ÖRN

(hebr.: nẹsher; aram.: neshạr; grek.: aetọs)

Örnar är stora rovfåglar. Några menar att det hebreiska ordet nẹsher är avlett av ett rotord som betyder ”slita sönder”. Andra betraktar det som onomatopoetiskt (ljudhärmande) och tror att det betecknar ett ”susande” eller en ”blixt”, alltså en fågel som med ett susande ljud eller som en blixt störtdyker mot sitt byte. I båda fallen är det hebreiska ordet en bra beskrivning av en örn, vars störtdykning från höga höjder frambringar ett susande ljud när luften passerar genom vingpennorna. Eftersom örnar är rovfåglar och äter blod (Job 39:27, 30), räknades de till de fåglar som var orena enligt den mosaiska lagen. (3Mo 11:13; 5Mo 14:12)

Arter i Palestina. De arter som finns i dagens Palestina är bland annat kejsarörn (Aquila heliaca), kungsörn (Aquila chrysaetos) och ormörn (Circaetus gallicus). Kungsörnen är en imponerande, mörkbrun fågel som är nästan 100 cm lång och har ett vingspann på över 200 cm. Örnar kännetecknas bland annat av att de har ett relativt stort huvud med en benkam ovanför ögonen, en kort, kraftig och krökt näbb, kraftiga ben och skarpa klor.

Buren ”på örnvingar” – vilken grund finns det för ett sådant bildspråk?

Området vid Sinai, där det är vanligt att se örnar segelflyga på sina kraftiga, breda vingar, kallas ”örnlandet”. De befriade israeliterna som var församlade vid berget Sinai kunde därför lätt förstå det bildspråk som Gud använde då han sade att han hade burit dem ut ur Egypten ”på örnvingar”. (2Mo 19:4; jfr Upp 12:14.) Nästan 40 år senare kunde Mose säga att Jehova hade fört israeliterna genom vildmarken som en örn som ”väcker upp sitt rede, svävar över sina just flygfärdiga ungar, breder ut sina vingar, tar dem, bär dem på sina vingpennor”. (5Mo 32:9–12) När ungarna är flygfärdiga uppmuntrar de vuxna fåglarna dem att flyga genom att de slår med vingarna för att visa hur de skall göra. Sedan lockar eller motar de ut ungarna ur boet så att de kan pröva sina vingar.

En del tvivlar på att örnar verkligen bär ungarna på ryggen, men i Skottland skall en guide enligt sir W. B. Thomas ha bevittnat följande angående kungsörnen: ”När örnföräldrarna tvingat ungen att flyga genom att locka eller ibland knuffa den ut ur boet, dyker de ner under ungen och låter den få vila sig ett tag på deras vingar och rygg.” (The Yeoman’s England, London 1934, sid. 135) I Bulletin of the Smithsonian Institution (1937, nr 167, sid. 302) citerades vad en iakttagare i USA hade sagt: ”Modern flög ut från boet på klipporna, och obarmhärtigt lät hon ungen falla, omkring trettio meter skulle jag tro. Sedan flög hon snabbt ner under ungen med utbredda vingar och lät den landa på hennes rygg. Därefter flög hon upp till toppen av klippan och upprepade samma procedur. ... Trollbundna iakttog min far och jag detta i mer än en timme.” I en kommentar till de här uppgifterna sade G. R. Driver: ”Bilden [i 5 Moseboken 32:11] är därför inte ren fantasi, utan grundar sig på verkliga fakta.” (Palestine Exploration Quarterly, London 1958, sid. 56, 57)

Bobygge och synförmåga. I samband med att Gud frågade ut Job talas det om hur örnar bygger sitt bo. (Job 39:27–30) Boet kan byggas i ett högt träd eller på klipphyllor i stup och raviner. Med tiden kan boet bli mer än 2 m högt och väga uppemot ett ton. Ett örnbo ligger till synes tryggt och otillgängligt, och profeterna använde detta som bild då de avkunnade dom över det stolta Edom, som låg i Arabas oländiga bergstrakter. (Jer 49:16; Ob 3, 4)

Örnarnas otroligt skarpa syn, som det talas om i Job 39:29, kommenteras av Rutherford Platt i boken The River of Life (1956, sid. 215, 216). Där talas det om örnögats ovanliga uppbyggnad, som vittnar om Skaparens vishet. Det sägs:

”De skarpaste ögonen i hela djurriket finner vi ... hos örnarna, gamarna och hökarna. Deras syn är så skarp att de från 300 meters höjd kan titta ner och få syn på en hare eller en hönsfågel som är halvt dold i gräset.

