Jesu sista dagar på jorden

DET är den sjunde dagen i den judiska månaden nisan år 33 v.t. Tänk dig att du befinner dig i den romerska provinsen Judeen och kan iaktta det som händer där. Jesus och hans lärjungar har just lämnat det grönskande Jeriko och är på väg uppför en dammig och slingrande väg. Många andra är också på väg upp till Jerusalem för att fira den årliga påskhögtiden. Men det är inte bara den mödosamma vandringen som upptar lärjungarnas tankar.

Judarna har längtat efter en Messias som kan befria dem från det romerska oket. Många tror att Jesus från Nasaret är denne efterlängtade Räddare. I tre och ett halvt år har han gått omkring och talat om Guds kungarike. Han har botat de sjuka och mättat de hungriga. Ja, han har verkligen skänkt människor tröst. Men de religiösa ledarna är rasande på grund av Jesu svidande förkastelsedom över dem och är fast beslutna att röja honom ur vägen. Men nu går han där målmedvetet framför sina lärjungar på den dammiga vägen. — Markus 10:32.

När solen sjunker bakom Olivberget som reser sig framför dem, kommer Jesus och hans följeslagare fram till byn Betania, där de skall tillbringa de följande sex nätterna. Där tas de gästfritt emot av sina kära vänner Lasarus, Maria och Marta. Kvällen skänker välkommen svalka efter den ansträngande färden och markerar början av sabbatsdagen den 8 nisan. — Johannes 12:1, 2.

Den 9 nisan

Dagen efter sabbaten sjuder Jerusalem av aktivitet. Tusentals besökare har redan kommit till staden för att fira påsken. Men det högljudda larm som vi hör är ovanligt även för den här tiden på året. Nyfikna folkskaror strömmar fram på de trånga gatorna till stadens portar. När de lyckats tränga sig igenom portarna, möter dem en fantastisk syn! Mängder av jublande människor är på väg nerför Olivberget från byn Betfage. (Lukas 19:37) Vad betyder allt detta?

Titta där! Jesus från Nasaret kommer ridande på ett åsneföl. Människor breder ut sina kläder på vägen framför honom. Andra viftar med nyhuggna palmkvistar och ropar jublande: ”Välsignad är han som kommer i Jehovas namn, ja Israels kung!” — Johannes 12:12–15.

När folkskaran närmar sig Jerusalem, ser Jesus ut över staden och blir djupt rörd. Han börjar gråta, och vi hör honom förutsäga att staden skall bli förstörd. När Jesus en liten stund senare kommer fram till templet, undervisar han folkskarorna och botar de blinda och lama som kommer till honom. — Matteus 21:14; Lukas 19:41–44, 47.

Detta undgår inte de främsta prästerna och de skriftlärda. Hur irriterade är de inte över att se de underbara ting som Jesus gör och de jublande folkskarorna! Fariséerna, som inte kan dölja sin indignation, säger till Jesus: ”Lärare, förebrå dina lärjungar.” Jesus svarar: ”Jag säger er: Om dessa skulle förbli tysta, skulle stenarna ropa.” Innan Jesus lämnar templet lägger han märke till den livliga kommers som pågår där. — Lukas 19:39, 40; Matteus 21:15, 16; Markus 11:11.

Den 10 nisan

Jesus kommer till templet tidigt på morgonen. Dagen före hade han inte kunnat undgå att bli uppbragt över den skändliga kommersialiseringen av tillbedjan av hans Fader, Jehova Gud. Med brinnande nit börjar han därför kasta ut dem som köper och säljer i templet. Därefter stöter han omkull de giriga växlarnas bord och bänkarna för dem som säljer duvor och utropar: ”Det är skrivet: ’Mitt hus skall kallas ett bönehus’, men ni gör det till en rövarhåla.” — Matteus 21:12, 13.

De främsta prästerna, de skriftlärda och de främsta av folket avskyr Jesu handlingssätt och offentliga undervisning. De vill ingenting hellre än att döda honom! Men de vågar inte göra det, för allt folket häpnar över Jesu undervisning och fortsätter ”att hänga fast vid honom för att höra honom”. (Lukas 19:47, 48) När det börjar bli kväll, tar Jesus och hans följeslagare en skön promenad tillbaka till Betania för en natts vederkvickande sömn.

