”Älska din nästa” — Vilket är det mest praktiska sättet?

NÄR du ser medmänniskor i svår nöd, vad känner du då? Vad önskar du göra, när du till exempel ser en bild av svältande barn? ”Jag känner medlidande med dem”, säger du förmodligen, ”och jag önskar hjälpa dem.” De oerhörda summor pengar som årligen skänks till välgörenhetsorganisationer och hjälpbyråer tyder på att många människor uppenbarligen känner på samma sätt.

Att utföra sådana goda gärningar till gagn för människor i nöd är berömvärt, i synnerhet med tanke på Jesu uppmaning att vi skall älska vår nästa som oss själva. (Matteus 19:19) Många uppriktiga människor tror att det mest praktiska sättet att visa kärlek till sin nästa är att bygga och driva sjukhus och skolor, att ge gåvor till goda ändamål och att engagera sig i olika former av socialt arbete. ”Detta är vad kristendomen går ut på”, kanhända de säger och tillägger kanske, om de talar med Jehovas vittnen: ”Detta är verkligen mer praktiskt än att förspilla tid och energi på att predika från hus till hus om religion som ni gör.”

Men är det så? Hur kan vi egentligen visa kärlek till vår nästa på det mest praktiska sättet och till största gagn för honom eller henne på lång sikt?

Vad kan dina pengar åstadkomma?

Om någon har för avsikt att skänka pengar till behjärtansvärda ändamål, har han anledning att fråga sig: ”Hur mycket av mitt bidrag kommer i själva verket att direkt gagna de människor det är avsett att hjälpa?” En undersökning av 15 ledande välgörenhetsorganisationer som företogs år 1978 i Västtyskland uppenbarade till exempel att de omkostnader för administration och distribution som man då hade åt upp omkring 42 procent av organisationens totala influtna medel.

När tjänstemän från TV granskade sparkonton som tillhörde sex ”adoptivbarn” i Bolivia, upptäckte de att endast 6 till 15 procent av den totala gåvosumman som deras ”adoptivföräldrar” i Västtyskland hade skänkt hade krediterats barnens bankkonton. En talesman för organisationen avvisar anklagelser om bedrägeri men förklarar att blivande givare får tydliga besked om att barnen endast kommer att få omkring en tredjedel av sina ”föräldrars” gåvor. Man uppger att det som återstår efter administrativa omkostnader skall användas till utbildning och till medicinska ändamål.

Det är naturligtvis inte okänt att välgörenhet missbrukas. Så var fallet när det gällde hjälpåtgärder i samband med den senaste tidens svältkatastrofer i Afrika. I Etiopien var det politiska problem som hindrade stora mängder livsmedel från att nå fram till de hjälpbehövande. Och i några fall uppges det att de skänkta livsmedlen såldes — till överpriser — i stället för att delas ut gratis.

Carl Bakals publikation Charity U.S.A. (Välgörenhet i USA) påpekar: ”När det är fråga om ett ädelt ändamål, ifrågasätter man aldrig hur pengarna används. Jag vill inte att människor skall sluta upp med att ge gåvor. Jag tycker bara att frågor måste kunna besvaras, eftersom man i så hög grad har gett gåvor i blindo.” Det säger sig självt att det är oförståndigt att ge i blindo, och det kan knappast anses vara praktiskt.

Att följa det föredöme som Jesus gav

Dessa förhållanden är naturligtvis beklagliga, men skulle de kunna utgöra skäl för att man avstår från att stödja sådana behjärtansvärda ändamål? Var det inte så, när allt kommer omkring, att Jesus botade de sjuka och på ett mirakulöst sätt gav mat åt de hungrande och därigenom gav ett mönster för kristna i vår tid?

Det är sant att Jesus kände medlidande, när han såg att människor var nödställda. Åtta bibelställen omnämner detta. Två talar om människornas behov av mat (Matteus 15:32; Markus 8:2), tre om deras behov av fysisk bot (Matteus 14:14; 20:34; Markus 1:41) och ett om deras behov av tröst vid en kär anförvants död. (Lukas 7:13) Men de båda andra ställena talar om ett ännu större behov. I Matteus 9:36 sägs det: ”När han såg folkskarorna kände han medlidande med dem, därför att de var skinnade och skuffade hit och dit såsom får utan herde.” Och Markus 6:34 lyder: ”Han [fick] se en stor folkskara, och han greps av medlidande med dem, eftersom de var lika får utan herde. Och han började lära dem många ting.”

Men även om det var medlidande med människor som förmådde Jesus att sörja för dem i fysiskt avseende, var det i själva verket så att hans främsta intresse var att ge dem den andliga hjälp som deras religiösa ledare hade underlåtit att ge dem. (Se Matteus, kapitel 23.) Jesus var den ”rätte herden”, som var villig att ge ut ”sin själ till förmån för fåren”. (Johannes 10:11) Eftersom han satte denna predikoverksamhet — inte socialt arbete eller att bygga sjukhus och driva hjälporganisationer — främst i livet, kunde han vid ett senare tillfälle säga till Pilatus: ”Till detta har jag fötts, och till detta har jag kommit i världen: att jag skulle vittna om sanningen.” — Johannes 18:37.

