Att tjäna Jehova med en självuppoffrande ande
”Om någon vill följa mig, må han då förneka sig själv och lyfta upp sin tortyrpåle och ständigt följa mig.” — MATTEUS 16:24.
1. Hur upplyste Jesus sina lärjungar om sin nära förestående död?
JESUS KRISTUS befinner sig i närheten av det snötäckta berget Hermon, när han når en stor milstolpe i sitt liv. Han har mindre än ett år kvar att leva. Han vet själv om detta, men det gör inte hans lärjungar, och tiden är nu inne för dem att också få veta det. Det är sant att Jesus tidigare har anspelat på sin nära förestående död, men det här är första gången som han talar om den i tydliga ordalag. (Matteus 9:15; 12:40) Matteus’ redogörelse lyder: ”Alltifrån den tiden började Jesus Kristus visa sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida många ting från de äldre männen och de främsta prästerna och de skriftlärda och bli dödad och på tredje dagen bli uppväckt.” — Matteus 16:21; Markus 8:31, 32.
2. Hur reagerade Petrus på Jesu ord om sitt kommande lidande, och vad svarade Jesus?
2 Jesu dagar är räknade, och Petrus blir indignerad över en så till synes ohygglig tanke som att Messias faktiskt skall bli dödad. Han kan inte acceptera detta, och därför törs han tillrättavisa sin Herre. Driven av de bästa avsikter uppmanar han honom impulsivt: ”Var barmhärtig mot dig själv, Herre; du skall inte alls få detta slut.” Men Jesus förkastar omedelbart Petrus’ missriktade vänlighet lika beslutsamt som man skulle krossa huvudet på en giftig orm: ”Försvinn bakom mig, Satan! Du är för mig en sten att snava på, eftersom du inte tänker Guds tankar utan människors.” — Matteus 16:22, 23.
3. a) Hur gjorde Petrus sig oavsiktligt till ett redskap åt Satan? b) Hur var Petrus en sten att snava på för en självuppoffrande kurs?
3 Petrus hade oavsiktligt gjort sig till ett redskap åt Satan. Jesus svarar lika bestämt som han gjorde när han svarade Satan i vildmarken. Där försökte Djävulen fresta Jesus med ett bekvämt liv och kungamakt utan att behöva lida. (Matteus 4:1—10) Nu uppmuntrar Petrus Jesus att vara snäll mot sig själv. Jesus vet att detta inte är hans Faders vilja. Hans liv måste vara självuppoffrande och inte ett liv som går ut på att tillfredsställa det egna jaget. (Matteus 20:28) Petrus blir en sten att snava på för en sådan kurs; hans välmenande deltagande blir en snara.a Men Jesus inser tydligt att om han skulle umgås med tankar om ett liv fritt från uppoffringar, skulle han förlora Guds ynnest genom att fångas i dödens grepp av en satanisk snara.
4. Varför var ett liv i sorglöshet och efterlåtenhet mot det egna jaget inte något för Jesus och hans efterföljare?
4 Petrus’ sätt att tänka behövde därför rättas till. Hans ord till Jesus representerade en människas uppfattning, inte Guds. Ett liv av sorglöshet och efterlåtenhet mot det egna jaget, en bekväm väg ut ur lidande, var inte något för Jesus, och hans efterföljare skulle inte heller leva ett sådant liv, för Jesus säger därefter till Petrus och de övriga lärjungarna: ”Om någon vill följa mig, må han då förneka sig själv och lyfta upp sin tortyrpåle och ständigt följa mig.” — Matteus 16:24.
5. a) Hur är det en utmaning att leva ett kristet liv? b) Vilka tre nödvändiga saker måste en kristen vara beredd att göra?
5 Jesus återkommer gång på gång till detta nyckeltema: den utmaning det innebär att leva ett kristet liv. För att bli en Jesu efterföljare måste en kristen, likt sin ledare, tjäna Jehova med en självuppoffrande ande. (Matteus 10:37—39) Han räknar därför upp tre nödvändiga saker som en kristen måste vara beredd att göra: 1) förneka sig själv, 2) lyfta upp sin tortyrpåle och 3) ständigt följa honom.
”Om någon vill följa mig”
6. a) Hur förnekar man sig själv? b) Vem måste vi behaga i högre grad än det egna jaget?
