SALT

Ett vitt kristalliskt ämne; i dagligt tal detsamma som natriumklorid (NaCl). I jordskorpan finns det stora, ibland flera hundra meter tjocka, lager av stensalt. Världshaven innehåller omkring 3,5 procent salt, till största delen natriumklorid. Detta verkar kanske inte vara så mycket, men en kubikkilometer havsvatten innehåller nästan 27 miljoner ton salt. Döda havet (Salthavet) i Palestina är omkring nio gånger så salt. (1Mo 14:3) Salt var lätt att få tag på för israeliterna. Indunstning av vatten från Döda havet gav stora mängder salt, men av dålig kvalitet. Vid södra änden av Döda havet, i närheten av den plats där Lots hustru blev till en saltstod, fanns det stora förekomster av salt. (1Mo 19:26; Sef 2:9) I norra Palestina kan man ha fått åtminstone en del av saltet från fenicierna, som lär ha utvunnit det genom indunstning av vatten från Medelhavet.

Trots att jordens saltreserver är så gott som outtömliga har det inte alltid varit lätt att få tag på salt. Det har utkämpats krig och brutit ut revolutioner på grund av det. I det gamla Kina var det bara guld som var mer värt än salt. Hustrur och barn har sålts som slavar för vanligt salt. Romerska soldater fick pengar för att köpa salt, och beloppet kallades salarium; härav kommer de numera sällan brukade svenska orden salarium och salär, som användes i betydelsen ”lön” eller ”arvode”. (Jfr Esr 4:14.)

Bibeln nämner salt som en viktig del av kosten, något som sätter smak på maten. (Job 6:6) Under den mosaiska lagen skulle man salta allt som offrades åt Jehova på altaret, men inte för smakens skull, utan sannolikt för att salt symboliserade frihet från fördärv eller förruttnelse. (3Mo 2:11, 13; Hes 43:24) Det fanns tydligen stora lager av salt på tempelområdet för detta ändamål. Esra såg till att det fanns rikligt med salt till offren. (Esr 6:9; 7:21, 22) Det uppges att Antiochos III (ca 198 f.v.t.) gav 375 medimner (20 000 l) salt till tempeltjänsten.

Salt tillskrivs vissa läkande, medicinska och antiseptiska egenskaper. Nyfödda barn blev ibland ingnidna med salt. (Hes 16:4) I begränsad mängd kan salt vara bra att lägga på försurad jord eller att blanda med gödsel, men om det blir för mycket salt i jorden dör växtligheten, och marken blir karg och ofruktbar – något som har hänt med den en gång så fruktbara Eufrats dalgång. En stad som var dömd att ödeläggas fullständigt blev ibland avsiktligt beströdd med salt därför att man ville att staden skulle förbli öde och ofruktbar för alltid. (5Mo 29:22, 23; Dom 9:45; Job 39:5, 6; Jer 17:6)

Bildspråk. Salt används ofta bildligt i Bibeln. Jesus sade till sina lärjungar: ”Ni är jordens salt”; de hade ett bevarande inflytande på andra genom att de motverkade andligt och moraliskt fördärv. De goda nyheter de förkunnade skulle bidra till att bevara liv. Jesus fortsatte dock med att säga: ”Men om saltet mister sin kraft, hur skall då dess sälta återställas? Det duger inte längre till annat än att kastas ut för att trampas ner av människorna.” (Mt 5:13; Mk 9:50; Lu 14:34, 35) En bibelkommentator säger om Matteus 5:13: ”Det salt som används här i landet [USA] är en kemisk förening – natriumklorid – och om det förlorar sin sälta, mister sin kraft, blir det ingenting kvar. Sältan är en del av saltets natur. I Österlandet var emellertid det salt som användes orent, blandat med växt- och jordpartiklar; det kunde därför förlora all sin sälta, och det som återstod var en mängd jordmaterial. Det var värdelöst och dög inte till annat än att, som det sägs, läggas på vägar eller stigar, på samma sätt som vi använder grus. Detta slag av salt är fortfarande vanligt där. Det förekommer i ådror eller lager i jorden, och när det utsätts för sol och regn förlorar det all sin sälta.” (Barnes’ Notes on the New Testament, 1974)

Eftersom salt förhindrade förruttnelse blev det en symbol för stabilitet och varaktighet. När man ingick förbund intog parterna ofta en gemensam måltid där man åt salt tillsammans, som ett tecken på bestående lojalitet och trohet i förbundsförhållandet. Ett ”saltförbund” ansågs därför vara särskilt bindande. (4Mo 18:19) Den judeiske kungen Abias uttalande om att Jehova hade ingått ”ett saltförbund” med David och hans söner betydde alltså att förbundet med Davids släkt om ett kungadöme skulle bestå för evigt. Kungariket tillhör nu Jesus Kristus, ”Davids son” och ”Davids rot”, och han kommer att förvalta dess angelägenheter för evigt. (2Kr 13:4, 5; Ps 18:50; Mt 1:1; Upp 5:5; Jes 9:6, 7)

Jesus sade: ”Var och en måste nämligen saltas med eld.” Sammanhanget visar att det här talas om ett saltande med Gehennas eld för alla som snavar och faller genom att leva ett syndigt liv eller som på det sättet får andra att snava och falla. (Mk 9:42–49)

Jesus använde sedan ordet salt i en helt annan betydelse då han sade: ”Ha salt i er, och håll fred med varandra.” (Mk 9:50) Aposteln Paulus använde det på liknande sätt när han skrev: ”Låt ert tal alltid vara fyllt av ljuvt behag, kryddat med salt, så att ni vet hur ni bör svara var och en.” (Kol 4:6) Vårt tal och uppförande bör alltid vara smakfullt, sunt och hänsynsfullt och bidra till att bevara andras liv.