Den 11 nisan

Det är tidigt på morgonen, och Jesus och hans lärjungar är redan på väg över Olivberget till Jerusalem. När de kommer fram till templet, börjar de främsta prästerna och de äldre männen genast disputera med Jesus. De har fortfarande i färskt minne hans ingripande mot penningväxlarna och köpmännen. Hans motståndare säger sarkastiskt: ”Med vilken myndighet gör du dessa ting? Och vem har gett dig denna myndighet?” ”Också jag vill fråga er om en sak”, svarar Jesus. ”Ifall ni ger mig besked om den, skall också jag säga er med vilken myndighet jag gör dessa ting: Johannes’ dop, varifrån var det? Från himlen eller från människor?” Hans motståndare börjar överlägga sinsemellan och säger: ”Om vi säger: ’Från himlen’, kommer han att säga till oss: ’Varför trodde ni honom då inte?’ Men om vi säger: ’Från människor’, då måste vi frukta för folket; alla håller de ju Johannes för en profet.” De känner sig helt ställda och svarar därför ganska svagt: ”Vi vet inte.” Jesus säger lugnt: ”Så säger inte heller jag er med vilken myndighet jag gör dessa ting.” — Matteus 21:23–27.

Jesu fiender försöker nu snärja honom, så att han säger något som ger dem anledning att gripa honom. De säger därför: ”Har man lov att betala huvudskatt till kejsaren eller har man det inte?” ”Visa mig huvudskattemyntet”, säger Jesus. Han frågar sedan: ”Vems bild och inskrift är detta?” ”Kejsarens”, svarar de. Jesus förstummar dem genom att säga högt och tydligt så att alla kan höra: ”Betala då tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men till Gud de ting som är Guds.” — Matteus 22:15–22.

Efter att ha tystat sina fiender med ovederläggliga argument tar Jesus nu till offensiven inför folkskarorna och sina lärjungar. Lyssna när han nu oförskräckt fördömer de skriftlärda och fariséerna. ”Ni skall inte göra efter deras gärningar”, säger han, ”för de säger men handlar inte därefter.” Han uttalar frimodigt en serie ve över dem och kallar dem blinda vägledare och skrymtare. ”Ormar, huggormsyngel”, säger Jesus, ”hur skall ni kunna fly från Gehennas dom?” — Matteus 23:1–33.

Dessa svidande förkastelsedomar innebär inte att Jesus är blind för andra människors goda sidor. Lite senare får han se hur människor kommer för att lägga pengar i templets bidragsbössor. Hur rörande är det inte att se hur en fattig änka lägger i alla de försörjningsmedel hon har — två små mynt av mycket ringa värde! Med varm uppskattning framhåller Jesus att hon i själva verket har lagt i mer än alla som ger frikostiga bidrag ”av sitt överskott”. I sin ömma medkänsla uppskattar Jesus när en människa gör allt hon kan göra. — Lukas 21:1–4.

Jesus lämnar nu templet för sista gången. Några av hans lärjungar börjar tala om hur stort och vackert det är, att det är ”smyckat med fina stenar och överlämnade gåvor”. Till deras förvåning svarar Jesus: ”De dagar [skall] komma, på vilka sten inte skall lämnas på sten här och inte bli nerriven.” (Lukas 21:5, 6) När apostlarna tillsammans med Jesus lämnar staden och dess myllrande folkliv, undrar de säkert vad han menar.

En liten stund senare sitter Jesus och hans apostlar på Olivberget och njuter av stillheten. När de beundrar den vackra utsikten över Jerusalem och templet, ber Petrus, Jakob, Johannes och Andreas om en förklaring på Jesu häpnadsväckande förutsägelse. ”Säg oss”, ber de, ”när skall dessa ting inträffa, och vad skall vara tecknet på din närvaro och på avslutningen på tingens ordning?” — Matteus 24:3; Markus 13:3, 4.

Till svar framställer deras Mästare en anmärkningsvärd profetia. Han säger att det skall komma stora krig, jordbävningar, farsoter och hungersnöd. Han förutsäger också att de goda nyheterna om Guds kungarike skall bli predikade på hela jorden. Han säger därefter varnande: ”Då skall det vara en stor vedermöda, en sådan som inte har förekommit sedan världens början intill nu, nej, inte heller på nytt skall förekomma.” — Matteus 24:7, 14, 21; Lukas 21:10, 11.

De fyra apostlarna lyssnar uppmärksamt när Jesus dryftar andra drag i tecknet. Han framhåller hur viktigt det är att ständigt vara vaksam. Varför det? ”Eftersom ni inte vet på vilken dag er Herre kommer”, säger han. — Matteus 24:42; Markus 13:33, 35, 37.

Det har varit en oförglömlig dag för Jesus och hans apostlar. Det är i själva verket den sista dagen av Jesu offentliga tjänst innan han grips, ställs inför rätta och avrättas. Eftersom det börjar bli sent, ger de sig av och går den korta vägen över berget till Betania.

