Vem förtjänar att bli kallad rabbi?

EN INTET ont anande turist hade inte stort hopp om att hinna till flygplatsen i tid. Hundratals poliser försökte dirigera trafiken, medan de övervakade de mer än 300.000 sörjande som trängdes på Jerusalems gator. Tidningen The Jerusalem Post kallade det ”en begravningsprocession av den storlek som vanligtvis är förbehållen presidenter, kungar och diktatorer”. Vem kunde ha orsakat en sådan överflödande hängivenhet, så att Israels huvudstad lamslogs under flera timmar? Det var en vördad rabbin. Varför tillvinner sig ställningen som rabbi eller rabbin sådan vördnad och hängivenhet bland judar? När började man först använda uttrycket ”rabbi”? På vem kan det med rätta tillämpas?

Var Mose en rabbi?

Det mest vördade namnet inom judendomen är Mose, och man tänker då på medlaren för Israels lagförbund. Fromma judar kallar honom ”Mose ’vår rabbi’”. Men inte på något ställe i Bibeln omtalas Mose med titeln ”rabbi”. Uttrycket ”rabbi” förekommer faktiskt inte alls i de hebreiska skrifterna. Hur kom det sig då att judar började omnämna Mose på det här viset?

Enligt de hebreiska skrifterna hade Arons avkomlingar, prästerna av Levis stam, fått ansvaret och myndigheten att undervisa och förklara Lagen. (3 Moseboken 10:8—11; 5 Moseboken 24:8; Malaki 2:7) På 100-talet f.v.t. började det dock ske en tyst revolution inom judendomen, något som från och med då outplånligt påverkade judiskt tänkande.

Beträffande denna andliga förändring skriver Daniel Jeremy Silver i boken A History of Judaism: ”Vid [den] tiden började en grupp skriftlärda och andra välutbildade, som inte var präster, att ifrågasätta prästernas lagliga rätt att ha monopol på att tolka Tora [den mosaiska lagen]. Alla höll med om att det var nödvändigt med präster för arbetsuppgifterna i templet, men varför skulle de ha det slutliga avgörandet i saker som gäller Tora?” Vilka var det som satte i gång denna protest mot prästklassens myndighet? Det var en ny grupp inom judendomen som kallades fariséer. Silver fortsätter: ”Fariséerna grundade intagningarna till sina skolor på meriter, inte på börd [prästerlig härkomst], och de förde in en ny klass judar i det religiösa ledarskapet.”

I det första århundradet v.t. kom eleverna vid dessa fariseiska skolor att bli kända som lärare eller mästare i judisk lag. Som ett tecken på aktning började andra judar tala om dem som ”min lärare” eller ”min mästare” — på hebreiska rabbi.

Inget kunde ge större legitimitet åt denna nya titel än att den användes på den som betraktades som den judiska historiens störste lärare — Mose. Att göra så skulle ytterligare försvaga prästerskapets betydelse, medan bilden av det växande inflytelserika fariseiska ledarskapet stärktes. Mer än 1.500 år efter sin död blev därför Mose retroaktivt benämnd ”rabbi”.

Efterlikna mästaren

Även om uttrycket ”rabbi” (”min mästare”) ibland användes av människor i allmänhet när de talade om andra lärare som de vördade, användes uttrycket vanligtvis om de framstående lärarna bland fariséerna — ”de visa”. I och med att ödeläggandet av templet år 70 v.t. effektivt avslutade prästerskapets myndighet, blev de fariseiska rabbierna judendomens oomtvistade ledare. Deras obestridda ställning uppmuntrade utvecklingen av ett slags kult som kretsade kring de rabbinska vise.

Professor Dov Zlotnick sade vid ett tillfälle så här om denna övergångsperiod under det första århundradet v.t.: ”’Att uppmärksamt betrakta de vise’ blev viktigare än att studera Tora.” Den judiske forskaren Jacob Neusner ger ytterligare förklaring: ”’Lärjungen till de vise’ är en elev som har slutit sig till en rabbi. Han gör detta därför att han vill lära sig ’Tora’. ... Man lär sig inte Tora genom lagen, utan genom att iaktta lagen som kommer till uttryck i den levande vises gester och gärningar. De lär ut lagen genom vad de gör, inte bara genom vad de säger.”

