HUGGORM

(hebr.: ’ef‛ẹh; tsif‛ōnị; grek.: ẹkhidna)

Huggormar är giftiga ormar med särskilda gifttänder som är rörliga och ligger infällda i överkäken när de inte används. Vilket slag av gift huggormarna har varierar från art till art. I Palestina finns det flera olika arter. En av de farligaste är sandhuggormen (Vipera ammodytes), som finns i Jordandalen. En annan är palestinahuggormen (V. palaestinae). Det hebreiska ordet ’ef‛ẹh sätts vanligtvis i samband med det arabiska ordet ’af‛an, som syftar på sandrasselormen, efan, en giftorm som bland annat finns på Jerikos sandslätter.

I Job 20:16 anspelar Sofar på huggormens starka och farliga gift, när han säger att ”huggormens tunga” kan dräpa. Då aposteln Paulus var skeppsbruten på ön Malta och drog ihop ett fång torra kvistar och lade det på elden, kom en huggorm fram och högg sig fast vid hans hand. Paulus ”skakade emellertid av sig det giftiga djuret i elden och led ingen skada”. Men de som stod runt omkring honom väntade att han skulle svälla upp av inflammation eller plötsligt falla ner död. (Apg 28:3–6)

Bildspråk. Huggormens farliga bett används på bildligt sätt i Ordspråksboken 23:32. Så här beskriver den vise mannen vad som händer när man dricker för mycket vin: ”Till slut biter det som en orm, och det avsöndrar gift som en huggorm [hebr.: ukhetsif‛onị].” Profeten Jesaja säger i sin skildring av Guds folk Israels ondska: ”Giftormsägg har de kläckt ut. ... Den som äter av deras ägg dör, och ur det ägg som krossas kläcks en huggorm ut.” (Jes 59:5) De flesta ormar lägger ägg, och några huggormsarter gör det också, men det vanliga är att huggormar föder levande ungar.

Johannes döparen kallade fariséerna och sadducéerna ”huggormsyngel” (Mt 3:7; Lu 3:7), och Jesus Kristus använde samma uttryck om de skriftlärda och fariséerna därför att de var onda och kunde vålla intet ont anande människor dödsbringande andlig skada. (Mt 12:34; 23:33)