Syndabekännelse — på människans sätt eller på Guds?

BIKTEN bland katoliker har förändrats dramatiskt under århundradenas gång. I katolska kyrkans barndom var det nödvändigt med bikt och botgöring endast för allvarliga synder. Angående detta heter det i boken Religion in the Medieval West (Religionen i det medeltida Västerlandet): ”Ända till slutet av 500-talet var botgöringssystemet mycket hårt: sakramentet kunde utdelas endast en gång under en livstid, syndabekännelsen var offentlig, och botgöringen var lång och sträng.”

Hur sträng var sådan botgöring? År 1052 måste en botgörare gå barfota hela vägen från Brügge i Belgien ända till Jerusalem! ”Ännu på 1700-talet kunde man finna katoliker som stod på knä i iskallt vatten ända upp till halsen i heliga brunnar och källor för att be sina botgöringsböner”, heter det i boken Christianity in the West 1400-1700 (Kristendomen i Väst 1400—1700). Eftersom man på den tiden inte fick syndaförlåtelsen förrän botgöringen hade fullbordats, dröjde många med sin syndabekännelse tills de var döende.

När började då den nutida sedvänjan med bikt? I boken Religion in the Medieval West heter det: ”Under senare delen av 500-talet introducerade keltiska munkar en ny form av botgöring i Frankrike. ... Detta var öronbikt, i vilken botgöraren bekände sina synder enskilt för prästen, och det var en anpassning till munkarnas sedvänja med andlig rådgivning.” Enligt den äldre sedvänjan bland munkar bekände de sina synder för varandra för att få andlig hjälp att övervinna sina svagheter. Men i den nyare öronbikten påstod kyrkan att prästen hade den mycket större ”makten eller myndigheten att förlåta synder”. — New Catholic Encyclopedia.

Gav Jesus verkligen några av sina efterföljare en sådan makt? Vad sade han som har lett till en sådan slutsats?

”Himmelrikets nycklar”

Vid ett tillfälle sade Jesus Kristus till aposteln Petrus: ”Åt dig skall jag gifva himmelrikets nycklar. Och allt, hvad du binder på jorden, det skall ock vara bundet i himmelen; och allt, hvad du löser på jorden, det skall ock vara löst i himmelen.” (Matteus 16:19, J. P. E. Benelius’ katolska svenska översättning) Vad menade Jesus med ”himmelrikets nycklar”? Vi kan förstå detta bättre, om vi undersöker ett annat tillfälle då Jesus använde ordet ”nyckel”.

Så här sade Jesus en gång till de judiska religiösa ledarna som var kunniga i den mosaiska lagen: ”Ve eder, lagkloke! I hafven borttagit kunskapens nyckel; själfva hafven I icke gått in, och dem, som ville gå in, hafven I hindrat.” (Lukas 11:52, Benelius) Hindrat andra från att gå in var? Det talar Jesus om för oss i Matteus 23:13: ”Ve eder, skriftlärde och fariseer, I skrymtare! I tillsluten himmelriket för människorna; ty I gån icke in, och dem, som vilja ingå, tillåten I det icke.” (Benelius) Det judiska prästerskapet stängde bildligt talat dörren för många genom att beröva dem tillfället att få vara tillsammans med Jesus Kristus i himmelen. Den ”nyckel” som dessa religiösa ledare hade tagit bort hade inget med förlåtelse av synder att göra. Det var nyckeln till gudagiven kunskap.

På liknande sätt representerar inte ”himmelrikets nycklar”, som Petrus fick, makt att upplysa himmelen om vilkas synder som bör förlåtas och vilkas som bör behållas. De representerar i stället Petrus’ stora privilegium att få öppna vägen till himmelen genom att sprida gudagiven kunskap genom sin tjänst. Detta gjorde han först för judar och judiska proselyter, därefter för samariter och slutligen för övriga icke-judar. — Apostlagärningarna 2:1—41; 8:14—17; 10:1—48.