Jägarens skarpa blick beror på att ljuset som reflekterats av objektet träffar en klunga avlånga, tappformade celler. Denna lilla fläck i ögats bakre del uppfångar ljusstrålar från objektet i tusentals punkter på ett sätt som framkallar en klar bild i hjärnan. För nästan alla jägare, till exempel skunkar, pumor och människor, är denna fläck med tappar tillräcklig; vi ser rakt framåt och närmar oss direkt det föremål vi tittar på. Men så är det inte med örnar eller hökar. När de har fått syn på haren i gräset kan de närma sig i en lång, svepande dykning. Detta gör att bilden av målet flyttar sig längs näthinnan i en krökt bana. Örnens öga är mycket sinnrikt konstruerat med en krökt bana med tappar i stället för en centralt placerad fläck, vilket gör att en störtdykande örn hela tiden har haren i fokus när den susar neråt.” (Jfr Jer 49:22.)

Flygförmåga. Örnens snabbhet framhålls i många bibelställen. (2Sa 1:23; Jer 4:13; Klag 4:19; Hab 1:8) Det finns rapporter om att örnar kommit upp i mer än 130 km/h. Salomo varnade för att rikedomen ”gör ... sig vingar” som den högtflygande örnens. (Ord 23:4, 5) Job beklagade sig över att livet passerar förbi så snabbt och liknade detta vid snabbheten hos en jagande örn. (Job 9:25, 26) Men de som förtröstar på Jehova får kraft att fortsätta, som om de steg till väders med de starka vingarna hos en till synes outtröttlig segelflygande örn. (Jes 40:31)

Precis som den som skrev Ordspråksboken 30:19 har forskare i våra dagar förundrat sig över ”örnens väg på himlen”. I tidskriften Scientific American (april 1962, sid. 131, 138) talar Clarence D. Cone j:r om hur studier av örnarnas, hökarnas och gamarnas mäktiga och obehindrade segelflykt ”har lett till att man har förstått grundläggande meteorologiska principer”. Han visar därefter hur sådana stora fåglar utnyttjar stora ”bubblor” av varm luft, som på grund av solvärmen stiger upp från marken, och hur de ”uppslitsade” handpennorna är aerodynamiskt konstruerade för att minska luftmotståndet.

Bildspråk. Profeterna använde ofta örnen som en bild av hur fientliga nationers härar angrep plötsligt och oväntat. (5Mo 28:49–51; Jer 48:40; 49:22; Hos 8:1) Härskarna i Babylon och Egypten liknades vid örnar. (Hes 17:3, 7) Det är värt att lägga märke till att man i många forntida nationer, däribland Assyrien, Persien och det romerska riket, använde bilden av en örn på kungaspiror, fälttecken och stelar. I modern tid har Tyskland, USA och andra länder använt örnen som symbol.

Några har ifrågasatt om det är rätt att använda ordet ”örnar” i Matteus 24:28 och Lukas 17:37 och hävdat att det snarare måste handla om gamar som samlas runt ett kadaver. Det är sant att örnar inte i första hand lever av as som gamarna, men det händer att de äter kadaver. (Palestine Exploration Quarterly, 1955, sid. 9) Och även om örnar normalt jagar ensamma och inte är lika sällskapliga som gamar, händer det att de samarbetar parvis under jakten. I boken The Animal Kingdom (utgiven av F. Drimmer, 1954, bd II, sid. 965) berättas det om ett tillfälle när ”flera örnar tillsammans angrep en gaffelantilop”. Jesus uttalade den ovannämnda profetian då han talade om sin utlovade ”närvaro”, och därför uppfylldes den inte enbart när den judiska nationen år 70 v.t. blev ödelagd av romerska arméer, som hade fälttecken med bilder av örnar.

I Uppenbarelseboken används örnar som en bild av de skapelser som tjänar vid Guds tron och som kungör Guds domsbudskap för dem som bor på jorden. Den här bilden används utan tvivel för att framhäva hur snabba och skarpsynta dessa skapelser är. (Upp 4:7; 8:13; jfr Hes 1:10; 10:14.)

Ett annat bibelställe som många kännare menar handlar om gamen snarare än om örnen är Mika 1:16, där det talas om att Israel i bildlig bemärkelse skulle göra sin ”skallighet bred som örnens”. Örnarna har tät fjäderdräkt på huvudet, men gåsgamen (Gyps fulvus), som fortfarande kan anträffas i Israel, har bara mjuka vita dun på huvudet och halsen. Om det är den som omtalas i bibelstället, visar det att det hebreiska ordet nẹsher har en vidare betydelse och inte bara omfattar örnar. Det är intressant att lägga märke till att gåsgamen räknas till samma familj som örnarna (Accipitridae) om än inte till samma släkte. Några menar emellertid att Mika 1:16 syftar på örnarnas ruggning, som dock sker gradvis och är en relativt omärklig process. Ruggningen kan medföra att styrkan och aktiviteten blir nedsatt, men snart återgår allt till det normala. Det kan vara detta psalmisten hade i tankarna när han skrev att en människas ”ungdom förnyas som örnens”. (Ps 103:5) Andra ser det som en anspelning på örnarnas förhållandevis långa liv. Några örnar sägs ha blivit 80 år gamla.

Namnet Aquila (Apg 18:2) är det latinska ordet för örn.