Den 12 och 13 nisan

Jesus tillbringar den 12 nisan i stillhet med sina lärjungar. Han inser att de religiösa ledarna är fast beslutna att döda honom, och han vill inte att de skall få hindra honom från att fira påskhögtiden kvällen därpå. (Markus 14:1, 2) Följande dag, den 13 nisan, är människor upptagna med att göra de slutliga förberedelserna för påsken. Tidigt på eftermiddagen skickar Jesus i väg Petrus och Johannes för att göra i ordning påskmåltiden åt dem i en övre sal i Jerusalem. (Markus 14:12–16; Lukas 22:8) Strax före solnedgången kommer också Jesus och de andra tio apostlarna dit för att fira den sista påskhögtiden.

Den 14 nisan, efter solnedgången

Jerusalem sveps in i ett mjukt skymningsljus, när fullmånen stiger upp över Olivberget. I ett stort möblerat rum ligger Jesus och hans tolv apostlar till bords. ”Jag har ivrigt längtat efter att äta denna påskmåltid med er innan jag lider”, säger han. (Lukas 22:14, 15) Efter en liten stund får apostlarna till sin förvåning se att Jesus stiger upp och lägger av sig sina ytterkläder. Han tar en handduk och ett handfat med vatten och börjar tvätta lärjungarnas fötter. Vilken oförglömlig lektion i ödmjuk tjänst! — Johannes 13:2–15.

Jesus vet emellertid att en av dessa män — Judas Iskariot — redan har avtalat med de religiösa ledarna om att förråda honom. Vid tanken på detta känner han sig förståeligt nog betryckt. ”En av er skall förråda mig”, avslöjar han. Apostlarna blir mycket bedrövade när de hör detta. (Matteus 26:21, 22) Efter att ha firat påskhögtiden säger Jesus till Judas: ”Vad du nu gör, gör det fortare.” — Johannes 13:27.

När Judas har gett sig av, introducerar Jesus en måltid som skall tjäna som en åminnelse av hans förestående död. Han tar ett stycke av det osyrade brödet, tackar Gud, bryter det och uppmanar de elva lärjungarna att äta. ”Detta betyder min kropp”, säger han, ”som skall ges ut till förmån för er. Fortsätt att göra detta till minne av mig.” Därefter tar han en bägare rött vin. Efter att ha uttalat en välsignelse skickar han runt bägaren till dem och uppmanar dem att dricka av den. Han säger sedan: ”Detta betyder mitt blod, ’förbundets blod’, som skall utgjutas för mångas räkning till förlåtelse för synder.” — Lukas 22:19, 20; Matteus 26:26–28.

Denna betydelsefulla kväll lär Jesus sina trogna apostlar många värdefulla ting, bland annat hur viktigt det är med broderlig kärlek. (Johannes 13:34, 35) Han lovar dem att de skall få en ”hjälpare”, den heliga anden. Den skall påminna dem om allt som han har sagt till dem. (Johannes 14:26) Senare på kvällen blir de säkert mycket uppmuntrade när de hör Jesus frambära en innerlig bön för dem. (Johannes, kapitel 17) Efter att ha sjungit lovsånger lämnar Jesus och hans apostlar den övre salen och går ut i den svala nattluften.

De passerar Kidrondalen och beger sig sedan till ett av sina favoritställen, Getsemane trädgård. (Johannes 18:1, 2) Jesus ber sina apostlar vänta medan han går bort ett stycke för att be. Den vånda han känner är obeskrivlig, när han nu vänder sig till Gud i en innerlig bön om hjälp. (Lukas 22:44) Blotta tanken på den smälek som skulle hopas över hans käre himmelske Faders namn om han inte bestod provet plågar honom oerhört.

Jesus har nätt och jämnt avslutat sin bön när Judas Iskariot närmar sig med en folkskara utrustad med svärd, påkar och facklor. ”Var hälsad, Rabbi!” säger Judas och kysser Jesus mycket ömt. Detta är tecknet för männen att gripa Jesus. Plötsligt drar Petrus sitt svärd och hugger av ena örat på översteprästens slav. ”För tillbaka ditt svärd till dess plats”, säger Jesus och läker mannens öra. ”Alla som tar till svärd skall gå under genom svärd.” — Matteus 26:47–52.

