”MÅNGA som är de första skall vara de sista och de sista de första”, avslutar Jesus med att säga. Sedan illustrerar han det med en liten berättelse. ”Himmelriket är nämligen likt en människa”, börjar han med att säga, ”en husfar, som gick ut tidigt på morgonen för att leja arbetare till sin vingård.”

De som arbetar 12 timmar, det vill säga full dag, representerar de judiska ledarna, som hela tiden har varit upptagna i religiös tjänst. I detta skiljer de sig från Jesu lärjungar, som under större delen av sitt liv har varit sysselsatta med fiske eller andra förvärvsarbeten. Inte förrän på hösten år 29 v.t. sände ”husfadern” Jesus Kristus för att samla ihop dessa till att bli hans lärjungar. Dessa blev därmed ”de sista”, de som började arbeta i vingården vid elfte timmen.

Utbetalandet av denaren skedde inte vid Jesu död, utan vid pingsten år 33 v.t., när Kristus, den ”betrodde” mannen, göt ut helig ande över sina lärjungar. Jesu lärjungar liknade ”de sista”, dem som började arbeta vid elfte timmen.

Är denna uppfyllelse under det första århundradet den enda uppfyllelsen av Jesu liknelse? Nej, kristenhetens präster har på grund av sina ställningar och sitt ansvar varit ”de första” som lejts till att arbeta i Guds symboliska vingård. De har ansett överlämnade förkunnare anslutna till Sällskapet Vakttornet vara ”de sista” som har ett giltigt förordnande i Guds tjänst. Men i själva verket är det just dessa, de som prästerskapet har sett ner på, som har fått motta denaren — äran att få tjäna som smorda ambassadörer för Guds himmelska rike. Matteus 19:30—20:16.