Fastän Jesus gav sina apostlar förmågan att utföra sådana mirakulösa goda gärningar som att bota sjuka, nämnde han ingenting om detta, när han gav sina slutliga anvisningar till dem före sin himmelsfärd. Den befallning han gav dem lydde: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” Det var alltså tydligt att det viktigaste arbetet var: ”Gör lärjungar, ... döp dem, ... lär dem.” — Matteus 28:19, 20.

Varför predikoarbetet är så praktiskt

Predikoarbetet är praktiskt, därför att det hjälper människor att tillämpa bibelns principer. Detta i sin tur hjälper dem att undvika problem som kan försätta dem i en nödsituation. Att vi tillämpar bibliska principer, till exempel i samband med vårt förvärvsarbete och vår inställning till materiella ting, kan rädda oss från fattigdom. (Ordspråksboken 10:4; Efesierna 4:28; 1 Timoteus 6:6—8) Och att vi följer bibelns råd om att undvika droger och att efterleva dess moralnormer kan förbättra vår hälsa och tillförsäkra oss ett lyckligare familjeliv.

Låt oss ta exemplet med en 35-årig jugoslav bosatt i Västtyskland som insett detta: ”Redan vid 18 eller 19 års ålder höll jag på att bli alkoholist. När jag var 20 år, drack jag en liter brännvin och minst en back öl [20 flaskor] om dagen. Tre gånger togs jag in på sjukhus, eftersom man försökte bota mig från mitt missbruk, men läkarna kunde inte hjälpa mig. Trots att jag tjänade 1.300 D-mark i månaden, fick jag knappt någonting av detta över till min familj.” Det var det som Jehovas vittnen berättade för honom under sitt predikoarbete som väckte en önskan hos honom att få ett bättre förhållande till sin Skapare. ”Med bönens hjälp”, fortsätter han, ”kunde jag åstadkomma det som läkarna inte hade förmått.” Vi kan lätt föreställa oss den positiva verkan detta har haft på hans familjeliv.

Det är sant att predikoarbetet inte löser alla problem. Men det är praktiskt, därför att det skänker hopp. Under Guds rike kommer med visshet alla problem att få en lösning. Jesus kommer då att utföra underverk i fysiskt avseende till gagn för alla som då lever och inte enbart för ett fåtal. Det kommer inte att röra sig om tillfällig hjälp, utan gagnet av den hjälpen kommer att bli varaktigt, ja, bestå för evigt. (Se Johannes 17:3.) Att lära människor att utöva tro på Jesu lösenoffer och dess gagneliga verkningar är därför det som kommer att åstadkomma mest gott i det långa loppet.

Många religiösa organisationer i kristenheten framhåller med stolthet sina ”goda gärningar”, som består i att sörja för de sjuka, de hjälpbehövande och de olycksdrabbade. Men det skulle vara bättre om de fäste större vikt vid att ge andlig hjälp, alldeles som Jesus gjorde. I likhet med de religiösa ledarna under det första århundradet har de underlåtit att utföra det uppdrag som är av största betydelse. De har kanske fyllt en del fattiga människors magar med bokstavlig mat, men de har låtit dessa människors sinnen och hjärtan hungra efter sanningens ord. (Se Amos 8:11.) De har kanske donerat pengar till hjälp för nödlidande i olika nationer, men de har inte förkunnat ”för nationerna de goda nyheterna om den Smordes outgrundliga rikedom” eller om Guds rikes styre. (Efesierna 3:8) Deras missionärer har kanske hjälpt utvecklingsländer att uppnå större kunnighet i att använda plogen, men de har inte förmått dem att ”smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar”. — Jesaja 2:4.

Var balanserad i din kärlek till din nästa

När vi med rätta fäster största vikt vid andlig hjälp, fritar detta oss naturligtvis inte från skyldigheten att ge fysisk hjälp — till individer eller till grupper — när detta är nödvändigt och när vi är i den ställningen att vi kan göra det. Vi bör ha en önskan att följa det exempel som gavs av de första kristna. (Se Apostlagärningarna 11:27—30.) I tider av verklig nöd eller vid katastrofsituationer bör vi vara snara att följa Paulus’ råd att ”göra vad som är gott mot alla, men särskilt mot dem som är besläktade med oss i tron”. (Galaterna 6:10) För att vara säkra på att åstadkomma mesta möjliga goda ger Jehovas vittnen i allmänhet personlig hjälp. Och eftersom vittnen som gör hjälpinsatser i samband med sådana hjälpaktioner arbetar utan betalning, förekommer inga administrationskostnader.

Men även om kristna kan hjälpa andra i fysiskt avseende, önskar de aldrig förlora sin främsta förpliktelse ur sikte — att predika de goda nyheterna om Guds upprättade rike. Detta rike kommer snart att befria världen från alla sjukdomar och från all fattigdom och nöd. Det skänker verkligen tillfredsställelse att kunna bistå människor att vinna liv i en värld där ordet ”medlidande” inte längre kommer att behöva användas. Kan man verkligen älska sin nästa på ett sätt som är mer praktiskt än detta?