6 Vad betyder det att förneka sig själv? Det betyder att en person förnekar sig själv absolut, uppnår ett slags död i förhållande till det egna jaget. Grundbetydelsen i det grekiska ord som översatts med ”förneka” är ”säga nej”; det betyder ”neka fullständigt”. Om man accepterar den utmaning som ett kristet liv innebär, är man alltså villig att ge upp eller avstå från sina egna ambitioner, sin egen bekvämlighet, sina egna önskningar, sin egen lycka och sitt eget nöje. Man ger i själva verket hela sitt liv och allt som det inbegriper åt Jehova Gud för alltid. Att förneka sig själv innebär mer än att emellanåt neka sig själv vissa nöjen och njutningar. Det innebär i stället att en person måste överlåta äganderätten av sig själv åt Jehova. (1 Korinthierna 6:19, 20) En person som har förnekat sig själv lever inte för att behaga det egna jaget, utan Gud. (Romarna 14:8; 15:3) Det innebär att han varje ögonblick av sitt liv säger nej till själviska önskningar och ja till Jehova.
7. Vad är en kristens tortyrpåle, och hur bär han den?
7 Att lyfta upp sin tortyrpåle får därför allvarliga konsekvenser. En påle är en börda att bära på och en symbol för döden. Den kristne är villig att lida, om så behövs, eller utstå skam eller bli torterad eller rentav dödad på grund av att han är en Jesu Kristi efterföljare. Jesus sade: ”Vemhelst som inte tar på sig sin tortyrpåle och följer efter mig är mig inte värdig.” (Matteus 10:38) Alla som lider bär inte en tortyrpåle. De ondskefulla har många ”smärtor”, men de har inte någon tortyrpåle. (Psalm 32:10) Men den kristnes liv är ett liv som består av att bära en tortyrpåle av självuppoffrande tjänst för Jehova.
8. Vilket livsmönster gav Jesus sina efterföljare att följa?
8 Det sista villkoret som Jesus nämnde är att vi ständigt skall följa honom. Jesus kräver inte bara att vi tar emot och tror på det som han lärde, utan också att vi ständigt, i hela vårt liv, följer det mönster han gav. Och vad är några framträdande drag i hans livsmönster? När han gav sina efterföljare deras sista uppdrag, sade han: ”Gå därför och gör lärjungar ... och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” (Matteus 28:19, 20) Jesus predikade och undervisade om de goda nyheterna om Guds kungarike. Det gjorde också hans närmaste lärjungar och faktiskt också hela den första kristna församlingen. Denna deras nitiska verksamhet och att de inte var någon del av världen fick världen att hata och motstå dem, vilket ledde till att deras tortyrpåle blev ännu tyngre att bära. — Johannes 15:19, 20; Apostlagärningarna 8:4.
9. Hur behandlade Jesus andra människor?
9 Ett annat framträdande mönster som man kan se i Jesu liv var hans sätt att behandla andra människor. Han var vänlig och ”mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat”. De som lyssnade till honom kände sig därför uppmuntrade och återupplivade i anden av hans närvaro. (Matteus 11:29) Han skrämde dem inte till att bli hans efterföljare och ställde inte upp den ena regeln efter den andra om hur de skulle följa honom; och inte heller framkallade han skuldkänslor hos dem för att tvinga dem att bli hans lärjungar. Trots sitt självuppoffrande liv utstrålade de sann glädje. Vilken skarp kontrast till dem som har den världsliga andan av njutningslystnad som kännetecknar ”de sista dagarna”! — 2 Timoteus 3:1—4.
Utveckla och bevara Jesu självuppoffrande ande
10. a) Hur förnekade Kristus sig själv enligt Filipperna 2:5—8? b) Vilken sinnesinställning måste vi visa, om vi är Kristi efterföljare?
10 Jesus föregick med gott exempel i fråga om att förneka sig själv. Han lyfte upp sin tortyrpåle och bar den ständigt genom att utföra sin Faders vilja. Så här skrev Paulus till de kristna i Filippi: ”Bevara denna sinnesinställning i er som också fanns hos Kristus Jesus, som, fast han var till i Guds gestalt, inte hade en tanke på ett besittningstagande, nämligen för att han skulle vara jämlik Gud. Nej, utan han utblottade sig själv och tog en slavs gestalt och framträdde i människors likhet. Och därtill, då han fann sig till utseende och väsen såsom en människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle.” (Filipperna 2:5—8) Vem skulle kunna förneka sig själv mer fullständigt än så? Om du tillhör Kristus Jesus och är en av hans efterföljare, måste du bevara samma sinnesinställning.
11. Att leva ett självuppoffrande liv innebär att leva för vems vilja?
11 En annan apostel, Petrus, säger att eftersom Jesus led och dog för oss, skall vi som kristna likt väl förberedda soldater väpna oss med samma anda som Kristus hade. Han skriver: ”Då Kristus alltså har lidit i köttet, så väpna er ni också med samma sinnelag; därför att den som har lidit i köttet, han har upphört med synder, för att han resten av sin tid i köttet inte mer skall leva för människors lustar, utan för Guds vilja.” (1 Petrus 3:18; 4:1, 2) Jesu självuppoffrande kurs visar tydligt vad han tyckte om att göra Guds vilja. Han var uppriktig i sin hängivenhet, och ända fram till en skymflig död satte han alltid sin Faders vilja framför sin egen. — Matteus 6:10; Lukas 22:42.
