RIKEDOM

Stor materiell förmögenhet; även andliga egenskaper, tjänsteprivilegier och Guds godkännande.

I Bibeln läggs inte tonvikten på att äga materiella rikedomar, utan på att ha ett gott förhållande till Jehova Gud, vilket man kan bevara genom att fortsätta att göra Guds vilja i tro. Kristus Jesus visade att man bör vara ”rik inför Gud” (Lu 12:21) och samla ”skatter ... i himlen” (Mt 6:20; Lu 12:33). Det goda anseende en människa skaffar sig genom att göra goda gärningar blir som en rikedom som förvaras hos Skaparen i himlen, en rikedom som garanterar en sådan människa bestående välsignelser. De som blev med anden smorda efterföljare till Jesus kunde se fram emot ”den härliga rikedom” som ett himmelskt arv utgör (Ef 1:18), och medan de var ”tillfälliga inbyggare” på jorden var de rika i tro, kärlek, godhet och andra gudalika egenskaper. (Jfr Gal 5:22, 23; Jak 2:5; 1Pe 2:11, 12; 2Pe 1:5–8.)

De välbärgade patriarkerna. Patriarkerna Abraham och Job och andra trogna tjänare åt Jehova Gud fick inte i uppgift att hjälpa människor utanför det egna hushållet att omfatta den sanna tillbedjan. De tycks därför ha använt det mesta av sin tid till att sörja för sina egna hushålls fysiska och andliga behov. Jehova välsignade deras flit och ansträngningar så att de fick stora hjordar, många tjänare och mycket guld och silver. (1Mo 12:16; 13:2; 14:14; 30:43; 32:10; Job 1:2, 3; 42:10–12)

Även om dessa män var rika var de inte några materialister. De insåg att deras materiella välstånd berodde på att Jehova välsignade dem, och de var inte giriga efter rikedom. Sedan Abraham hade besegrat fyra allierade kungar och tagit tillbaka all egendom som dessa hade tagit från Sodom kunde han ha ökat sin rikedom mycket. Men när kungen i Sodom sade att Abraham kunde behålla det som hade tagits tillbaka avböjde han erbjudandet med orden: ”Jag lyfter härmed upp min hand i en ed till Jehova, Gud den Högste, som har frambringat himmel och jord, och betygar att jag inte skall ta något som helst av det som är ditt, inte ens en tråd eller en sandalrem, för att du inte skall säga: ’Det var jag som gjorde Abram rik.’ Ingenting till mig!” (1Mo 14:22–24) När Job förlorade all sin boskap och alla sina barn utbrast han: ”Jehova gav, och Jehova tog. Må Jehovas namn vara välsignat.” (Job 1:21)

Abraham, Job och andra visade sig värdiga att anförtros rikedomar. De var flitiga och använde sina materiella tillgångar rätt. Job var till exempel alltid redo att hjälpa fattiga och nödställda. (Job 29:12–16) Eftersom dessa tjänare åt Jehova Gud hade en rätt inställning, fanns det goda skäl för honom att skydda dem mot att bli bedragna av själviska och giriga människor. (1Mo 31:5–12; Job 1:10; Ps 105:14)

Lydnad medförde välstånd för Israel. Israeliternas materiella välstånd var i likhet med de trogna patriarkernas välstånd beroende av att de bevarade ett rätt förhållande till Jehova Gud. Mose förmanade dem att komma ihåg att det var Jehova, deras Gud, som gav dem kraft att uppnå välstånd. (5Mo 8:18) Det var Jehova som gav sitt förbundsfolk ett land som arvedel. (4Mo 34:2–12) Han kunde också se till att de fick regn i rätt tid, att skörden inte slog fel och att fiender inte invaderade landet. (3Mo 26:4–7)

Det var Guds avsikt att israeliterna skulle bli en välmående nation om de var lydiga. Mose sade: ”Jehova skall öppna för dig sitt rika förrådshus, himlen, för att ge regn över ditt land i dess rätta tid och för att välsigna allt vad din hand gör. Du skall låna ut till många nationer, men själv skall du inte behöva låna. Och Jehova skall sätta dig till huvud och inte till svans. Du skall alltid vara överst och aldrig vara underst, därför att du fortsätter att lyda Jehovas, din Guds, bud.” (5Mo 28:12, 13) Nationens välstånd skulle ha medfört ära för Jehova, eftersom det skulle utgöra ett kraftfullt bevis inför de kringliggande nationerna på att han är den som ”gör rik” (1Sa 2:7) och på att den lag han hade gett dem var utan jämförelse när det gällde att trygga deras välfärd.