”Allt, hvad I binden på jorden”

Senare upprepade Jesus för de andra lärjungarna det som han hade sagt till Petrus. Han sade: ”Sannerligen säger jag eder: Allt, hvad I binden på jorden, skall ock vara bundet i himmelen, och allt, hvad I lösen på jorden, skall ock vara löst i himmelen.” (Matteus 18:18, Benelius) Vilken myndighet anförtrodde Kristus här åt lärjungarna? Sammanhanget visar att han talade om att lösa problem mellan enskilda troende och att hålla församlingen ren från förhärdade syndare. — Matteus 18:15—17.

Ansvariga män i församlingen skulle döma i frågor som gällde allvarliga överträdelser av Guds lag och avgöra om en syndare skulle bli ”bunden” (betraktad som skyldig) eller ”löst” (frikänd). Innebar detta att himmelen skulle följa människors beslut? Nej. Som bibelkännaren Robert Young visar skulle varje beslut som lärjungarna fattade följa himmelens beslut och inte föregå det. Han säger att vers 18 ordagrant borde lyda: Det ni binder på jorden ”skall vara det som (redan) har bundits” i himmelen.

Det är verkligen orimligt att tänka att någon ofullkomlig människa skulle kunna fatta beslut som skulle vara bindande för dem som tillhör den himmelska domstolen. Det är mycket förnuftigare att säga att Kristi förordnade representanter skulle följa hans anvisningar för att hålla församlingen ren. De skulle göra detta genom att fatta ett beslut grundat på de principer som redan hade fastställts i himmelen. Och Jesus själv skulle vägleda dem i att göra detta. — Matteus 18:20.

Kan någon människa ”representera Kristus som den faderlige domaren” i den utsträckning att han avgör en medtillbedjares eviga framtid? (New Catholic Encyclopedia) De präster som lyssnar till syndabekännelser ger nästan undantagslöst syndaförlåtelse, trots att ”det verkar finnas en outtalad övertygelse [bland katolska teologer] att det är sällsynt att någon verkligen är ledsen över sina synder”. (The New Encyclopædia Britannica) Ja, när hörde man sist en präst vägra att ge någon syndaförlåtelse eller att frikänna en syndare? Och skälet till att den enskilde prästen frikänner en syndare är antagligen att han inte tror sig om att kunna bedöma om denne visar ånger eller inte. Men om så är fallet, varför påstår han sig då ha makten att ge syndaförlåtelse?

Föreställ dig en domstol i vilken en barmhärtig domare slentrianmässigt frikände brottslingar, också ständiga återfallsförbrytare, därför att de gick igenom en ritual och erkände sina brott och sade att de var ledsna. En sådan felaktig syn på barmhärtighet skulle kanske tillfredsställa lagbrytaren, men den skulle allvarligt undergräva respekten för rättvisan. Skulle det kunna vara så att syndabekännelsen, så som den utövas i katolska kyrkan, faktiskt förhärdar människor i att följa en syndig kurs? — Predikaren 8:11.

”Bikten skapar inte någon lust hos en att försöka undvika att synda i framtiden”, säger Ramona och talar av egen erfarenhet, eftersom hon som katolik började bikta sig redan vid sju års ålder. Hon tillägger: ”Bikten utvecklar tanken att Gud förlåter allt och att han kommer att förlåta dig allt vad ditt ofullkomliga kött kan få dig att göra. Den utvecklar inte någon djup önskan att göra det som är rätt.”a

Men hur är det då med Jesu ord nedtecknade i Johannes 20:22, 23? Där sade han till sina lärjungar: ”Mottagen den Helige Ande. Hvilka I förlåten synderna, dem äro de förlåtna; och hvilka I behållen dem, dem äro de behållna.” (Benelius) Ger inte Jesus här uttryckligen sina lärjungar makt att förlåta synder?

