VÄN

Bibeln beskriver en sann vän som en som är mer tillgiven än en bror, som alltid är lojal och vänlig, som i tider av nöd hjälper dem som står honom nära och som ger råd i trofasthet. (Ord 18:24; 17:17; 27:6, 9) De rika och de som ger gåvor kan emellertid ha många vänner som bara är intresserade av vad de själva kan få ut av vänskapen. (Ord 14:20; 19:4, 6, 7) Jesus Kristus gav det goda rådet att man när man dukade till kvällsmåltid inte skulle bjuda in vänner som kan bjuda tillbaka, utan bjuda sådana som inte kan det. (Lu 14:12–14) Jesus var själv ett gott exempel i fråga om detta eftersom han gav andlig hjälp åt sådana som andra såg ner på. Därför stämplades han som ”vän till tullindrivare och syndare”. (Mt 11:19) Men Jesus påpekade själv att bara de som lydde hans bud var hans verkliga vänner. Han visade sin kärlek till dem genom att ge ut sin själ för dem, och han uppmuntrade dem att älska varandra på samma sätt. (Joh 15:12–14)

Under det första århundradet var det vanligt att de kristna talade om medtroende i allmänhet som ”vännerna”. (3Jo 14) Det hindrade emellertid inte att de stod vissa i den kristna församlingen närmare än andra, kanske på grund av familjeband eller omständigheter som hade fört dem närmare varandra, därför att de hade liknande bakgrund, gemensamma intressen eller personligheter som gick bra ihop, eller därför att de upptäckt varandras fina kristna egenskaper när de umgåtts. Det var vissa drag hos Petrus, Jakob och Johannes som gjorde att Jesus lät dessa lärjungar få många privilegier. De fick till exempel bevittna Jesu förvandling (eller förklaring) på berget. Jesus kan i förbindelse med detta ha tänkt på framtiden och på de uppgifter han skulle ge dessa tre män i tjänsten för honom. (Mk 9:1–10; 14:32, 33; Lu 8:51)

Även om de kristna i likhet med Jesus visar kärlek till alla människor, reserverar de det slags kärlek som hör ihop med vänskap för dem som också är Guds vänner. Att detta är lämpligt framgår av den fråga som ställdes till kung Jehosafat: ”Är det den ondskefulle man skall hjälpa, och är det dem som hatar Jehova du skall älska?” (2Kr 19:2) De som vill vara världens vänner gör sig själva till Guds fiender. (Jak 4:4)

Den mest innerliga vänskap mellan människor som omtalas i Bibelns hebreiska skrifter är den mellan David och Jonatan. Trots att Jonatan var den självklare arvingen till sin far Sauls tron hatade han inte David eller betraktade honom som sin rival, utan han erkände att det var David som hade Jehovas ynnest. ”Jonatans själ [blev] bunden vid Davids själ, och Jonatan började älska honom som sin egen själ.” (1Sa 18:1) Sedan Jonatan hade fallit i strid sörjde David djupt att han hade förlorat sin vän. Han sade: ”Jag är djupt bedrövad för din skull, min broder Jonatan, mycket ljuvlig var du för mig. Din kärlek var mer underbar för mig än kvinnors kärlek.” (2Sa 1:26) Den här vänskapen var möjlig tack vare att både David och Jonatan betraktade lojalitet mot Jehova Gud som viktigare än allt annat.

I skarp kontrast till detta kände sig profeten Mika på grund av det moraliska förfallet på hans tid tvungen att komma med varningen: ”Tro inte på en vän. Lita inte på en förtrogen.” (Mik 7:5) Jesus framhöll också att till och med de som en gång varit vänner till hans efterföljare skulle vända sig emot dem, förråda dem och sända dem i döden. (Lu 21:16; se KÄRLEK.)

Guds vän. En av de välsignelser som Abraham fick var äran och privilegiet att bli kallad ”Jehovas vän”. Det berodde på hans enastående tro, som var så stark att han till och med var villig att frambära sin son Isak som ett offer. (Jes 41:8, not; 2Kr 20:7; Jak 2:21–23; se FÖRKLARA RÄTTFÄRDIG.)

