GREKISKA

Ett språk som tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen. (Hebreiska tillhör den semitiska språkfamiljen.) Bibelns kristna skrifter skrevs ursprungligen på grekiska (med undantag av Matteusevangeliet, som först skrevs på hebreiska), och den första fullständiga översättningen av Bibelns hebreiska skrifter, Septuaginta, var en översättning till grekiska. Grekiska är ett flekterande språk, dvs. ett språk med ordböjning, vilket gör att det erbjuder en mångfald uttrycksmöjligheter genom det sätt på vilket ordstammar, förstavelser och ändelser används.

Koinégrekiska. Koinégrekiskan, ett slags allmängrekiska, var i bruk från omkring 300 f.v.t. till omkring 500 v.t. Koinén var en blandning av olika grekiska dialekter, av vilka attiskan var den mest inflytelserika. Koinén hade den stora fördelen framför de andra språken på den tiden att den var känd nästan överallt och var det språk man använde sig av i internationella kontakter. Ordet koiné betyder ”gemensam” eller ”allmän” och betecknar ett gemensamt samtalsspråk eller en dialekt som alla har gemensamt. Hur utbrett bruket av koiné var framgår av att förordningar från de romerska ståthållarna och från den romerska senaten först översattes till koiné och därefter kungjordes i hela romarriket. Den anklagelse som sattes ovanför Jesu huvud när han blev hängd på pålen skrevs alltså inte bara på det officiella språket, latin, och landets språk, hebreiska, utan också på grekiska, dvs. koiné. (Mt 27:37; Joh 19:19, 20)

Om bruket av det grekiska språket i Palestina skriver Norman Bentwich: ”Även om merparten av det judiska folket avvisade hellenismen och allt som var hellenistiskt, hade man inga som helst betänkligheter mot att umgås med grekerna eller mot att använda det grekiska språket. ... Lärarna i Palestina såg med välvilja på den grekiska översättningen av de heliga Skrifterna och betraktade den som ett redskap att förmedla sanningen till hedningarna.” (Hellenism, 1919, sid. 115) Huvudsyftet med den grekiska Septuaginta-översättningen var naturligtvis att den skulle vara till nytta för judar, i synnerhet för dem som befann sig i förskingringen och som inte längre behärskade hebreiska helt och fullt men som var förtrogna med grekiska. Hebreiska ord och uttryck som hade anknytning till den judiska gudstjänsten ersattes med tiden av beteckningar av grekiskt ursprung. Bruket av ordet ”synagoga” (det grekiska ordet synagōgẹ̄ betyder ”sammanförande”, ”samling”, ”församling”) för judarnas gudstjänstlokaler är ett exempel på att judarna antog grekiska ord.

Koinén som de kristna bibelskribenterna använde. De inspirerade kristna bibelskribenterna var intresserade av att deras budskap skulle nå ut till och bli förstått av alla människor. De skrev därför inte på klassisk grekiska utan på koinégrekiska. Även om de alla var judar, semiter, var det inte den semitiska kulturen utan den oförfalskade kristendomens sanning som de ville utbreda, och med hjälp av det grekiska språket kunde de nå ut till långt fler. De kunde också lättare göra ”lärjungar av människor av alla nationerna”, så som de hade fått befallning om. (Mt 28:19, 20) I koinégrekiskan hade de dessutom ett utmärkt redskap för att uttrycka de tankar de önskade förmedla på ett exakt och nyanserat sätt.

De inspirerade kristna skribenterna tillförde koinégrekiskan kraft, värdighet och värme på grund av det upphöjda budskap de förmedlade. Grekiska ord fick en rikare, djupare och mera andlig innebörd genom det sammanhang de förekom i när de användes i de inspirerade Skrifterna.

Alfabet. Alla alfabet som används i Europa i dag härstammar antingen direkt eller indirekt från det grekiska alfabetet. Men det var inte grekerna som uppfann alfabetet. De lånade det av semiterna. Detta framgår av att bokstäverna i det grekiska alfabetet (från ca 600-talet f.v.t.) liknar de hebreiska bokstäverna (från ca 700-talet f.v.t.). Bokstävernas ordningsföljd är också i stort sett densamma. Dessutom liknar några av bokstävernas namn varandra, till exempel ạlfa (grekiska) och ’ạlef (hebreiska), bẹta (grekiska) och bēth (hebreiska), dẹlta (grekiska) och dạleth (hebreiska). Koinégrekiskan hade 24 bokstäver. Då man anpassade det semitiska alfabetet till det grekiska språket gjorde man ett värdefullt tillägg genom att man tog de hebreiska konsonanter som det inte fanns någon motsvarighet till på grekiska (’ạlef, he’, chēth, ‛ạjin, waw och jōdh) och använde dem till att representera vokalljuden a, e (kort), ē (långt), o, y och i.

