Efterlikna Jehovas barmhärtighet

”Fortsätt med att bli barmhärtiga, alldeles som er Fader är barmhärtig.” — LUKAS 6:36.

1. Hur visade sig fariséerna vara obarmhärtiga?

MÄNNISKAN skapades till Guds avbild, men trots det efterliknar hon inte alltid Gud i att visa barmhärtighet. (1 Moseboken 1:27) Tänk till exempel på fariséerna. Som grupp betraktade vägrade de att glädja sig då Jesus på en sabbat hade förbarmat sig över en man med en förtvinad hand och botat honom. De höll i stället rådslag mot Jesus ”för att de skulle kunna tillintetgöra honom”. (Matteus 12:9–14) Vid ett annat tillfälle botade Jesus en man som hade varit blind från födelsen. Återigen var det ”några av fariséerna” som inte tyckte att Jesu medömkan var något att glädja sig åt, utan i stället klagade: ”Det här är inte en människa från Gud, eftersom han inte håller sabbaten.” — Johannes 9:1–7, 16.

2, 3. Vad menade Jesus när han sade att lärjungarna skulle ”se upp” för fariséernas ”surdeg”?

² Fariséernas hjärtlösa inställning var ett brott mot mänskligheten och en synd mot Gud. (Johannes 9:39–41) Det var av goda skäl som Jesus varnade sina lärjungar och sade att de skulle ”se upp för” surdegen från sådana religiösa elitgrupper som fariséerna och sadducéerna. (Matteus 16:6) Surdeg används i Bibeln till att representera synd eller fördärv. Jesus sade alltså att det som de ”skriftlärda och fariséerna” lärde kunde fördärva den rena tillbedjan. Hur då? Jo, genom att de lärde människor att betrakta Guds lag enbart utifrån sina egna godtyckliga regler och ritualer, medan de ignorerade ”de viktigare tingen i Lagen”, till exempel barmhärtigheten. (Matteus 23:23) Denna ritualistiska form av religion gjorde tillbedjan av Gud till en outhärdlig börda.

³ I den andra delen av Jesu liknelse om den förlorade sonen avslöjade Jesus de judiska religiösa ledarnas förvända tänkesätt. I liknelsen var fadern, som representerar Jehova, ivrig att få förlåta sin ångerfulle son. Men den förlorade sonens äldre bror, som var en bild av ”fariséerna och de skriftlärda”, tyckte helt annorlunda om den saken. — Lukas 15:2.

En brors vrede

4, 5. I vilken bemärkelse var den yngre sonens bror ”förlorad”?

⁴ ”Nu var hans äldre son på åkern; och när han kom gående och närmade sig huset, fick han höra musik och dans. Han kallade då till sig en av tjänarna och frågade vad detta betydde. Han sade till honom: ’Din bror har kommit, och din far har slaktat den gödda ungtjuren, därför att han har fått honom tillbaka vid god hälsa.’ Men han blev vred och ville inte gå in.” — Lukas 15:25–28.

⁵ Det är uppenbart att det inte bara var den yngre sonen i Jesu liknelse som hade problem. ”De två söner som här beskrivs är båda förlorade”, heter det i ett uppslagsverk, ”den ene genom den orättfärdighet som fördärvar honom och den andre genom den egenrättfärdighet som förblindar honom.” Lägg märke till att den förlorade sonens bror inte bara vägrade att glädjas, utan att han också ”blev vred”. Det grekiska rotordet för ”vrede” antyder inte så mycket ett vredesutbrott som ett varaktigt sinnestillstånd. Den äldre brodern hyste av allt att döma djupt rotat agg, och därför tyckte han inte att det var lämpligt att fira återkomsten av någon som aldrig borde ha lämnat hemmet.