I sin liknelse om den orättfärdige förvaltaren framhöll Jesus Kristus att en människa genom att göra gott bruk av ”den orättfärdiga rikedomen” kan bli vän med Jehova Gud och hans Son, som kan ta emot henne i ”de eviga boningarna”. (Lu 16:1–13) Jesus talade om sina lärjungar som sina vänner, och därför var de också hans Faders vänner. (Joh 15:13–15; 14:21) I Psalm 15:1–5 nämns kraven för att få vara gäst i Jehovas tält som en av hans vänner.

Vänskap med världen däremot innebär fiendskap med Gud. (Jak 4:4; 1Jo 2:15–17) Mänskligheten som helhet har fjärmats från Gud och lever i fiendskap med honom. En försoning är dock möjlig, men bara genom Jesus Kristus och den försoningens tjänst som Gud har betrott sin Sons ambassadörer med. Det är endast Guds vänner som till slut kommer att uppnå evigt liv. (2Kor 5:18–20; Upp 21:3, 4; Ps 37:29)

Kungens vän. Det framgår inte av det sätt varpå Bibeln använder det här uttrycket att det skulle ha någon djupare innebörd än vad som faktiskt sägs, nämligen att det handlade om en vän till kungen. Det framgår inte heller av Bibeln att det skulle vara en officiell titel på en ämbetsman med särskilda uppgifter. Det är emellertid möjligt att uttrycket – av seder och bruk i andra länder att döma – betecknade en ämbetsman vid hovet som var kungens nära vän och förtrogne och som ibland utförde uppdrag som kungen i förtroende gav befallning om. (1Mo 26:26)

Bland de ämbetsmän vid Salomos hov som räknas upp i 1 Kungaboken 4:1–6 nämns två söner till Natan. Om den ene sägs det att han var ”satt över fogdarna”, medan den andre, Sabud, kallas ”kungens vän”. När Salomos far, kung David, regerade stod arkiten Husaj i ett sådant förhållande till kungen, för han kallades ”Davids vän”. På Davids begäran återvände Husaj till Jerusalem för att omintetgöra Ahitofels råd när Absalom konspirerade för att tillskansa sig tronen. (2Sa 15:32–37; 16:16–19)

De egyptiska kungarna hade flera ”vänner” av olika rang. Titeln betecknade inte något särskilt utan var bara en hederstitel för ämbetsmän vars egentliga uppgifter framgick av andra titlar. Också i samband med det grekiska väldet nämns uttrycket ”kungens vänner” ofta. Där rådgjorde kungen med en viss grupp av dessa vänner innan han fattade beslut i viktigare frågor. Samma ämbete fanns i Persien, Arabien och Etiopien.

Brudgummens vän. I forna tider fungerade en man bland brudgummens nära vänner som dennes juridiske representant, som hade huvudansvaret för att göra nödvändiga förberedelser i förbindelse med det äktenskap som skulle ingås. Det kunde vara han som ingick avtal med brudens föräldrar om äktenskapet och som överlämnade brudpriset till fadern och gåvor till bruden. Han ansågs vara den som förde samman bruden och brudgummen. Brudföljet gick till brudgummens fars hus eller till brudgummens eget hus, där bröllopsfesten hölls och bruden och brudgummen förenades. När brudgummens vän vid festen hörde brudgummen tala med bruden gladde han sig över att hans uppdrag nu hade slutförts på ett framgångsrikt sätt. (Joh 3:29)

Johannes döparen, som beredde vägen för Messias, förde de första medlemmarna av brudklassen till Jesus Kristus, som brudklassen var lovad i äktenskap åt. (2Kor 11:2; Ef 5:22–27; Upp 21:2, 9) Johannes kunde därför säga: ”Ni vittnar själva om mig att jag sade: Jag är inte Messias, utan jag har sänts ut framför honom. Den som har bruden, han är brudgummen. Men när brudgummens vän står och hör honom, känner han stor glädje på grund av brudgummens röst. Därför har denna min glädje gjorts fullständig.” Vid den här tiden hade brudgummens vän fullgjort sin uppgift och var inte längre en nyckelperson. I linje med detta sade Johannes om sig själv i förhållande till Jesus Kristus: ”Han måste fortsätta att växa till, men jag måste fortsätta att minska.” (Joh 3:27–30)

Uttrycket ”brudgummens vänner” används i Matteus 9:15. Men här handlar det om andra vänner som gick med i brudföljet och som var inbjudna till bröllopsfesten.