Ordförråd. Det grekiska ordförrådet är tämligen rikt och ger användarna möjlighet att uttrycka sig exakt. De som talar och skriver grekiska har tillräckligt många ord till sitt förfogande för att nyansera sitt ordval och välja just den betydelsenyans som behövs i en viss situation. På grekiska skiljer man till exempel mellan gnọ̄sis, kunskap i allmänhet (1Ti 6:20), och epịgnōsis, en mera ingående kunskap (1Ti 2:4), och mellan ạllos, som betyder ”en annan” av samma slag (Joh 14:16), och hẹteros, som betyder ”en annan” av ett annat slag (Gal 1:6). Grekiska ord och rötter har genom lån tagits upp i andra språk och har medverkat till att göra ordförrådet i dessa språk rikare, vilket har bidragit till att man kan uttrycka sig mera varierat och exakt.

Substantiv. Substantiven böjs i genus, numerus och kasus. Pronomen och adjektiv böjs i överensstämmelse med det eller de ord som de står i stället för, syftar tillbaka på eller beskriver.

Kasus. Man räknar i allmänhet med att koinégrekiskan hade fem kasus – böjningsformer som visar ordets funktion i satsen. (En del språkforskare menar att det rör sig om åtta kasus.) I modern svenska finns det bara två kasus, nominativ (grundform) och genitiv (ägandeform). Det förhållandet att koinégrekiskan har flera kasus och att varje kasus vanligen kräver en särskild form eller ändelse gör språket långt mera komplicerat än svenskan i det här avseendet.

Artikeln. I koinégrekiskan står den bestämda artikeln, ὁ (ho), framför det ord den bestämmer. I likhet med substantiven böjs den bestämda artikeln i kasus, genus och numerus. I svenskan motsvaras den av bestämd slutartikel (-en, -et). I koinégrekiskan finns det ingen obestämd artikel (motsvarande svenskans ”en” eller ”ett”).

Artikeln används inte bara framför substantiv utan också framför infinitiver, adjektiv, adverb, ordgrupper, satser och hela meningar. Ett exempel på att den bestämda artikeln används framför ett adjektiv finner vi i Johannes 10:11, där en ordagrann återgivning skulle lyda: ”Jag är herden den rätte.” Detta ger större eftertryck än att bara säga: ”Jag är den rätte herden.” Det är som att skriva ordet ”rätte” i kursiv stil.

Ett exempel på att artikeln används före en hel sats finns i Romarna 8:26, där satsen ”vad vi skall frambära bön om, så som vi bör”, på grekiska inleds med den bestämda artikeln i neutrum. Ordagrant står det: ”det ... vad vi skall be om”. (Int) Den bestämda artikeln tjänar till att framhäva det som följer och visar att hela uttrycket skall läsas samman.

Verb. Grekiska verb är uppbyggda av en rot som ofta utvidgas till en stam genom tillägg av olika formbildande element (prefix, infix, suffix, avljud). De böjs i verbgenus (som också kallas diates: aktivum, medium och passivum), i modus (indikativ, imperativ, konjunktiv och optativ), i tempus, i person och i numerus. Det är mer komplicerat att sätta sig in i de grekiska verben än i de grekiska substantiven. Forskning på senare tid har lett till en bättre insikt i koinégrekiskan, särskilt när det gäller verben, och detta har gjort det möjligt för översättare att återge de kristna grekiska skrifterna i Bibeln på ett bättre och mera exakt sätt än i tidigare översättningar. Några intressanta drag hos de grekiska verben och deras betydelse för förståelsen av Bibeln behandlas i de följande avsnitten.

Verbgenus (diates). Svenska verb har bara två genus eller huvudformer, nämligen aktivum (”han tvättar [något]”) och passivum (”han tvättas”). Förutom aktivum och passivum har grekiskan ett verbgenus som kallas medium. I medium är subjektets handling riktad mot subjektet självt, ungefär som reflexiva verb på svenska (”han tvättar sig”). Medium är en verbform som uttrycker subjektets personliga engagemang i handlingen.