Talmudforskaren Adin Steinsaltz bekräftar detta då han skriver: ”De vise själva sade: ’Allmänna samtal, skämt och flyktiga uttalanden av de vise bör studeras.’” I vilken utsträckning skulle detta kunna tillämpas? Steinsaltz förklarar: ”Ett extremt exempel på detta gäller den lärjunge som uppges ha gömt sig under sin store lärares säng för att se hur han bar sig åt med sin hustru. När den unge lärjungen tillfrågades angående sin nyfikenhet, svarade han: ’Det gäller Tora och förtjänar att studeras’, en inställning som både rabbier och elever ansåg vara riktig.”

På grund av att uppmärksamheten riktades på rabbierna i stället för på Tora, när man lärde sig Tora av rabbierna, blev judendomen från och med det första århundradet en rabbiinriktad religion. Man drogs närmare Gud, inte genom det inspirerade skrivna ordet, utan genom ett föredöme, en mästare, dvs. en rabbi. Det var därför logiskt att uppmärksamheten flyttades från de inspirerade Skrifterna till den muntliga lagen och de traditioner som dessa rabbier lärde ut. Från den tiden kom judisk litteratur, till exempel Talmud, att mer kretsa kring rabbiernas diskussioner, anekdoter och handlingssätt än kring Guds uttalanden.

Rabbiernas roll tiderna igenom

Även om de första rabbierna hade oerhörd auktoritet och ett enormt inflytande, förtjänade de inte sitt uppehälle genom sin religiösa verksamhet. I Encyclopaedia Judaica heter det: ”De rabbier som beskrivs i Talmud var ... helt annorlunda än dem i vår tid som bär den titeln. Den talmudiske rabbin var en som tolkade och förklarade Bibeln och den muntliga lagen, och han hade nästan alltid ett yrke för att få sin utkomst. Det var först under medeltiden som en rabbi blev ... lärare, förkunnare och andligt överhuvud över den judiska församlingen eller det judiska samhället.”

När rabbier började förändra sin ställning till en avlönad verksamhet, var det en del rabbier som kritiserade detta. Maimonides, den berömde rabbi som levde på 1100-talet och försörjde sig som läkare, kritiserade skarpt sådana rabbier. ”[De] krävde att få pengar av enskilda och samhället och fick folk att i sin kompletta enfald tro att det var deras skyldighet att betala och helt i sin ordning att ge [ekonomisk] hjälp åt de vise och de lärda och människor som studerade Tora, eftersom deras Tora är deras yrke. Men allt detta är orätt. Det finns inte ett enda ord, vare sig i Tora eller i de vises utsagor, som stöder deras anspråk.” (”Kommentar till Mishna”, Avot 4:5) Men Maimonides’ fördömande avfärdades av senare generationers rabbier.

När judendomen kom in i modern tid, delades den upp i olika fraktioner: reformjudendom, konservativ judendom och ortodox judendom. För många judar kom religiös tro och utövandet av den att underordnas andra angelägenheter. Det resulterade i att ställningen som rabbi blev undergrävd. I de flesta fall blev en rabbi förordnad som överhuvud för en församling och fungerade som en avlönad, professionell lärare och rådgivare för medlemmarna av hans grupp. Bland de ultraortodoxa chasidiska grupperna växte uppfattningen om rabbin som mästare och föredöme fram och blev ännu starkare.

Lägg märke till vad Edward Hoffman säger i sin bok om den chasidiska Habad-Lubavitchrörelsen: ”De första chasidimmedlemmarna betonade också att det i varje generation finns en ensam judisk ledare, en zaddik [rättfärdig man], som är ’Mose’ för sin tid, en man vars kunskap och hängivenhet för andra är utan motsvarighet. Varje grupp av chasidimmedlemmar ansåg att deras rebbe [jiddisch för ”rabbi”], genom sin vördnadsbjudande fromhet, rentav kunde påverka den Allsmäktiges påbud. Han vördades inte bara som ett föredöme genom sina avslöjande tal, utan man ansåg att hans sätt att leva (’hur han knöt sina skosnören’, som det uttrycktes) upphöjde det medmänskliga och gav utstuderade tecken på vägen till Gud.”