Att Israels välstånd fick andra att lovprisa Jehova framgår av berättelsen om kung Salomo. När han i början av sin regering fick möjlighet att be Jehova om vad han ville, bad han inte om stor rikedom, utan om vishet och kunskap, så att han kunde döma folket. Jehova uppfyllde Salomos önskan och gav honom dessutom ”rikedom och materiella ägodelar och ära”. (2Kr 1:7–12; 9:22–27) Detta resulterade i att ryktet om Salomos vishet och rikedom förknippades med Jehovas namn. Drottningen av Saba hade till exempel hört talas om Salomo i förbindelse med Jehova, och hon kom från ett avlägset land för att se om ryktet om hans vishet och välstånd var sant. (1Ku 10:1, 2) Det hon såg fick henne att erkänna att Jehova älskade Israel. Hon sade: ”Sant var det ord som jag hörde i mitt land om förhållandena hos dig och om din vishet. Men jag satte inte tro till orden förrän jag kom och fick se det med egna ögon; och se, man hade inte ens berättat hälften för mig. Du har i vishet och välstånd överträffat ryktet som jag hörde. Lyckliga är dina män; lyckliga är dessa dina tjänare som ständigt står inför dig och lyssnar till din vishet! Välsignad vare Jehova, din Gud, som har funnit behag i dig och satt dig på Israels tron; eftersom Jehova älskar Israel till oöverskådlig tid, har han satt dig till kung, för att du skall sörja för lag och rätt.” (1Ku 10:6–9)

I sitt välstånd kunde israeliterna äta och dricka och glädja sig (1Ku 4:20; Pre 5:18, 19), och deras rikedom skyddade dem mot de problem som är förbundna med fattigdom (Ord 10:15; Pre 7:12). Men även om det var Jehovas vilja att israeliterna skulle få glädja sig åt välstånd på grund av sitt hårda arbete (jfr Ord 6:6–11; 20:13; 24:33, 34), såg han också till att de blev varnade för faran att börja förtrösta på sin rikedom och glömma att det var han som var källan till deras välstånd (5Mo 8:7–17; Ps 49:6–9; Ord 11:4; 18:10, 11; Jer 9:23, 24). De blev påminda om att rikedom bara är något tillfälligt (Ord 23:4, 5), att den inte kan ges till Gud som en lösen för att undgå döden (Ps 49:6, 7) och att den inte längre har något värde när man är död (Ps 49:16, 17; Pre 5:15). Om de lät rikedom få otillbörligt stor betydelse skulle det kunna leda till bedrägliga handlingar och Jehovas misshag. (Ord 28:20; jfr Jer 5:26–28; 17:9–11.) De fick också uppmaningen: ”Ära Jehova med dina värdefulla ting.” (Ord 3:9)

Välståndet i nationen betydde naturligtvis inte att varje individ var rik eller att de som hade små medel saknade Guds godkännande. Oförutsedda händelser kunde göra att några drabbades av fattigdom. (Pre 9:11, 12) Dödsfall kunde beröva barn och hustrur deras försörjare. Olycksfall och sjukdom kunde göra att en person tillfälligt eller för resten av livet blev oförmögen att arbeta. Israeliterna uppmanades därför att vara frikostiga med sina rikedomar och att hjälpa de fattiga och nödställda som de hade ibland sig. (3Mo 25:35; 5Mo 15:7, 8; Ps 112:5, 9; Ord 19:17; se BARMHÄRTIGHETSGÅVOR; FATTIGDOM.)

Rikedom bland Jesu Kristi efterföljare. Till skillnad från patriarkerna och Israels nation fick Jesu Kristi efterföljare uppdraget att göra ”lärjungar av människor av alla nationerna”. (Mt 28:19, 20) För att kunna fullgöra det här uppdraget krävdes det tid och ansträngning som de annars kunde ha använt i världsliga strävanden. Den som fortsatte att klamra sig fast vid sin rikedom i stället för att frigöra sig tillräckligt för att kunna använda sin tid och sina resurser till att fullgöra detta uppdrag kunde därför inte vara en lärjunge till Jesus med utsikt att vinna liv i himlen. Därför sade Jesus: ”Hur svårt är det inte för dem som har pengar att komma in i Guds kungarike! Ja, det är lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga än för en rik man att komma in i Guds kungarike.” (Lu 18:24, 25) Det som fick Jesus att säga detta var hur en rik ung styresman hade reagerat på uppmaningen: ”Sälj allt vad du har och dela ut åt fattiga, så skall du få en skatt i himlarna; och kom, bli min efterföljare.” (Lu 18:22, 23) Den rike styresmannen var förpliktad att hjälpa fattiga landsmän. (Ord 14:21; 28:27; Jes 58:6, 7; Hes 18:7–9) Men han var inte villig att skiljas från sina materiella tillhörigheter för att hjälpa andra och inte villig att ägna sitt liv åt att vara en Jesu Kristi efterföljare, och detta utestängde honom från himlarnas kungarike.

