SALVOR, VÄLLUKTANDE ÄMNEN

De hebreiska ord som används om salvor betecknar inte bara salvliknande preparat som upplöses när de stryks på huden utan också oljepreparat som är flytande vid normala temperaturer. (2Mo 30:25; Ps 133:2)

Salvor användes i forntiden, precis som i dag, mest i kosmetiskt och medicinskt syfte, och det var huvudsakligen oljan i preparaten som gjorde nytta. Den förmåga fetter och oljor har att absorbera och binda dofter gjorde det möjligt för salvoberedare att framställa välluktande preparat som var mycket uppskattade för sin doft. (HV 1:3) Oljans renande och mjukgörande egenskaper i kombination med de doftande tillsatsämnena gjorde att sådana salvor var mycket lämpliga för att motverka hudirritation och minska obehaglig kroppslukt i varma länder, där det ofta var ont om vatten. Att erbjuda gäster en sådan salva när de kom på besök var ett uttryck för gästfrihet, något som Jesus påpekade då en kvinna smorde in hans fötter med välluktande olja. (Lu 7:37–46)

Vid behandlingen av en död kropp inför begravningen användes speciella välluktande ämnen, som utan tvivel först och främst skulle verka desinficerande och ta bort dålig lukt. (2Kr 16:14; Lu 23:56) Det var en sådan användning av salvor och oljor som Jesus tänkte på när han förklarade att den handling som hade utförts mot honom i Simon den spetälskes hus – då en kvinna hade smort in honom med en mycket dyrbar välluktande olja, vars doft uppfyllde hela huset – bildligt talat var ”en förberedelse” för hans begravning. (Mt 26:6–12; Joh 12:3) Kostbara välluktande oljor, till exempel den nardus som användes vid det här tillfället, förvarades vanligen i förseglade kärl eller flaskor av alabaster. (Mk 14:3; se ALABASTER.)

Helig smörjelseolja och rökelse. Den första ”salva” som nämns i Bibeln är den heliga smörjelseolja som användes till att helga tältboningens redskap och prästerna. (2Mo 30:25–30) Det var förbjudet och belagt med dödsstraff att använda denna speciella salva för eget bruk. Den här lagen visar vilken helighet som var förbunden med tältboningen och dem som tjänade vid den. (2Mo 30:31–33)

Jehova gav Mose receptet på den heliga smörjelseoljan. Bara ”de mest utsökta välluktande ämnen” i exakt angivna mängder fick användas: myrra, välluktande kanel, välluktande kalmus, kassia och den renaste olivolja. (2Mo 30:22–24) Jehova gav honom också receptet på den heliga rökelsen. Det var inte bara något som skulle avge rök; det var en speciell, välluktande rökelse. (2Mo 30:7; 40:27; 3Mo 16:12; 2Kr 2:4; 13:10, 11) Den gjordes av bestämda mängder staktedroppar, doftnagel, välluktande galbanum och ren virak, och Gud beskrev den vidare som ”en kryddblandning, en salvoberedares verk, saltad, ren, helig”. Något av rökelsen stöttes till fint pulver som troligen siktades, så att man fick en produkt som passade för sitt speciella ändamål. Privat bruk av denna rökelse straffades med döden. (2Mo 30:34–38)

Till framställningen av smörjelseoljan och den heliga rökelsen användes balsamolja. (2Mo 25:6; 35:8, 28) Det verkar rimligt att anta att de välluktande ämnen som användes till den heliga smörjelseoljan pulvriserades och kokades i oljan (jfr Job 41:31) och att oljan sedan fick stå och klarna innan den hälldes av och filtrerades.

Smörjelseoljan och den välluktande rökelsen framställdes inte genom att man prövade sig fram, för Jehova hade sagt: ”Var och en som har ett vist hjärta ger jag härmed vishet i hjärtat, så att de kan göra ... smörjelseoljan och den välluktande rökelsen till helgedomen.” (2Mo 31:6–11; 35:10–15; 37:29; 39:33, 38) Några av prästerna fick sedan i uppgift att tillreda dessa blandningar och ha tillsyn över förrådet av dem. (1Kr 9:30; 4Mo 4:16) Men när israeliterna avföll från den rena tillbedjan fann Jehova inte längre behag i att man framställde och använde speciell smörjelseolja och rökelse. (Jes 1:13)

Ekonomisk betydelse. Det var inte bara i helgedomen som man använde salvor, välluktande ämnen och rökelse. På Salomos tid fanns det ”allt slags vällukt” och ”välluktande pulver” till parfymering av bland annat hus, kläder och sängar; kungligheter och andra som hade råd till det använde sådana produkter. (Est 2:12; Ps 45:8; Ord 7:17; HV 3:6, 7; 4:10) Och det var inte bara de levitiska prästerna som fick framställa sådana preparat. Det fanns både män och kvinnor som var kunniga i att blanda salvor, och på Nehemjas tid omtalas ”salvoblandarna” som en egen yrkesgrupp. (1Sa 8:13; Neh 3:8)

I forntidens värld bidrog det utbredda intresset för parfymerade produkter till att det uppstod en omfattande handel inte bara med de färdiga förbrukningsvarorna utan också med råvarorna. Förutom myrra, som särskilt användes till salvor, och virak, som användes till rökelse, blev många andra ämnen som nardus, saffran, kalmus, kanel, aloe, kassia samt olika kryddor, hartser och kryddväxter ofta transporterade lång väg innan de nådde fram till salvoberedarnas grytor och parfymerier. (HV 4:14; Upp 18:11, 13)