12. Var ett självuppoffrande liv motbjudande för Jesus? Förklara.
12 Även om den självuppoffrande kurs som Jesus följde var svår och utmanande, fann han den inte motbjudande. Jesus fann i stället nöje i att underordna sig Guds vilja. Det var likt mat för honom att göra sin Faders vilja. Det skänkte honom verklig tillfredsställelse, precis som en god måltid gör. (Matteus 4:4; Johannes 4:34) Så om du vill känna dig verkligt tillfredsställd i ditt liv, kan du inte göra något bättre än att följa Jesu exempel genom att uppodla samma sinnelag som han hade.
13. Hur är kärleken drivkraften bakom självuppoffrandets ande?
13 Vad är egentligen drivkraften bakom självuppoffrandets ande? Det är med ett ord: kärlek. Jesus sade: ”’Du skall älska Jehova, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt sinne.’ Detta är det största och första budet. Det andra, som är likt det, är detta: ’Du skall älska din nästa som dig själv.’” (Matteus 22:37—39) En kristen kan inte lyda dessa ord och samtidigt vara självisk. Hans egen lycka och hans eget intresse måste först och främst styras av hans kärlek till Jehova och därefter av hans kärlek till nästan. Det var så Jesus levde sitt liv, och det är vad han också förväntar att hans efterföljare skall göra.
14. a) Vilka förpliktelser förklaras i Hebréerna 13:15, 16? b) Vad driver oss att predika de goda nyheterna med nit?
14 Aposteln Paulus förstod denna kärlekens lag. Han skrev: ”Låt oss alltid genom honom frambära till Gud ett lovprisningens offer, det vill säga frukten av läppar som offentligt bekänner hans namn. För övrigt: glöm inte att göra gott och att dela med er åt andra, ty Gud finner välbehag i sådana offer.” (Hebréerna 13:15, 16) De kristna frambär inte djuroffer eller liknande åt Jehova; därför behöver de i sin tillbedjan inte ha mänskliga präster som tjänstgör i ett materiellt tempel. Vårt lovprisningens offer frambärs genom Kristus Jesus. Och det är i huvudsak genom det offret av lovprisning, denna offentliga bekännelse av hans namn, som vi visar vår kärlek till Gud. Det är i synnerhet vår osjälviska anda djupt rotad i kärlek som driver oss att nitiskt predika de goda nyheterna genom att alltid försöka vara ivriga att frambära till Gud frukten av våra läppar. Därigenom visar vi också kärlek till nästan.
Självuppoffring skänker rika välsignelser
15. Vilka rannsakande frågor om självuppoffring kan vi ställa oss själva?
15 Stanna upp ett ögonblick och reflektera över följande frågor: Visar mitt nuvarande livsmönster en kurs av självuppoffring? Pekar mina mål på ett sådant liv? Skördar medlemmarna av min familj andlig utdelning av mitt exempel? (Jämför 1 Timoteus 5:8.) Hur är det med föräldralösa och änkor? Får de också nytta av min självuppoffrande anda? (Jakob 1:27) Kan jag utöka den tid jag använder till att offentligt frambära lovprisningens offer? Kan jag trakta efter sådana privilegier som pionjärtjänst, Beteltjänst eller missionärstjänst, eller kan jag flytta för att tjäna i en trakt där det finns större behov av Rikets förkunnare?
16. Hur kan påhittighet hjälpa oss att leva ett självuppoffrande liv?
16 Ibland krävs det bara lite påhittighet för att vi skall nå vår fulla potential i fråga om att tjäna Jehova med en självuppoffrande anda. Janet, en reguljär pionjär i Ecuador, hade heltidsanställning. Det dröjde inte länge förrän hennes schema gjorde det svårt för henne att med en glad anda uppfylla kraven när det gäller timmar för den reguljära pionjärtjänsten. Så hon bestämde sig för att förklara sitt problem för sin arbetsgivare och begära att få kortare arbetstid. Men eftersom han inte var villig att minska hennes arbetstid, tog hon med sig Maria, som sökte ett deltidsarbete för att kunna vara pionjär. De erbjöd sig att arbeta en halv dag var och på så sätt dela på en heltidsanställning. Arbetsgivaren gick med på förslaget. Nu är båda systrarna reguljära pionjärer. När Kaffa, som också var helt slut av att arbeta heltid för samma firma och samtidigt kämpa för att hinna med sin pionjärtid, fick se detta underbara resultat, tog hon med sig Magali och erbjöd samma sak. Det accepterades också. Så i stället för två systrar som var på vippen att lämna heltidstjänsten kan nu fyra systrar vara pionjärer. Påhittighet och initiativ lönade sig.