”Ni skall inte låta kalla er Rabbi”

Jesus, den jude under det första århundradet som grundade kristendomen, levde under den tid då den fariseiska uppfattningen om rabbierna började få övertaget inom judendomen. Han var ingen farisé, och han hade inte heller gått i deras skolor, men ändå blev även han kallad Rabbi. — Markus 9:5; Johannes 1:38; 3:2.

Jesus, som fördömde den rabbinska trenden inom judendomen, sade: ”På Moses stol har de skriftlärda och fariséerna satt sig. De tycker om den främsta liggplatsen vid kvällsmåltiderna och de främsta sittplatserna i synagogorna, och hälsningarna på torgen och att av människorna bli kallade Rabbi. Men ni, ni skall inte låta kalla er Rabbi, ty en är er lärare, medan ni alla är bröder.” — Matteus 23:2, 6—8.

Jesus varnade för den uppdelning i präster och lekmän som höll på att uppstå inom judendomen. Han fördömde att man gav sådan otillbörlig framträdande bemärkthet åt människor. ”En är er lärare”, förklarade han modigt. Vem var denne?

Mose, ”som Jehova kände ansikte mot ansikte” och som de vise själva kallade ”vår rabbi”, var en ofullkomlig människa. Även han gjorde misstag. (5 Moseboken 32:48—51; 34:10; Predikaren 7:20) I stället för att framhålla Mose som det förnämsta exemplet sade Jehova till honom: ”En profet kommer jag att resa upp åt dem ur deras bröders mitt, lik dig; och jag kommer verkligen att lägga mina ord i hans mun, och han kommer sannerligen att tala till dem allt vad jag befaller honom. Och det skall ske att den man som inte lyssnar till mina ord som han talar i mitt namn, honom kommer jag själv att avkräva räkenskap.” — 5 Moseboken 18:18, 19.

Bibelns profetior visar att dessa ord gick i uppfyllelse på Jesus, Messias.a Jesus var inte bara ”lik” Mose; han var större än Mose. (Hebréerna 3:1—3) Bibeln visar att Jesus föddes som en fullkomlig människa, och i motsats till Mose tjänade han Gud ”utan synd”. — Hebréerna 4:15.

Vi följer föredömet

Judarnas intensiva studium av en rabbis alla handlingar och ord har inte fört dem närmare Gud. Om vi studerar och efterliknar en ofullkomlig människas alla handlingar, kommer vi att efterlikna såväl hans fel och ofullkomligheter som hans goda sidor, även om han kan vara ett gott exempel på trohet. Vi skulle kunna ge otillbörlig ära åt någon som var skapad i stället för åt Skaparen. — Romarna 1:25.

Men Jehova sörjde för ett föredöme för människor att följa. Enligt Bibeln hade Jesus en föremänsklig tillvaro. Han kallas faktiskt ”den osynlige Gudens avbild, den förstfödde av all skapelse”. (Kolosserna 1:15) Eftersom Jesus har tjänat i himlen under otaliga årtusenden som Guds ”mästerlige arbetare”, är han den som bäst kan hjälpa oss att lära känna Jehova. — Ordspråken 8:22—30; Johannes 14:9, 10.

Därför kunde Petrus skriva: ”Kristus led för er och efterlämnade åt er en förebild, för att ni skulle tätt följa i hans fotspår.” (1 Petrus 2:21) Aposteln Paulus uppmanade de kristna att ”uppmärksamt” se på ”vår tros Främste förmedlare och Fullkomnare, Jesus”. Han förklarade också att ”i honom är alla vishetens och kunskapens skatter omsorgsfullt fördolda”. (Hebréerna 12:2; Kolosserna 2:3) Ingen annan människa — inte Mose och inte heller någon av de rabbinska vise — är värdig sådan uppmärksamhet. Om någon bör efterliknas noggrant, så är det Jesus. Guds tjänare har inte behov av en sådan titel som rabbi, särskilt inte med tanke på dess nutida innebörd, men om någon förtjänade att bli kallad Rabbi, så var det Jesus.

[Fotnoter]

[Bildkälla på sidan 28]

© Brian Hendler 1995. Alla rättigheter förbehållna