Det kan kanske tyckas så, om man läser detta skriftställe utan hänsyn till andra skriftställen. Men vilken slutsats måste vi dra, om vi begrundar dessa ord tillsammans med det som sägs i Matteus 18:15—18 och med allt annat som bibeln lär om syndabekännelse och förlåtelse? Jo, att Jesus i Johannes 20:22, 23 gav sina lärjungar myndighet att driva ut förhärdade personer, som begår allvarliga synder, ur församlingen. Men samtidigt gav Kristus sina efterföljare myndigheten att visa barmhärtighet och att förlåta ångerfulla syndare. Jesus sade helt visst inte att hans lärjungar skulle bekänna varje synd för en präst.

Ansvariga personer i församlingen blev således bemyndigade att avgöra hur man skulle behandla dem som begick allvarliga synder. Sådana beslut skulle fattas under Guds heliga andes vägledning och i enlighet med de anvisningar Gud gett genom Jesus Kristus och de heliga skrifterna. (Jämför Apostlagärningarna 5:1—5; 1 Korintierna 5:1—5, 11—13.) Dessa ansvariga män skulle därigenom lyda himmelsk vägledning och inte söka tvinga på himmelen sina beslut.

”Bekännen ... för hvarandra edra synder”

När är det då på sin plats för de kristna att bekänna sina synder för varandra? När det gäller allvarlig synd (inte varje litet fel), bör en individ bekänna detta för ansvariga tillsyningsmän i församlingen. Också om en synd inte är så allvarlig och syndarens samvete överdrivet plågar honom ligger det ett stort värde i att bekänna och söka andlig hjälp.

I detta hänseende skriver bibelskribenten Jakob: ”Är någon bland eder [andligt] sjuk, han kalle till sig kyrkans präster [de äldste i församlingen, 1981] och de skola bedja öfver honom och smörja honom med olja i Herrens namn; och trons bön skall lända den sjuke till räddning, och Herren skall upprätta honom, och om han är i synder, skola de förlåtas honom. Bekännen därför för hvarandra edra synder och bedjen för hvarandra.” — Jakob 5:14—16, Benelius.

I dessa ord finns ingen antydan om någon formell, ritualistisk öronbikt. När en kristen är så tyngd av synd att han tycker att han inte kan be, bör han i stället kalla på församlingens förordnade äldste eller tillsyningsmän, och de kommer då att be tillsammans med honom. För att hjälpa honom att återfå sin andliga hälsa kommer de också att använda Guds ords olja. — Psalm 141:5; jämför Lukas 5:31, 32; Uppenbarelseboken 3:18.

Det är också värt att lägga märke till att Johannes döparen uppmanade syndare att ”frambringa ... frukt som svarar mot sinnesändringen”. (Matteus 3:8; jämför Apostlagärningarna 26:20.) En verkligt ångerfull syndare överger sin syndiga kurs. Likt kung David i det forntida Israel kommer den ångerfulle syndare som bekänner sin missgärning för Gud att få förlåtelse. David skriver: ”Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde inte min missgärning. Jag sade: ’Jag vill bekänna för Herren [Jehova] mina överträdelser.’ Då förlät du mig min synds missgärning.” — Psalm 32:5.

Sådan förlåtelse kan man inte vinna genom handlingar av botgöring. Den kan man endast få av Gud. Han tar den fullkomliga rättvisan med i beräkningen, men hans förlåtelse uttrycker hans kärlek till mänskligheten. Hans förlåtelse är också ett uttryck för hans oförtjänta omtanke grundad på Jesu Kristi lösenoffer, och den ges endast åt ångerfulla syndare som har vänt sig bort från det som är ont i Guds ögon. (Psalm 51:9; Jesaja 1:18; Johannes 3:16; Romarna 3:23—26) Det är endast de som blir förlåtna av Jehova Gud som vinner evigt liv. Och för att få sådan förlåtelse måste vi bekänna våra synder på Guds sätt och inte på människors.

[Fotnot]

[Bild på sidan 7]

David bekände sina synder för Jehova som gav förlåtelse