MÅLTID
Bland forntidens hebréer och senare bland de första kristna var måltiderna ofta förbundna med glad gemenskap och andlig uppbyggelse. De gav dem dessutom tillfälle att visa andra kärlek och gästfrihet. Det tycks som om hebréerna och de första kristna brukade be i samband med måltiderna. (1Sa 9:13; Apg 27:35; 1Ti 4:1, 3; se GÄSTFRIHET; HERRENS KVÄLLSMÅLTID; KÄRLEKSMÅLTIDER.)
Det verkar som om israeliterna intog två huvudmåltider om dagen, den ena på morgonen och den andra på kvällen vid arbetsdagens slut. (Jfr Rut 3:2, 3, 7; 1Ku 17:6.) Många åt sin frukost hemma, men andra, däribland fiskare som arbetade hela natten, brukade troligen ta med sig något att äta när de gick till arbetet. Fiskare kunde också tillreda något av fångsten till frukost. (Jfr Mk 8:14; Joh 21:12, 15.)
Det finns belägg för att man även intog en måltid mitt på dagen, kanske en lättare måltid. (Apg 10:9, 10) De som arbetade på fälten tog troligen paus mitt på dagen för att vila och äta. (Jfr Rut 2:14.)
Vanligtvis serverade kvinnorna under måltiden (Joh 12:1–3), men ibland åt de tillsammans med männen (1Sa 1:4, 5; Job 1:4). I välbärgade hem och särskilt i kungliga hushåll hade man tjänare som passade upp vid borden. Vid kung Salomos bord hade uppassarna speciell klädsel. (1Ku 10:4, 5; 2Kr 9:3, 4)
I regel hade alla var sin bägare som man drack ur, men maten lades ofta på ett gemensamt fat eller i en gemensam skål. Man tog maten med fingrarna eller använde i några fall ett brödstycke som sked. (Mk 14:20; Joh 13:25, 26; se också Ord 26:15.)
Måltiderna kunde intas liggande eller sittande. (1Mo 18:4; 27:19; Dom 19:6; Lu 9:14) På en relief från den assyriske kungen Assurbanipals palats ser man hur kungen ligger på en vilobädd och drottningen sitter på en hög stol under en festmåltid. Även perserna låg uppenbarligen till bords på vilobäddar. (Est 7:8) På Hesekiels tid använde åtminstone en del israeliter bord och vilobäddar. (Hes 23:41)
Under Jesu jordiska tjänst. Under det första århundradet v.t. var det brukligt att hebréerna tvättade händerna innan de åt. För de skriftlärda och fariséerna var detta en rituell handling. (Mk 7:1–8; se TVÄTTNING AV HÄNDER.)
Vid gästabud eller stora fester på Jesu tid satte man vilobäddar runt tre sidor av bordet. Den fjärde sidan lämnades fri, så att de som serverade kunde nå bordet. Det kunde ligga fyra eller fem personer på samma vilobädd, men oftast låg det bara tre. Man låg vanligtvis på vänstra sidan, troligen med en kudde under vänstra armbågen, med huvudet in mot bordet. Maten tog man i regel med högra handen. Den främsta platsen var den plats på vilobädden där man inte hade någon liggande bakom sig. Att ligga till bords på platsen vid någons bröst innebar att man låg framför denne och även att man hade hans ynnest. (Joh 13:23) Den som hade en person liggande på platsen vid sitt bröst kunde lätt föra ett förtroligt samtal med honom.
Eftersom det brukade ligga tre personer på varje vilobädd, kunde man antingen ha den främsta, den mellersta eller den nedersta platsen. När det fanns flera vilobäddar var det den som låg på den nedersta platsen på vilobädden längst bort från värden som hade den nedersta platsen vid måltiden. (Jfr Mt 23:6; Lu 14:7–11.)
Vid vissa festmåltider kunde det finnas en ledare för festen (Joh 2:9), och det kunde finnas sådan underhållning som ”musik och dans” (Lu 15:25).
Rätt syn på måltider. Gud vill att människan skall njuta av mat och dryck. (Pre 2:24) Men han avskyr frosseri och dryckenskap. (Ord 23:20, 21; Pre 10:17; Rom 13:13; 1Pe 4:3; se DRYCKENSKAP; FROSSARE.) Eftersom det kan vara mycket trevligt att vara med vid måltider där man äter och dricker med måtta, jämförs den vars hjärta är väl till mods med en som är med vid en ständig festmåltid. (Ord 15:15) En god och kärleksfull atmosfär bidrar också till att göra måltiden till en njutning. Som ordspråket säger: ”Bättre en portion grönsaker där det finns kärlek än gödd oxe med hat.” (Ord 15:17)
Bildspråk. Att inta en måltid tillsammans med andra var ett uttryck för vänskap och fred. Den som regelbundet fick äta vid kungens bord var därför särskilt gynnad och stod i ett mycket nära förhållande till kungen. (1Ku 2:7) Det var ett sådant förhållande Jesus tänkte på när han lovade sina trogna lärjungar att de skulle äta och dricka tillsammans med honom i hans kungarike. (Lu 22:28–30; se också Lu 13:29; Upp 19:9.)
Tillintetgörandet av Guds motståndare kommer att ge anledning till en ”stor kvällsmåltid”, där fåglarna skall äta kropparna av dem som dödats. (Upp 19:15–18) En måltid av en helt annan karaktär är det stora ”gästabud för alla folk” som det talas om i Jesaja 25:6.