6. Vilka var den förlorade sonens bror en bild av, och varför det?

⁶ Den förlorade sonens bror var en bra bild av dem som ogillade den medkänsla och uppmärksamhet som Jesus visade syndare. Dessa egenrättfärdiga individer rördes inte av Jesu barmhärtighet, och inte heller återspeglade de den glädje som uppstår i himlen när en syndare blir förlåten. Jesu barmhärtighet retade dem i stället till vrede, och de började tänka ”onda tankar” i sina hjärtan. (Matteus 9:2–4) I sin vrede kallade fariséerna vid ett tillfälle på en man som Jesus hade botat och ”kastade ut” honom ur synagogan, dvs. de stötte antagligen ut honom därifrån! (Johannes 9:22, 34) I likhet med den förlorade sonens bror, som inte ville gå in, ville de judiska religiösa ledarna inte glädja sig, när de fick tillfälle att glädja sig ”med dem som gläder sig”. (Romarna 12:15) I fortsättningen av sin liknelse avslöjade Jesus mer av deras onda resonemang.

Ett felaktigt resonemang

7, 8. a) Hur visade den äldre sonen att han inte hade fattat vad sonskap egentligen innebar? b) Hur var den äldre sonen olik sin far?

⁷ ”Då kom hans far ut och började uppmuntrande vädja till honom. Till svar sade han till sin far: ’Här har jag i så många år gått som slav åt dig, och inte en enda gång har jag överträtt ditt bud, och ändå har du inte en enda gång gett mig en killing, för att jag skulle kunna roa mig tillsammans med mina vänner. Men så snart som den här, din son, kom, han som har förtärt dina försörjningsmedel tillsammans med skökor, slaktade du den gödda ungtjuren för honom.’” — Lukas 15:28–30.

⁸ Dessa ord visar tydligt att den äldre sonen inte hade fattat vad sonskap egentligen innebar. Han tjänade sin far på ungefär samma sätt som en anställd tjänar sin arbetsgivare. Som han sade till sin far: ”Jag [har] ... gått som slav åt dig.” Det är sant att den äldre sonen aldrig hade lämnat hemmet eller överträtt sin fars bud. Men var hans lydnad motiverad av kärlek? Fann han verklig glädje i att tjäna sin far, eller hade han i stället blivit mycket självbelåten och menade att han var en god son bara därför att han utförde sina plikter ”på åkern”? Om han som son hyste verklig tillgivenhet för sin far, varför återspeglade han då inte sin fars sinne? Varför fanns det inget utrymme för medkänsla i hans hjärta, när han fick tillfälle att visa barmhärtighet mot sin bror? — Jämför Psalm 50:20–22.

9. Förklara hur de judiska religiösa ledarna liknade den äldre sonen.

⁹ De judiska religiösa ledarna liknade denne äldre son. De menade att de var lojala mot Gud därför att de strikt följde en lagsamling. Det är sant att det är viktigt med lydnad. (1 Samuelsboken 15:22) Men genom att de lade alltför stor vikt vid laggärningar förvandlade de tillbedjan av Gud till en mekanisk rutin, till enbart ett yttre sken av hängivenhet utan verklig andlighet. Det enda de tänkte på var traditioner. Deras hjärtan var kärlekslösa. Ja, de betraktade vanliga enkla människor som smutsen under sina fötter, och de talade till och med föraktfullt om dem som ”förbannade”. (Johannes 7:49) Hur skulle dessa ledares gärningar kunna göra intryck på Gud, när deras hjärtan höll sig långt borta från honom? — Matteus 15:7, 8.

10. a) Varför var det passande med rådet ”barmhärtighet vill jag ha och inte slaktoffer”? b) Hur allvarligt är det att inte visa barmhärtighet?

¹⁰ Jesus sade till fariséerna att de skulle gå och lära sig ”vad det här betyder: ’Barmhärtighet vill jag ha och inte slaktoffer.’” (Matteus 9:13; Hosea 6:6) De hade inte klart för sig hur viktig barmhärtigheten var, för utan den hade deras slaktoffer inget värde. Detta var verkligen något allvarligt, eftersom Bibeln säger att de ”obarmhärtiga” räknas bland dem som Gud betraktar som ”förtjänta av döden”. (Romarna 1:31, 32) Det var därför inte underligt att Jesus sade att de religiösa ledarna som klass betraktade var bestämda till evig tillintetgörelse. Deras brist på barmhärtighet bidrog tydligen mycket till att de gjorde sig förtjänta av en sådan dom. (Matteus 23:33) Men individer i denna klass kanske kunde bli hjälpta. I avslutningen av sin liknelse försökte Jesus rätta till sådana judars tänkesätt genom faderns ord till den äldre sonen. Låt oss se hur.