Kristi efterföljare skulle emellertid inte utblotta sig själva, så att de blev fattiga och därmed beroende av andra för sitt uppehälle. I stället skulle de arbeta hårt, så att de kunde försörja sina familjer och dessutom ha ”något att dela ut åt den som behöver”. (Ef 4:28; 1Th 4:10–12; 2Th 3:10–12; 1Ti 5:8) De skulle vara nöjda med att ha mat och kläder och tak över huvudet och inte sträva efter att bli rika. De som gjorde materiella strävanden till det viktigaste i livet var i fara att bli indragna i oärliga förehavanden och förlora tron genom att försumma andliga behov. Detta hände med några, vilket framgår av Paulus ord till Timoteus: ”De som är beslutna att bli rika faller i frestelse och en snara och många oförnuftiga och skadliga begär, som störtar människor i undergång och fördärv. Kärleken till pengar är nämligen en rot till allt slags ont, och genom att sträva efter denna kärlek har några villats bort från tron och har genomborrat sig själva överallt med många kval.” (1Ti 6:9, 10)

Det Jesus sade till den rike unge styresmannen innebär naturligtvis inte att en kristen inte kan vara materiellt rik. Under det första århundradet fanns det till exempel rika kristna i församlingen i Efesos. Aposteln Paulus sade inte att Timoteus skulle ge dessa rika bröder rådet att göra sig av med alla materiella tillgångar, men han skrev: ”Befall dem som är rika i den nuvarande tingens ordning att inte vara högmodiga och att inte sätta sitt hopp till en osäker rikedom, utan till Gud, som förser oss rikligt med allt för att vi skall njuta av det; att göra gott, att vara rika på förträffliga gärningar, att vara frikostiga, redo att dela med sig. Så kan de tryggt samla åt sig en skatt som en god grund för framtiden, för att de skall kunna gripa fast tag om det verkliga livet.” (1Ti 6:17–19) Dessa rika kristna skulle alltså se upp med sin inställning, hålla det materiella på sin rätta plats och frikostigt använda sina tillgångar till att hjälpa andra.

Mammon. Det grekiska ordet mamōnạs (och det motsvarande svenska ordet ”mammon”) anses i allmänhet beteckna pengar eller rikedom. (Mt 6:24; Lu 16:9, 11, 13; jfr NV, SFB, 2000.) Det finns inget som tyder på att det någonsin har varit namnet på en viss gudom. Jesus använde uttrycket när han framhöll att man inte kan vara slav åt Gud om man har ”Rikedomen” som sin herre. (Mt 6:24) Han uppmanade sina åhörare: ”Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdiga rikedomen, så att de, när den tar slut, må ta emot er i de eviga boningarna.” (Lu 16:9) Eftersom materiell rikedom eller begär efter den kan leda till laglösa handlingar, kan den i kontrast till andlig rikedom betecknas som ”orättfärdig rikedom”. Dessutom är materiell rikedom, särskilt pengar, något som tillhör och kontrolleras av ”kejsaren”, som ger ut pengarna och fastställer deras värde. Sådan rikedom är förgänglig och kan gå förlorad på grund av ekonomisk instabilitet eller andra omständigheter. Om man är materiellt rik, skall man därför inte sätta sin lit till rikedomen eller, som världen i allmänhet gör, använda den för själviska ändamål, till exempel för att skaffa sig ännu större rikedom. (1Kor 7:31) I stället bör man vara ivrig att bli vän med dem som äger ”de eviga boningarna”.

”De eviga boningarna” ägs av Jehova Gud och hans Son, Kristus Jesus. (Jfr Joh 6:37–40, 44.) De som inte använder sin ”orättfärdiga rikedom” på rätt sätt (till exempel för att hjälpa behövande och för att främja spridningen av ”de goda nyheterna”; Gal 2:10; Flp 4:15) kan aldrig bli vänner till Gud och Kristus Jesus. Att man inte är trogen i sitt bruk av den orättfärdiga rikedomen visar att man är ovärdig att anförtros andliga rikedomar. (Lu 16:10–12) Sådana människor kan aldrig bli goda förvaltare av Guds oförtjänta omtanke och dela ut andliga rikedomar till andra. (1Pe 4:10, 11)