Medium användes också i intensiv betydelse (”dynamiskt medium”). Mediumformen hade nästan samma innebörd som när vi skriver ett ord i kursiv stil. När Paulus fick veta att bojor och vedermödor väntade honom i Jerusalem sade han: ”Likväl räknar jag inte alls min själ som något som är dyrbart för mig, om jag bara får fullborda mitt lopp och den tjänst som jag har fått av Herren Jesus, att grundligt vittna om de goda nyheterna om Guds oförtjänta omtanke.” (Apg 20:22–24) Det verb som har översatts med ”räknar jag”, poioumai (ordagr.: ”gör jag”), står i medium. Med detta menade inte Paulus att han inte satte värde på livet, utan det han ville framhålla var att fullgörandet av tjänsten var av långt större värde för honom. Det var hans personliga uppfattning, oberoende av vad andra tänkte.

Mediumformen används också i Filipperna 1:27: ”Uppför er nu endast [el.: Fortsätt nu endast att uppföra er som medborgare (sköta era medborgerliga plikter)] på ett sätt som är värdigt de goda nyheterna om Kristus.” Det verb som används i det här bibelstället, politeuesthe, en imperativ av politeuomai, är en mediumform. Politeuomai betyder egentligen ”uppföra sig som en medborgare”, dvs. delta i medborgarnas verksamhet, i det här sammanhanget genom att förkunna de goda nyheterna. Romerska medborgare tog i allmänhet aktivt del i politiska angelägenheter. Romerskt medborgarskap var högt värderat – i synnerhet i städer utanför Italien, som i fallet med Filippi, där romarna hade gett invånarna detta medborgarskap. Paulus framhåller här för de kristna att de inte får förhålla sig passiva och vara kristna bara till namnet, utan att de måste delta i den kristna verksamheten. Detta stämmer överens med vad Paulus längre fram skrev till dem: ”Vad oss angår, finns vårt medborgarskap [el.: vårt liv som medborgare] i himlarna.” (Flp 3:20)

Tempus. Ett annat karakteristiskt drag som bidrar till det grekiska språkets exakthet är bruket av verbens tempus (tidsformer). Det är två saker man skall lägga märke till när det gäller ett verb: handlingens art eller aspekt (som är av stor betydelse) och tidpunkten för handlingen (som är av mindre betydelse). I koinégrekiskan finns det i huvudsak tre sätt att betrakta en handling, och de kommer alla till uttryck i böjningsformerna: 1) En handling betraktas som pågående (något man ”håller på att göra”). Då används oftast presens, som först och främst beskriver en pågående eller fortskridande handling eller en handling som ständigt eller vanemässigt upprepas. 2) En handling betraktas som avslutad eller fullföljd (något man ”har gjort”). Då används i huvudsak perfektum. 3) En handling betraktas som punktuell eller momentan. Då används aorist. Det finns naturligtvis också andra tempus, t.ex. imperfektum, pluskvamperfektum och futurum.

Skillnaden mellan grekiska tempus kan belysas med följande exempel: I Första Johannes 2:1 säger aposteln Johannes: ”Om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern” (2000). Det grekiska verbet för ”syndar” står i aorist. Handlingen är därför punktuell eller momentan. Aoristformen uttrycker här en enstaka syndig handling. Däremot skulle den grekiska presensformen här ha betecknat att någon är en syndare eller håller i med att synda. Johannes talar alltså inte om en som syndar vanemässigt utan om en som ”begår en synd”. (Jfr Mt 4:9, där aoristformen visar att Djävulen inte uppmanade Jesus att ägna honom en permanent eller pågående tillbedjan utan att utföra en enstaka ”handling av tillbedjan”.)

Men om man läser i 1 Johannes 3:6, 9, som vanligtvis återges: ”den som förblir i honom syndar inte”, och: ”den som är född av Gud syndar inte” (2000), kan det verka som om dessa ord motsäger uttalandet i 1 Johannes 2:1. Men i 1 Johannes 3:6, 9 används presens i den grekiska grundtexten för att beteckna en pågående handling. Några översättningar återger därför verbet mera exakt med ”bedriver inte synd”, ”utövar inte synd” (NV), ”syndar inte vanemässigt”, ”bedriver inte synd” (Ph), ”fortsätter inte att synda” (TEV). I Matteus 6:33 uppmanade Jesus sina efterföljare: ”Fortsätt därför med att först söka kungariket.” De skulle alltså göra fortsatta och ständiga ansträngningar, något som inte framgår lika tydligt av en sådan återgivning som ”sök först hans rike” (2000).

