FRÅGOR FRÅN LÄSEKRETSEN

Den andliga fångenskapen varade från 100-talet v.t. fram till 1919. Vad ligger till grund för den här justerade förståelsen?

Allt pekar på att den här fångenskapen tog slut 1919 när de smorda samlades in i den återupprättade församlingen. Tänk på följande: Direkt efter att Guds rike hade börjat regera i himlen 1914 blev Guds folk prövat och gradvis renat från falsk tillbedjan.a (Mal. 3:1–4) År 1919 tillsatte sedan Jesus ”den trogne och omdömesgille slaven” över Guds renade folk för att de skulle få andlig ”mat i rätt tid”. (Matt. 24:45–47) Det var det året som Guds folk började återvända till sin andliga besittning. Det var också då de befriades från den bildliga fångenskapen under det stora Babylon. (Upp. 18:4) Men när började egentligen den här fångenskapen?

I många år har vi sagt att fångenskapen började 1918 och varade en kort period då Guds folk kom under det stora Babylons inflytande. I Vakttornet för 15 mars 1992 stod det till exempel: ”Precis som Guds forntida folk under någon tid fördes bort i fångenskap i Babylon, kom också Jehovas tjänare år 1918 i viss utsträckning i slaveri under det stora Babylon.” Men ytterligare studium har visat att fångenskapen började långt tidigare än 1918.

Tänk till exempel på en av de profetior som förutsade att Guds folk skulle tas till fånga och senare bli befriade. Den här profetian om återställelse finner vi i Hesekiel 37:1–14. I en syn får Hesekiel se en dal full av ben. Jehova förklarar att benen representerar ”hela Israels hus”. I profetians större uppfyllelse gäller den ”Guds Israel”, dvs. de smorda. (Gal. 6:16; Apg. 3:21) Därefter ser Hesekiel hur benen får liv och blir en stor militärstyrka. Vilken passande beskrivning av Guds folks andliga uppståndelse som kulminerade i de händelser som ägde rum 1919! Men hur visar profetian att fångenskapen skulle pågå under en lång tid?

För det första kan vi lägga märke till att benen sägs vara ”förtorkade” eller ”helt förtorkade”. (Hes. 37:2, 11) Det tyder på att benen tillhörde sådana som hade varit döda väldigt länge. För det andra beskrivs återställelsen som en gradvis process, inte som något som händer plötsligt. Till att börja med ”hördes ett rassel, och benen närmade sig varandra, det ena benet fogades till det andra”. Sedan kom ”senor och kött” på dem. Därefter täcktes benen, senorna och köttet med hud. Så småningom ”kom det andedräkt in i dem, och de blev levande”. Till sist skulle Jehova låta det återupplivade folket bosätta sig ”på ... [sin] jord”. Allt detta skulle ta tid. (Hes. 37:7–10, 14)

Den forntida nationen Israel var i fångenskap under lång tid. Fångenskapen började år 740 f.v.t. när tiostammarsriket i norr föll och många tvingades lämna landet. När Jerusalem sedan förstördes år 607 blev även invånarna i sydriket Juda förda i landsflykt. Fångenskapen tog slut år 537 när en kvarleva av judarna fick återvända för att återuppbygga templet och återställa den rena tillbedjan i Jerusalem.

Med tanke på de här detaljerna förstår vi att Guds folk måste ha varit fångar under det stora Babylon mycket längre än från 1918 till 1919. Jesus talade också om den här långa tidsperioden. Han sa att det bildliga ogräset, falska kristna, skulle växa tillsammans med vetet, ”kungarikets söner”. (Matt. 13:36–43) Under den här växtperioden fanns det bara ett fåtal sanna kristna, och de flesta som kallade sig kristna var i själva verket avfällingar. Därför kan man säga att den kristna församlingen hölls fången av det stora Babylon. Den här fångenskapen började någon gång under 100-talet v.t. och fortsatte tills det andliga templet blev renat i ändens tid. (Apg. 20:29, 30; 2 Thess. 2:3, 6; 1 Joh. 2:18, 19)

Under de här hundratals åren av andlig fångenskap såg prästerskapet och de politiska ledarna till att behålla makten genom att undanhålla Guds ord från folket. Periodvis var det ett brott att läsa Bibeln på ett språk som man förstod. En del som gjorde det brändes till och med på bål. De som sa något annat än det prästerna lärde ut straffades hårt, och därför var det så gott som omöjligt för människor att lära känna sanningen eller att sprida den till andra.