En fars barmhärtighet

11, 12. Hur försökte fadern i Jesu liknelse resonera med sin äldste son, och vilken innebörd kan det ligga i att fadern använde uttrycket ”din bror”?

¹¹ ”Då sade han till honom: ’Barn, du har alltid varit hos mig, och allt mitt är ditt; men vi kunde inte annat än roa oss och glädja oss, därför att din bror här var död och har fått liv, och han var förlorad och blev funnen.’” — Lukas 15:31, 32.

¹² Lägg märke till att fadern använde uttrycket ”din bror”. Varför gjorde han det? Jo, kom ihåg att när den äldre sonen tidigare hade talat till sin far, hade han kallat den yngre sonen ”din son” och inte ”min bror”. Han verkade inte vilja erkänna det familjeband som fanns mellan honom och hans bror. Så nu sade fadern i själva verket till sin äldre son: ”Han är inte bara min son, utan han är också din bror, ditt eget kött och blod, och du har all anledning att glädjas över hans återkomst!” De judiska ledarna borde ha förstått Jesu budskap, nämligen att de syndare som de föraktade i själva verket var deras ”bröder”. Det finns ju faktiskt ”ingen människa som är rättfärdig på jorden, som ständigt gör gott och inte syndar”. (Predikaren 7:20) De framstående judarna hade därför all orsak att glädja sig när syndare ändrade sinne.

13. Med vilken tankeväckande fråga lämnas vi genom det tvära slutet på Jesu liknelse?

¹³ Efter faderns vädjan slutar liknelsen tvärt. Det var som om Jesus ville inbjuda sina åhörare att skriva sitt eget slut på berättelsen. Hur den äldre sonens reaktion än blev, så ställdes åhörarna inför frågan: ”Kommer jag att dela den glädje som upplevs i himlen, när en syndare ändrar sinne?” Nutida kristna har också möjlighet att visa sitt svar på den frågan. Hur då?

Att efterlikna Guds barmhärtighet i våra dagar

14. a) Hur kan vi tillämpa Paulus råd i Efesierna 5:1 i fråga om att visa barmhärtighet? b) Vilken missuppfattning när det gäller Guds barmhärtighet måste vi vara på vår vakt emot?

¹⁴ Paulus uppmanade efesierna: ”Bli ... Guds efterliknare, som älskade barn.” (Efesierna 5:1) Som kristna bör vi således komma att uppskatta Guds barmhärtighet och låta den egenskapen få fäste djupt i vårt hjärta och visa den i vårt handlande mot andra. Men det kan här vara på sin plats med ett varningens ord. Vi bör inte felaktigt tolka Guds barmhärtighet så att man skall bagatellisera synd. Någon skulle exempelvis nonchalant kunna resonera så här: ”Jag kan alltid be Gud om förlåtelse om jag skulle begå en synd, och han kommer att vara barmhärtig.” Om vi skulle handla så, skulle vi faktiskt, som bibelskribenten Judas skriver, ”vända vår Guds oförtjänta omtanke till en ursäkt för tygellöshet”. (Judas, vers 4) Jehova är barmhärtig, men när det gäller syndare som inte ändrar sinne kommer han på ”inga villkor ... att frita från straff”. — 2 Moseboken 34:7; jämför Josua 24:19; 1 Johannes 5:16.

15. a) Varför måste i synnerhet de äldste ha en balanserad syn på barmhärtighet? b) Vad bör de äldste försöka göra, samtidigt som de inte tolererar uppsåtlig synd, och varför det?

