Frågor från läsekretsen
◼ När Jesus hängde på tortyrpålen ropade han: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” Saknade han tro och tänkte att Gud hade svikit honom?
Somliga har, när de har läst dessa ord i Matteus 27:46 eller Markus 15:34, dragit den slutsatsen att Jesu förtröstan på Gud sviktade, när han ställdes inför en plågsam död. Andra har sagt att detta bara var Jesu mänskliga reaktion, ett förståeligt rop av en förtvivlad människa av kött och blod i dödsångest. Men det finns goda skäl till att se bortom sådana mänskliga värderingar grundade bara på ett ytligt betraktande. Även om ingen av oss i våra dagar med säkerhet kan veta allt som var inbegripet i att Jesus ropade som han gjorde, kan vi lägga märke till två sannolika motiv.
Jesus var väl medveten om att han måste ”bege sig till Jerusalem och lida många ting ... och bli dödad och på tredje dagen bli uppväckt”. (Matteus 16:21) I himmelen hade Guds Son sett hur till och med ofullkomliga människor hade lidit en plågsam död och ändå hade bevarat sin ostrafflighet. (Hebréerna 11:36—38) Det finns därför ingen anledning att tro att Jesus — en fullkomlig människa — skulle gripas av fruktan för det han ställdes inför. Inte heller skulle döden på en påle väcka den tanken hos honom att hans Fader hade förkastat honom. Jesus visste på förhand ”vilket slags död han skulle till att dö”, dvs. en död genom att hängas på en påle. (Johannes 12:32, 33) Han var också övertygad om att han skulle komma att uppväckas på den tredje dagen. Hur kunde då Jesus säga att Gud hade övergett honom?
För det första kunde Jesus ha menat detta i den begränsade bemärkelsen att Jehova hade tagit bort sitt beskydd från sin Son, så att hans ostrafflighet skulle komma att prövas till det yttersta — en plågsam och vanärande död. Men att Gud lät Jesus få bli föremål för vreden hos fiender vägledda av Satan tydde inte på att han var fullständigt övergiven. Jehova fortsatte att visa tillgivenhet för Jesus, vilket han bevisade på tredje dagen, när han uppväckte sin Son, precis så som Jesus hade vetat att det skulle ske. — Apostlagärningarna 2:31—36; 10:40; 17:31.
Ett andra sannolikt skäl till Jesu yttrande, medan han hängde på tortyrpålen, har samband med det föregående. Han skulle nämligen genom att använda dessa ord komma att uppfylla ett profetiskt tillkännagivande om Messias. Några timmar tidigare hade Jesus sagt till sina apostlar att saker och ting skulle komma att inträffa ”alldeles som det är skrivet om honom”. (Matteus 26:24; Markus 14:21) Ja, han önskade uppfylla det som var skrivet, inbegripet det som sades i Psalm 22. Det kan vara till hjälp för dig att jämföra följande skriftställen med varandra: Psalm 22:8, 9 — Matteus 27:39, 43; Psalm 22:16 — Johannes 19:28, 29; Psalm 22:17 — Markus 15:25 och Johannes 20:27; Psalm 22:19 — Matteus 27:35. Psalm 22, som innehåller så många profetiska tillkännagivanden om Messias’ erfarenheter, börjar med orden: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” När Jesus ropade som han gjorde, fogade han därför ytterligare en profetia till raden av dem som han redan hade uppfyllt. — Lukas 24:44.
Psalmisten David trodde inte att hans Gud helt enkelt hade förkastat eller övergett honom, för David fortsatte med att säga att han skulle ”förkunna” Guds namn för sina ”bröder”, och han uppmanade andra att lovprisa Jehova. (Psalm 22:23, 24) Jesus, som kände Psalm 22 väl, hade också orsak att lita på att hans Fader fortfarande godkände honom och älskade honom, trots det som Gud lät honom få erfara på pålen.