Vi såg också i Hesekiels profetia att Guds folk gradvis blev andligt återupplivat. När och hur hände det? I synen sägs det att ”det hördes ett rassel”. Det här fick sin uppfyllelse under de århundraden som ledde fram till ändens tid, när ett fåtal trogna individer sökte efter sanningen och försökte tjäna Gud trots att de var omgivna av falska religiösa läror. En del av dem arbetade hårt med att översätta och trycka biblar på språk som människor kunde förstå. Andra gjorde allt de kunde för att berätta för människor om de sanningar de hade hittat i Bibeln.

Sedan, mot slutet av 1800-talet, gjorde Charles Taze Russell och hans medarbetare stora ansträngningar för att hitta sanningen i Bibeln och tjäna Jehova på rätt sätt. Då var det som att ”det kom ... kött ... och hud” på benen. Uppriktiga människor fick hjälp att förstå sanningen tack vare Zion’s Watch Tower och andra publikationer. ”Skapelsedramat i bilder” började visas 1914, och boken Den fullbordade hemligheten gavs ut 1917. Även de här redskapen hjälpte Jehovas folk att få starkare tro. Slutligen, 1919, fick Guds folk liv i andligt avseende och fick bosätta sig i sitt nya andliga land. Sedan dess har de som har hoppet att få leva för evigt på jorden anslutit sig till de smorda, och tillsammans tillber de Jehova som ”en mycket, mycket stor militärstyrka”. (Hes. 37:10; Sak. 8:20–23)b

Det är alltså tydligt att Guds folk hamnade i fångenskap under det stora Babylon i och med att avfälligheten spred sig under 100-talet v.t. Under den här tidsperioden var det mycket svårt att tillbe Jehova, precis som det var för de forntida israeliterna som befann sig i landsflykt. Ja, under hundratals år utsattes Guds folk för andligt förtryck, men nu kan vi glädjas åt att vi lever i den tid då ”de som har insikt skall lysa” och ”många kommer att rena sig ... och bli luttrade”. (Dan. 12:3, 10)

Det korta svaret är att vi inte kan säga säkert om Jesus befann sig i templet eller om det bara rörde sig om en syn. Längre tillbaka har båda möjligheterna presenterats i vår litteratur.

Tänk först på vad Bibeln säger. När Matteus under inspiration skildrade den här händelsen i sitt evangelium skrev han: ”Därpå tog Djävulen honom [Jesus] med sig in i den heliga staden, och han ställde honom på templets bröstvärn [eller ”högsta punkt”].” (Matt. 4:5) Och i Lukas parallellskildring sägs det: ”Nu förde han honom in i Jerusalem och ställde honom på templets bröstvärn.” (Luk. 4:9)

Tidigare har det stått i våra publikationer att det här inte behöver ha hänt rent bokstavligt. I Vakttornet för 15 augusti 1961 sades det till exempel: ”Det [förefaller] inte vara förnuftigt att lägga en bokstavlig innebörd i allt det som sägs om Jesu frestelse i öknen. Det finns ju t. ex. inte något berg, varifrån man skulle kunna bli uppmanad att betrakta ’alla riken i världen och deras härlighet’. Vi drar fördenskull den rimliga slutsatsen att Satan inte heller bokstavligen och kroppsligen tog Jesus ’med sig till den heliga staden och ställde honom uppe på helgedomens mur’. Det behövdes inte alls för att göra frestelsen verkningsfull.” Men i senare nummer av den här tidskriften har det sagts att Jesus hade kunnat dö om han hade kastat sig ner från templet.