¹⁵ Men vi måste också akta oss för att gå till den andra ytterligheten och bli stränga och dömande mot dem som blir bedrövade på ett sätt som Gud vill och som visar sann ånger över sina synder. (2 Korinthierna 7:11) Eftersom de äldste har blivit anförtrodda omvårdnaden om Jehovas får, är det viktigt att de bevarar en balanserad syn på detta, i synnerhet när de medverkar i en dömande kommitté. Den kristna församlingen måste bevaras ren, och det är rätt att genom uteslutning göra som Bibeln säger: ”Avlägsna den onde mannen ur er krets.” (1 Korinthierna 5:11–13) Men det är samtidigt bra att visa barmhärtighet, när det finns verklig orsak till det. Så även om de äldste inte tolererar uppsåtlig synd, så försöker de ändå att inom rättvisans ramar vara kärleksfulla och barmhärtiga. De är ständigt medvetna om den bibliska principen: ”Domen skall vara obarmhärtig mot den som inte utövar barmhärtighet. Barmhärtigheten jublar triumferande över domen.” — Jakob 2:13; Ordspråken 19:17; Matteus 5:7.

16. a) Visa med hjälp av Bibeln hur Jehova verkligen önskar att den som syndar skall återvända till honom. b) Hur kan vi visa ångerfulla syndare som kommer tillbaka att vi välkomnar dem?

¹⁶ I liknelsen om den förlorade sonen gör Jesus klart att Jehova önskar att felande personer skall komma tillbaka till honom. Ja, han håller faktiskt inbjudan öppen för dem tills de själva visar att det inte längre finns något hopp för dem. (Hesekiel 33:11; Malaki 3:7; Romarna 2:4, 5; 2 Petrus 3:9) Likt fadern till den förlorade sonen behandlar Jehova dem värdigt som återvänder till honom och välkomnar dem tillbaka som fullvärdiga medlemmar av sin familj. Efterliknar du Jehova i detta avseende? Hur reagerar du när en medtroende, som har varit utesluten en tid, blir återupptagen? Vi vet redan att det blir ”glädje i himlen”. (Lukas 15:7) Men blir det glädje på jorden, i din församling och i ditt hjärta? Eller finns det, som hos den äldre sonen i liknelsen, en viss förbittring, som om den som aldrig borde ha lämnat Guds hjord inte är förtjänt av att bli välkomnad?

17. a) Vilken situation utvecklades i Korinth under det första århundradet, och vilket råd gav Paulus församlingen? b) Varför var Paulus uppmaning praktisk, och hur kan vi tillämpa den i våra dagar? (Se också rutan till höger.)

¹⁷ Låt oss som en hjälp till att rannsaka oss själva i detta avseende se vilket råd Paulus omkring år 55 v.t. gav de kristna i Korinth, när en man som hade blivit utesluten ur församlingen till slut redde upp sitt liv. Vad skulle bröderna nu göra? Skulle de betrakta hans sinnesändring med skepsis och fortsätta att sky honom? Nej, Paulus uppmanade i stället korinthierna: ”Ni ... skall välvilligt förlåta och trösta honom, för att en sådan man inte på ett eller annat sätt skall bli uppslukad av sin alltför stora bedrövelse. Därför uppmanar jag er att bekräfta er kärlek till honom.” (2 Korinthierna 2:7, 8) Ångerfulla syndare känner lätt skam och förtvivlan, och därför behöver de bli försäkrade om att de är älskade av sina medtroende och av Jehova. (Jeremia 31:3; Romarna 1:12) Detta är viktigt. Varför det?

18, 19. a) Hur hade korinthierna tidigare visat sig vara alltför överseende? b) Hur skulle en obarmhärtig inställning ha kunnat få korinthierna att bli ”överlistade av Satan”?

¹⁸ En orsak till att Paulus uppmanade korinthierna att vara förlåtande var som han skrev: ”För att vi inte skall bli överlistade av Satan, då vi ju inte är okunniga om hans avsikter.” (2 Korinthierna 2:11) Vad menade han? Tidigare hade Paulus måst tillrättavisa församlingen i Korinth för att den var alltför överseende och lät denne man ostraffat få fortsätta med sin synd. När församlingen, och i synnerhet då de äldste, handlade så, spelade de Satan i händerna, eftersom han skulle ha tyckt om att få församlingen i vanrykte. — 1 Korinthierna 5:1–5.