I förbindelse med förbud är det också en klar skillnad mellan presens och aorist i grekiskan. När ett förbud uttrycks med presens betyder det mer än att man inte skall göra något. Det betyder att man skall sluta upp med att göra det. När Jesus var på väg till Golgota sade han inte bara ”gråt inte” till kvinnorna som följde honom, utan eftersom de redan grät sade han: ”Sluta upp med att gråta över mig.” (Lu 23:28) Likaså sade han till dem som sålde duvor i templet: ”Sluta upp med att göra min Faders hus till ett marknadshus!” (Joh 2:16) I bergspredikan sade han: ”Sluta upp med att vara bekymrade” för vad ni skall äta, dricka och ha på er. (Mt 6:25) När bibelskribenterna använder aoristtempus för att uttrycka ett förbud betyder det att en handling inte är tillåten vid någon som helst tidpunkt. Jesu uppmaning till sina åhörare löd därför: ”Var aldrig bekymrade för morgondagen.” (Mt 6:34) Här används aoristformen för att visa att lärjungarna inte vid någon som helst tidpunkt skulle vara bekymrade.

Ett annat exempel på hur viktigt det är att en översättare tar hänsyn till det tempus ett grekiskt verb står i finner man i Hebréerna 11:17. I en del översättningar tar man inte hänsyn till den speciella innebörden i verbets tempus. I Svenska reformationsbibelsällskapets revidering av Karl XII:s kyrkobibel (Re) sägs det om Abraham: ”Han som hade fått löftena offrade den enfödde sonen.” Det grekiska verb som har översatts med ”offrade” står här i imperfektum, något som kan ange att handlingen var planerad eller påbörjad men inte fullbordad eller fullständigt genomförd. I överensstämmelse med vad som i själva verket hände är det bättre att återge det grekiska verbet med ”försökte offra” (NV) eller ”var ... beredd att offra” (2000). I Lukas 1:59 berättas det om något som skedde när sonen till Sakarja och Elisabet skulle omskäras. I vissa bibelöversättningar sägs det: ”De kallade honom Sakarias efter hans far” (Re), men eftersom verbet står i imperfektum bör det här stället återges: ”Man ville ge honom faderns namn, Sakarja” (NV; jfr SFB, 1917, 2000). Detta stämmer med vad som i verkligheten hände, nämligen att pojken fick namnet Johannes, precis som ängeln Gabriel hade sagt. (Lu 1:13)

Transkribering. Att transkribera från grekiska innebär att skriva grekiska ord med bokstäverna från ett annat alfabet. Detta gör man vanligen genom att skriva om orden bokstav för bokstav. Vid transkription till vårt alfabet återges bokstaven β med b, γ med g osv. Detta gäller också de grekiska vokalerna: α återges med a, ε med e, η med ē, ι med i, ο med o, υ med y och ω med ō.

Diftonger. Samma regel om att återge orden bokstav för bokstav gäller också i förbindelse med de flesta diftonger (föreningar av två vokalljud): αι återges med ai, ει med ei, οι med oi. Den grekiska bokstaven ỵpsilon (υ) utgör ett undantag genom att αυ blir au, inte ay; ευ blir eu, inte ey; ου blir ou, inte oy; υι blir ui, inte yi; ηυ blir ēu, inte ēy. Diftongen ou uttalas som o i ”nos”.

Det kan emellertid finnas ett trema ( ͏̈) över den andra av två vokaler som står tillsammans, till exempel αϋ, εϋ, οϋ, ηϋ, ωϋ, αϊ och οϊ. Ett trema över iọ̄ta (ϊ) eller ỵpsilon (ϋ) visar att det inte är fråga om en diftong, utan att vokalerna skall uttalas var för sig. I detta fall transkriberas ỵpsilon (med trema) som y, inte u. De ovan nämnda exemplen skrivs därför ay, ey, oy, ēy, ōy, ai och oi.

Några vokaler (α, η, ω) kan ha ett litet iọ̄ta (ι) under sig, ett så kallat iota subscriptum. Vid transkribering sätts i:et inte under raden, utan vid sidan av och efter den bokstav som iọ̄ta står under. Det skrivs alltså ai för ᾳ, ēi för ῃ och ōi för ῳ. (Detta ”i” hörs inte längre i uttalet.)

Accenter. Det finns tre accenttecken i grekiskan: akut (΄), cirkumflex ( ͏̑ eller ͏͂) och grav (`). I grekiskan sätts de över vokalen i den stavelse som betonas. Men vid transkribering sätter vi en betoningspunkt under vokalen (eller diftongen), och betoningspunkten står för alla tre accenttecknen i grekiskan. Alltså återges λόγος med lọgos och ζῷον med zōion.