En del har påpekat att Jesus inte hade någon rätt att befinna sig längst upp på tempelhelgedomen eftersom han inte var levit. Därför har man tänkt att han fördes till templet i en syn, ungefär på samma sätt som profeten Hesekiel fördes till templet i en syn flera hundra år tidigare. (Hes. 8:3, 7–10; 11:1, 24; 37:1, 2)

Men om Jesus enbart blev frestad och förd till templet i en syn uppstår följande frågor:

• Var själva frestelsen verklig eller inte?

• De andra gångerna Satan försökte fresta Jesus ville han att Jesus skulle förvandla bokstavliga stenar till bröd och utföra en bokstavlig handling av tillbedjan inför honom. Borde han då inte också ha försökt få Jesus att kasta sig ner från det bokstavliga templet?

Men om nu Jesus verkligen stod på templets bröstvärn uppstår de här frågorna:

• Bröt Jesus mot lagen genom att befinna sig längst upp på tempelhelgedomen?

• Hur tog sig Jesus från vildmarken till templet i Jerusalem?

Vi ska nu se närmare på ytterligare information som kan hjälpa oss att få svar på de två sista frågorna.

I ett bibliskt uppslagsverk konstaterar D. A. Carson, professor i Nya testamentet, att det grekiska ordet hierọn, som översatts med ”templet” i båda skildringarna, ”förmodligen avser hela anläggningen, inte själva tempelbyggnaden”. (The Expositor’s Bible Commentary) Jesus skulle alltså inte nödvändigtvis ha behövt stå uppe på själva tempelhelgedomen. Han skulle till exempel ha kunnat stå uppe på en byggnad i sydöstra hörnet av tempelområdet. Byggnaden hade ett platt tak med ett räcke runt omkring. Det sydöstra hörnet av den här byggnaden var tempelområdets högsta punkt, eftersom det därifrån var nästan 140 meter ner till botten av Kidrondalen. Den forntida historikern Josephus skrev att om man stod där och tittade ner kunde man få svindel. Som icke-levit skulle Jesus ha kunnat stå där utan att någon hade reagerat.

Men hur skulle Jesus ha kunnat komma till templet? Han var ju i vildmarken. Det enkla svaret är att vi inte vet det med säkerhet. Det sägs inget i den korta skildringen om hur länge frestelsen pågick eller var någonstans i vildmarken Jesus befann sig. Vi kan inte utesluta möjligheten att Jesus gick till fots till Jerusalem, även om det kan ha tagit ganska lång tid. I skildringen står det inte heller uttryckligen att Jesus var kvar i vildmarken under hela den period han blev frestad. Det sägs bara att han fördes till Jerusalem.

Hur var det då när Satan försökte fresta Jesus genom att visa honom ”världens alla kungariken”? Uppenbarligen fick han inte se dem bokstavligen, eftersom det inte finns något berg varifrån man kan se alla världens riken samtidigt. I stället kanske Satan visade dem för Jesus i en syn. Som en jämförelse kan vi tänka på hur vi nu för tiden kan visa bilder från olika delar av världen på en filmduk. Men även om Jesus fick se alla riken i en syn, så ville Djävulen att han skulle utföra en bokstavlig ”handling av tillbedjan” inför honom. (Matt. 4:8, 9) Man skulle därför kunna dra slutsatsen att frestelsen att hoppa från templets bröstvärn inbegrep en konkret handling med verkliga konsekvenser. Det blir då ett helt annat allvar i frestelsen än om den bara hade varit en syn.

Som vi sa i början på artikeln kan vi inte vara dogmatiska i den här frågan. Det är alltså inte omöjligt att Jesus faktiskt tog sig till Jerusalem och stod på templets bröstvärn. Men det vi kan vara säkra på är att frestelserna var verkliga och att Jesus avvisade dem direkt.