¹⁹ Men om de nu gick till den andra ytterligheten och vägrade att förlåta denne ångerfulle person, skulle Satan kunna överlista dem genom att utnyttja deras hårdhet och obarmhärtighet. Om den ångerfulle syndaren blev ”uppslukad av sin alltför stora bedrövelse” — eller som 1981 års svenska översättning lyder: ”hans sorg” blev ”så stor” att han gick ”under” — skulle de äldste komma att få bära ett tungt ansvar inför Jehova! (Jämför Hesekiel 34:6; Jakob 3:1.) Det var med goda skäl som Jesus, efter det att han hade varnat sina efterföljare för att få ”en av dessa små” att snava och falla, sade: ”Ge akt på er själva. Om din broder begår en synd, ge honom då en förebråelse, och om han ångrar sig, så förlåt honom.”a — Lukas 17:1–4.

20. Hur blir det glädje både i himlen och på jorden när en syndare ångrar sig och ändrar sinne?

²⁰ De tusentals personer som varje år återvänder till den rena tillbedjan är tacksamma för den barmhärtighet som Jehova har visat dem. Så här säger en kristen syster om sitt återupptagande: ”Jag kan inte minnas något som har gjort mig så glad som det.” Hennes glädje ger naturligtvis eko bland änglarna. Må vi också dela den ”glädje” som blir följden ”i himlen” när en syndare ändrar sinne. (Lukas 15:7) Då kommer vi att efterlikna Jehovas barmhärtighet.

[Fotnot]

Som repetition

◻ Hur liknade den förlorade sonens bror de judiska religiösa ledarna?

◻ Hur visade den äldre sonen att han inte hade fattat vad sonskap egentligen innebar?

◻ Vilka två ytterligheter måste vi undvika när vi tänker på Guds barmhärtighet?

◻ Hur kan vi efterlikna Guds barmhärtighet i våra dagar?

[Ruta på sidan 17]

”BEKRÄFTA ER KÄRLEK TILL HONOM”

Så här sade Paulus till de kristna i Korinth angående den uteslutne syndare som hade visat ånger och sinnesändring: ”Jag [uppmanar] er att bekräfta er kärlek till honom.” (2 Korinthierna 2:8) Det grekiska ord som översatts med ”bekräfta” är en juridisk term som betyder ”göra giltig, stadfästa”. Ja, de som ångrar sitt syndiga handlingssätt och blir återupptagna i församlingen behöver få känna att de är älskade och att de återigen är välkomna som medlemmar i församlingen.

Vi måste dock komma ihåg att flertalet i en församling inte känner till de omständigheter som har lett till att någon har blivit utesluten ur församlingen och sedan återupptagen. Det kan också finnas sådana i församlingen som har påverkats personligen och har fått lida personlig skada, kanske långvarigt, av den synd som denne ångerfulle person begått, och därför bör vi, när ett sådant här meddelande görs, av förklarliga skäl inte ge uttryck åt några välkomsthälsningar förrän vi kan göra det personligen.

Det är verkligen trosstärkande för dem som har blivit återupptagna att veta att de välkomnas tillbaka som medlemmar av den kristna församlingen! Vi kan uppmuntra sådana ångerfulla personer genom att samtala med dem och glädja oss åt deras sällskap i Rikets sal, i tjänsten och vid andra lämpliga tillfällen och på så sätt bekräfta vår kärlek till dessa kära vänner utan att vi därför bagatelliserar allvaret i de synder de har begått. I likhet med de himmelska härarna gläder vi oss i stället över att de har övergett sin syndiga kurs och nu har återvänt till Jehova. — Lukas 15:7.

[Bild på sidan 15]

Den äldre sonen vägrade att glädja sig över sin brors återkomst