Allting händer så fort! Jesus arresteras och binds. I den fruktan och förvirring som uppstår överger apostlarna sin Mästare och flyr. Jesus förs till Hannas, en före detta överstepräst. Därefter sänds han i väg till Kaifas, den nuvarande översteprästen, för att rannsakas. I gryningen ställs han inför Sanhedrin och anklagas på falska grunder för hädelse. Kaifas för honom sedan till den romerske ståthållaren Pontius Pilatus. Han i sin tur sänder Jesus till Herodes Antipas, landsdelshärskaren i Galileen. Herodes och hans gardister gycklar med Jesus och skickar honom sedan tillbaka till Pilatus. Pilatus slår fast att Jesus är oskyldig, men de judiska religiösa ledarna pressar honom att döma Jesus till döden. Efter att ha blivit utsatt för svår fysisk och psykisk misshandel förs Jesus ut till Golgota, där han skoningslöst naglas fast vid en tortyrpåle och får lida en plågsam död. — Markus 14:50–15:39; Lukas 23:4–25.

Det skulle ha varit den största tragedin i historien, om Jesu död hade inneburit det definitiva slutet på hans liv. Men lyckligtvis var så inte fallet. Den 16 nisan år 33 v.t. fann lärjungarna till sin stora förvåning att han hade blivit uppväckt från de döda. Vid ett senare tillfälle kunde över 500 personer bekräfta att Jesus verkligen var vid liv. Fyrtio dagar efter hans uppståndelse fick också några av hans trogna efterföljare bevittna hans himmelsfärd. — Apostlagärningarna 1:9–11; 1 Korinthierna 15:3–8.

Jesu liv och du

Hur berör allt detta dig, ja faktiskt oss alla? Jesu tjänst, död och uppståndelse upphöjer Jehova Gud och är avgörande för fullbordandet av Hans storslagna uppsåt. (Kolosserna 1:18–20) Dessa händelser är också av central betydelse för oss, eftersom vi på så sätt kan få våra synder förlåtna på grundval av Jesu lösenoffer och få ett nära personligt förhållande till Jehova Gud. — Johannes 14:6; 1 Johannes 2:1, 2.

Till och med de döda berörs av detta. Jesu uppståndelse gör det möjligt för dem att få liv igen i Guds utlovade jordiska paradis. (Lukas 23:39–43; 1 Korinthierna 15:20–22) Om du vill veta mer, inbjuder vi dig att vara med vid åminnelsen av Kristi död den 11 april 1998 i Jehovas vittnens Rikets sal i din hemtrakt.

[Ruta på sidan 6]

”En rövarhåla”

JESUS hade goda skäl att säga att de giriga köpmännen hade förvandlat Guds tempel till ”en rövarhåla”. (Matteus 21:12, 13) För att kunna betala tempelskatten måste judar och proselyter från andra länder växla sin utländska valuta till ett godkänt betalningsmedel. Alfred Edersheim förklarar i sin bok The Life and Times of Jesus the Messiah att penningväxlarna brukade starta sin bankrörelse i provinserna den 15 adar, en månad före påskhögtiden. Med början den 25 adar flyttade de sin verksamhet till tempelområdet i Jerusalem för att dra fördel av den enorma tillströmningen av judar och proselyter. Dessa bankirer gjorde lysande affärer, eftersom de tog ut en avgift för varje mynt de växlade. Att Jesus kallade dem rövare tyder på att avgifterna var så höga att det var rena utpressningen mot de fattiga.

Somliga hade inte heller möjlighet att ta med sig egna offerdjur. De som gjorde det måste låta djuret undersökas av en kontrollant i templet — mot en avgift. Många ville inte riskera att få sitt djur underkänt efter att ha fört det med sig så lång väg och köpte därför ett enligt levitisk lag ”godkänt” djur av korrupta köpmän i templet. ”Mången fattig bonde blev här alldeles flådd”, säger en forskare.

Det finns belägg för att den tidigare översteprästen Hannas och hans familj hade ekonomiska intressen i den kommersiella verksamheten i templet. Rabbinska skrifter talar om ”Hannas’ söners [tempel]basar”. Intäkter från penningväxlingen och från försäljningen av djur inom tempelområdet var en av deras viktigaste inkomstkällor. En forskare hävdar att Jesu ingripande mot köpmännen i templet ”icke endast [var riktat] mot prästernas anseende som ledare, utan ville träffa dem i deras penningpungar”. Hur det än må förhålla sig med den saken, var hans fiender verkligen angelägna om att röja honom ur vägen! — Lukas 19:45–48.

[Tabell på sidan 4]

De sista dagarna av jesu Jordiska liv

16 söndag Jesus uppväcks 128

* Siffrorna hänvisar till olika kapitel i boken Den största människa som någonsin levat. En tabell över Jesu avslutande tjänst med detaljerade skriftställeshänvisningar finns också i boken ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig”, sidan 290. Båda böckerna är utgivna av Sällskapet Vakttornet.