17—21. Hur omvärderade ett gift par sitt mål i livet, och med vilket resultat?
17 Tänk också på den självuppoffrande kurs som Evonne har följt under de tio senaste åren. I maj 1991 skrev hon följande till Sällskapet Vakttornet:
18 ”I oktober 1982 gjorde min familj och jag ett besök vid Betel i Brooklyn. Det besöket fick mig att vilja anmäla mig att arbeta där. Jag läste en ansökan, och där fanns en fråga som slog mig: ’Vad är ditt medeltal i timmar i tjänsten på fältet under de sex senaste månaderna? Om medeltalet timmar är under tio, förklara då varför.’ Jag kunde inte komma på något giltigt skäl till mitt låga medeltal, så jag satte upp ett mål och nådde det i fem månader.
19 Jag tyckte att det fanns vissa saker som ursäktade att jag inte var pionjär, men när jag läste 1983 Yearbook of Jehovah’s Witnesses, blev jag övertygad om att andra hade övervunnit större hinder mot att bli pionjärer än dem jag hade. Den 1 april 1983 slutade jag därför mitt välavlönade heltidsarbete och blev hjälppionjär, och den 1 september 1983 trädde jag in i de reguljära pionjärernas led.
20 I april 1985 hade jag glädjen att gifta mig med en fin biträdande tjänare. Tre år senare fick ett tal vid en områdessammankomst min man att luta sig mot mig och fråga: ’Kan du se något skäl till att jag inte skulle börja som pionjär den 1 september?’ Under de två följande åren arbetade vi tillsammans i den här tjänsten.
21 Min man anmälde sig också för att under två veckor vara med och bygga vid Betel i Brooklyn, och han anmälde sig även till det internationella byggnadsprogrammet. I maj 1989 for vi därför i väg till Nigeria för att under en månad hjälpa till med byggandet av avdelningskontoret där. Och i morgon skall vi åka till Tyskland, där man kommer att ordna visa för oss för att resa till Polen. Vi är hänförda över att få vara med om ett så historiskt byggnadsprojekt och att få delta i denna nya gren av heltidstjänst.”
22. a) Hur skulle vi likt Petrus oavsiktligt kunna bli en sten att snava på? b) Att tjäna Jehova med en självuppoffrande anda är inte beroende av vad?
22 Om du inte själv kan vara pionjär, kan du då uppmuntra dem som är i heltidstjänsten att hålla fast vid sitt privilegium och kanske rentav hjälpa dem att göra detta? Eller kommer du att vara lik vissa välmenande familjemedlemmar och vänner, vilka likt Petrus kanske säger till en heltidstjänare att han skall ta det lugnt och vara barmhärtig mot sig själv, utan att inse hur detta kan vara en sten att snava på? Det är sant att om en pionjärs hälsa är i allvarlig fara eller om han försummar kristna förpliktelser, kanske han under en tid måste lämna heltidstjänsten. Att tjäna Jehova med en självuppoffrande anda är inte beroende av en beteckning, till exempel pionjär, betelit eller annat. Det är i stället beroende av vad vi är för slags människa — hur vi tänker, vad vi gör, hur vi behandlar andra och hur vi lever.
23. a) Hur kan vi fortsätta att ha glädjen att få vara en Guds medarbetare? b) Vilken försäkran eller visshet finner vi i Hebréerna 6:10—12?
23 Om vi verkligen har en självuppoffrande anda, kommer vi att ha glädjen att få vara Guds medarbetare. (1 Korinthierna 3:9) Vi kommer att ha den tillfredsställelse som kommer av att vi vet att vi gläder Jehovas hjärta. (Ordspråken 27:11) Och vi har den försäkran och vissheten att Jehova aldrig kommer att glömma oss eller överge oss så länge vi förblir trogna mot honom. — Hebréerna 6:10—12.
[Fotnoter]
a Det grekiska ord som återges med ”sten att snava på” (γινώσκω, skạn·da·lon) var ursprungligen ”benämningen på den del av en snara där man fäster lockbetet, följaktligen själva fällan eller snaran”. — Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words.
Vad tänker du?
◻ Hur blev Petrus oavsiktligt en sten att snava på för en självuppoffrande kurs?
◻ Vad betyder det att förneka sig själv?
◻ Hur bär en kristen sin tortyrpåle?
◻ Hur utvecklar och bevarar vi en självuppoffrande anda?
◻ Vad är drivkraften bakom självuppoffrandets ande?
[Bild på sidan 10]
Är du villig att förneka dig själv, lyfta upp din tortyrpåle och ständigt följa Jesus?