FÖRLÅTELSE

Överseende med överträdelse; det att upphöra att känna bitterhet mot någon eller kräva gottgörelse för liden oförrätt.

Det finns två ord på hebreiska som har översatts med ”förlåta”, nämligen salạch och nasạ’. Verbet salạch används uteslutande när det talas om att Gud förlåter syndare, dvs. att Gud på nytt låter en syndare få erfara hans ynnest som svar på dennes uppriktiga bön om förlåtelse eller som svar på någon annans förbön. (4Mo 14:19, 20; 1Ku 8:30) Verbet nasạ’ används om förlåtelse som både Gud och människor ger. (1Mo 18:24, 26; 50:17) Andra mer allmänna betydelser av detta ord är ”lyfta (upp)” (1Mo 45:19; 2Mo 6:8; 2Ku 2:16) och ”ta (ifrån)” (1Mo 27:3; 4Mo 16:15). En grundbetydelse av ordet är emellertid ”föra (bort, ut)”, ”bära (bort)” (1Mo 47:30; 1Ku 2:26; Hes 44:12, 13), och även när det här ordet har översatts med ”förlåta” finns det en anspelning på den betydelsen. Det sägs om bocken för Asasel att den skulle ”bära” bort missgärningar, och det förutsades att Messias skulle ”bära” folkets synder. (3Mo 16:8, 10, 22; Jes 53:12) Genom att Messias bär andras synder blir det möjligt för dem att få förlåtelse. (Se ASASEL.)

När det hebreiska ordet nasạ’ används i betydelsen ”förlåta”, har det i den grekiska Septuaginta ibland återgetts med verbet afịēmi, som ordagrant betyder ”sända bort”, ”låta gå”, ”överge”, men det kan också betyda ”förlåta”. I Romarna 4:7 citerar aposteln Paulus från Psalm 32:1 (31:1, LXX), där det sägs att Jehova förlåter ”överträdelse”, eller ”uppror”, och han använder här en form av ordet afịēmi, vilket man också gjorde i Septuaginta för att återge det hebreiska ordet nasạ’. Ordet förekommer även på andra ställen i de kristna grekiska skrifterna och används i samband med att både Gud och människor förlåter synder. Det används också i betydelsen ”avskriva” skulder. (Mt 6:12, 14, 15; 18:32, 35)

Enligt Guds lag till Israels nation måste den som önskade få sina synder förlåtna efter att ha syndat mot Gud eller mot sin nästa först rätta till det orätta i enlighet med den mosaiska lagens föreskrifter och i de flesta fall därefter frambära ett offer som innehöll blod. (3Mo 5:5–6:7) Aposteln Paulus kunde därför uttala följande princip: ”Enligt lagen renas nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts sker det ingen förlåtelse.” (Heb 9:22) Men blodet från offerdjuren kunde inte i egentlig mening ta bort synder och fullständigt rena en persons samvete. (Heb 10:1–4; 9:9, 13, 14) Det förutsagda nya förbundet möjliggjorde däremot verklig förlåtelse på grundval av Jesu Kristi lösenoffer. (Jer 31:33, 34; Mt 26:28; 1Kor 11:25; Ef 1:7) Redan när Jesus befann sig på jorden visade han genom att bota en förlamad man att han hade myndighet att förlåta synder. (Mt 9:2–7)

Jehova förlåter ”i rikt mått”, något som framgår av Jesu liknelser om den förlorade sonen och om den kung som ”avskrev” (el.: ”efterskänkte”, ”förlät”; en form av verbet afịēmi) en slavs skuld på 10 000 talenter (60 000 000 denarer eller ca 350 miljoner kr), medan denne slav själv inte var villig att avskriva en medslavs skuld på bara hundra denarer (640 kr). (Jes 55:7; Lu 15:11–32; Mt 18:23–35) När Jehova förlåter beror det dock inte på sentimentalitet, för han låter inte ”skamliga gärningar” passera ostraffade. (Ps 99:8) De som uppsåtligt sätter sig upp mot honom och hans rättfärdiga vägar fritas inte från straff. (2Mo 34:6, 7) Josua varnade israeliterna för att Jehova inte skulle förlåta dem om de avföll från den sanna tillbedjan. (Jos 24:19, 20; jfr Jes 2:6–9.)

Gud har talat om vad man måste göra för att få hans förlåtelse. Man måste erkänna sin synd, inse att synden är en överträdelse mot Gud, bekänna den utan förbehåll, vara djupt bedrövad i sitt hjärta över det orätta som man har gjort och vara fast besluten att vända om från ett sådant handlingssätt. (Ps 32:5; 51:4; 1Jo 1:8, 9; 2Kor 7:8–11) Man måste göra vad man kan för att rätta till det orätta eller den skada som man har vållat. (Mt 5:23, 24) Sedan måste man vända sig till Gud i bön och be om förlåtelse på grundval av Kristi lösenoffer. (Ef 1:7; se SINNESÄNDRING.)

Dessutom krävs det av en kristen att han själv förlåter andra som syndar mot honom, oavsett hur många gånger det sker. (Lu 17:3, 4; Ef 4:32; Kol 3:13) Gud förlåter inte dem som vägrar att förlåta andra. (Mt 6:14, 15) Även om någon på grund av allvarliga överträdelser måste uteslutas ur den kristna församlingen, kan han med tiden få förlåtelse och komma tillbaka om han visar uppriktig ånger. Då kan församlingen bekräfta sin kärlek till honom. (1Kor 5:13; 2Kor 2:6–11) Det krävs dock inte av de kristna att de skall förlåta dem som illvilligt och med vett och vilja bedriver synd utan att ångra sig. Sådana personer blir Guds fiender. (Heb 10:26–31; Ps 139:21, 22)

Det är tillbörligt att be för andra om Guds förlåtelse, också för en hel församling. Mose gjorde detta för Israel; han bekände nationens synd och bad om förlåtelse, och Jehova besvarade hans bön. (4Mo 14:19, 20) Vid invigningen av templet bad Salomo att Jehova skulle förlåta sitt folk när de syndade men därefter vände om från sitt orätta handlingssätt. (1Ku 8:30, 33–40, 46–52) Esra företrädde folket när han offentligt bekände de hemvändande judarnas synder. Hans innerliga bön och förmaning ledde till att folket vidtog åtgärder för att få Jehovas förlåtelse. (Esr 9:13–10:4, 10–19, 44) Jakob uppmanade den som blivit andligt sjuk att kalla till sig församlingens äldste för att de skulle be över honom, och han tillfogade: ”Om han har begått synder, skall det förlåtas honom.” (Jak 5:14–16) Det finns emellertid ”en synd som drar med sig död”, nämligen synd mot den heliga anden, ett uppsåtligt utövande av synd som det inte finns någon förlåtelse för. En kristen skall inte be för dem som syndar på det sättet. (1Jo 5:16; Mt 12:31; Heb 10:26, 27; se ANDE; SYND.)