Stavelser och orddelning. Som en hjälp att uttala orden anger en punkt under vokalen i en stavelse att den skall betonas; ibland används också en punkt (·) för att ange stavelsegräns. Ett grekiskt ord har lika många stavelser som det har vokaler eller diftonger. Ordet λόγος (lọgos) har två vokaler och därför två stavelser. De två vokalljuden i en diftong förenas och hör därför till samma stavelse. Ordet πνεῦμα (pneuma) har en diftong (eu) och en vokal (a), och ordet har därför två stavelser.

Indelningen i stavelser sker enligt följande regler: 1) När en ensam konsonant förekommer mitt i ett ord, går den tillsammans med den efterföljande vokalen till nästa stavelse. Ordet πατήρ delas därför så här: pa·tẹ̄r. 2) Ibland förekommer en kombination av konsonanter mitt i ett grekiskt ord. Om denna kombination av konsonanter kan stå i början av ett grekiskt ord, kan den också stå i början av en stavelse. Ordet κόσμος delas alltså så här: kọ·smos. Den andra stavelsen börjar med sm, eftersom många grekiska ord – till exempel Smỵrna – börjar med samma konsonanter. Om det däremot inte finns något grekiskt ord som börjar med en viss kombination av konsonanter, skils dessa konsonanter åt. Ordet βύσσος delas därför så här: bỵs·sos, eftersom det inte finns något grekiskt ord som börjar med ss.

Spiritustecken. En vokal eller en diftong i början av ett ord kräver ett spiritustecken, antingen ”spiritus lenis” (᾿), som betecknar en svag andning, eller ”spiritus asper” (῾), som betecknar en kraftig andning. Vid transkribering kan man bortse från spiritus lenis (᾿); däremot återges spiritus asper (῾) med h i början av ordet. Om ett ord börjar med stor bokstav, står spiritustecknet framför ordet. Detta innebär att Ἰ transkriberas I, medan Ἱ transkriberas Hi. När ett ord börjar med liten bokstav, står spiritustecknet över den första bokstaven; om det rör sig om en diftong, sätts det över den andra vokalen. Det betyder att αἰών transkriberas aiọ̄n, medan ἁγνός transkriberas hagnọs, och αἱρέομαι transkriberas hairẹomai.

Dessutom skall den grekiska bokstaven rhō (ρ), som transkriberas r, alltid ha spiritus asper (῾) när den står i början av ett ord. Det betyder att ῥαββεί transkriberas rhabbei.

[Tabell på sidan 818]

DET GREKISKA ALFABETET

Bokstav

Namn

Transkription och uttal ¹

Α α

ạlfa

a

Β β

bẹ̄ta

b

Γ γ

gạmma

g hårt som i ”gå” ²

Δ δ

dẹlta

d

Ε ε

ẹpsilon

e kort e-ljud

Ζ ζ

zẹ̄ta

z uttalas ds (eller ts)

Η η

ẹ̄ta

ē långt e- eller ä-ljud

Θ θ

thẹ̄ta

th tonlöst läspljud som i engelskt ”thin”

Ι ι

iọ̄ta

i långt eller kort; aldrig som j

Κ κ

kạppa

k

Λ λ

lạmbda

l

Μ μ

my

m

Ν ν

ny

n

Ξ ξ

xi

x uttalas ks

Ο ο

ọmikron

o kort å-ljud

Π π

pi

p

Ρ ρ

rhō

r i början av ord: rh

Σ σ, ς ³

sịgma

s

Τ τ

tau

t

Υ υ

ỵpsilon

y ⁴

Φ φ

fi

f

Χ χ

khi (chi)

kh aspirerat k eller tyskt ach-ljud

Ψ ψ

psi

ps som i ”slips”

Ω ω

ōmẹga

ō långt å-ljud

¹ Det uttal som anges här avviker från nygrekiskan.

² Framför κ, ξ, χ och ett annat γ är γ ett nasalljud, likt det svenska ng-ljudet, och uttalas som n framför k i ”tänka”. Det betyder att ordet ἄγγελος, som transkriberas ạggelos, skall utläsas ạnggelåss; ordet εὐαγγέλιον, euaggẹlion, skall utläsas evanggẹliånn.

³ ς används bara i slutet av ett ord.

⁴ Ỵpsilon transkriberas u när det ingår i en diftong.