SVÅGERÄKTENSKAP

Också kallat levirat; en sed som innebar att när en gift man dog utan att ha fått någon son skulle hans bror gifta sig med änkan för att sätta barn till världen och föra den döde broderns släktlinje vidare. Det hebreiska verbet javạm, som betyder ”ingå svågeräktenskap”, är besläktat med orden för ”svåger” och ”svägerska”. (1Mo 38:8; 5Mo 25:5, not; 25:7)

Lagen om svågeräktenskap i 5 Moseboken 25:5, 6 lyder: ”Om bröder bor tillsammans och en av dem dör utan att ha någon son, skall den dödes hustru inte bli en främmande mans hustru, utanför släkten. Hennes svåger skall gå till henne, och han skall ta henne till hustru åt sig och ingå svågeräktenskap med henne. Och den förste som hon föder skall få den döde broderns namn, så att hans namn inte utplånas ur Israel.” Detta tillämpades utan tvivel oavsett om den kvarlevande svågern var gift eller inte.

Jehova är den ”som varje familj i himlen och på jorden har att tacka för sitt namn”. (Ef 3:15) Han är angelägen om att familjer och släktlinjer skall bevaras. Principen med svågeräktenskap följdes på patriarkernas tid och införlivades senare i det lagförbund som Jehova ingick med israeliterna. Kvinnan skulle inte ”bli en främmande mans hustru, utanför släkten”. När hennes svåger gifte sig med henne, skulle deras förstfödde inte bära hans namn, utan den avlidnes namn. Detta betyder inte nödvändigtvis att barnet uppkallades efter den avlidne, utan att det förde släktlinjen vidare och att arvslotten fortsatte att tillhöra den avlidne mannens familj.

Frasen ”om bröder bor tillsammans” betydde förmodligen inte att bröderna bodde i samma hus, utan att de bodde i närheten av varandra. Enligt Mishna (Jevamot 2:1, 2) innebar detta emellertid inte att de bodde i samma område, utan att de levde under samma tid. Om bröderna bodde långt ifrån varandra, skulle det av förståeliga skäl vara svårt för den ene brodern att sköta om både sin egen och sin döde brors arvslott tills det blev möjligt för en arvinge att göra det. Familjernas arvslotter låg dock vanligtvis i samma område.

Ett exempel på hur man tillämpade svågeräktenskap på patriarkernas tid finner man i berättelsen om Juda. Juda lät sin förstfödde son, Er, få en kvinna som hette Tamar till hustru, men Er visade sig vara ond i Jehovas ögon, och därför dödade Jehova honom. ”Då sade Juda till Onan [Ers bror]: ’Ha umgänge med din brors hustru och ingå svågeräktenskap med henne och uppväck avkomma åt din bror.’ Men Onan visste att avkomman inte skulle bli hans, och varje gång han hade umgänge med sin brors hustru lät han sin säd spillas på jorden för att inte ge avkomma åt sin bror.” (1Mo 38:8, 9) Eftersom Onan inte ville fullgöra sin plikt i detta svågeräktenskap, dödade Jehova honom också. Juda bad då Tamar vänta tills hans tredje son, Shela, blev vuxen. Han krävde emellertid aldrig att Shela skulle göra sin plikt och gifta sig med Tamar.

I sinom tid, när Judas hustru var död, såg Tamar till att hennes svärfar gav henne en arvinge. Hon förklädde sig genom att ta på sig en sjal och en slöja och satte sig vid en väg där hon visste att Juda skulle komma förbi. Juda trodde att hon var en sköka och hade sexuellt umgänge med henne. Tamar tog en pant av honom som bevis på deras förbindelse, och när sanningen uppdagades klandrade Juda henne inte, utan erkände att hon var rättfärdigare än vad han var. Skildringen visar att han inte hade något ytterligare sexuellt umgänge med henne sedan han fått veta vem hon var. Juda hade alltså ovetande gett Er en arvinge genom sin svärdotter. (1Mo 38)

Om en man under den mosaiska lagen inte ville göra sin plikt och ingå svågeräktenskap med änkan efter sin bror, skulle hon underrätta stadens äldste om saken. Han skulle inställa sig inför dem och säga att han inte var villig att ingå svågeräktenskap med henne. Hon skulle då dra sandalen av hans fot och spotta honom i ansiktet. Efter detta skulle hans namn i Israel vara ”Den sandallöses hus”, ett uttryck som var till skam och vanära för hans hushåll. (5Mo 25:7–10)

Bakgrunden till seden att dra av sandalen kan vara att den som blev ägare till ett jordstycke gjorde sin äganderätt gällande genom att beträda det i sina sandaler. Genom att ta av sandalen och ge den till en annan i närvaro av de äldste som var vittnen i stadsporten avstod man från sin rättighet och sin egendom. (Rut 4:7)

Ruts bok sprider mer ljus över denna sed. En man av Judas stam vid namn Elimelek och hans båda söner dog och efterlämnade Noomi och hennes båda svärdöttrar som änkor. En man som inte nämns vid namn i Bibeln var en nära släkting till Elimelek, kanske hans bror. Som närmaste släkting var han en så kallad go’ẹl, en återköpare. Han ville emellertid inte göra sin plikt och drog därför av sig sandalen och gav den tydligen till Boas, som i och med det blev den närmaste släktingen med återköpsrätt. Boas köpte därefter Elimeleks jord och tog därigenom Noomi till hustru, men eftersom hon var för gammal för att få barn, blev svärdottern Rut, som också var änka, Boas hustru och födde ett barn som kunde föra Elimeleks namn vidare. När barnet, som hette Obed, hade fötts betraktade grannkvinnorna honom som son till Elimelek och Noomi och sade: ”En son har fötts åt Noomi.” Boas och Rut utförde en tjänst åt Jehova, och det namn de gav sin son betyder just ”tjänare”, ”en som tjänar”. Jehova välsignade denna anordning, för Obed blev stamfar till David och därmed ett led i Jesu Kristi släktlinje. (Rut 4)

Enligt lagen om arv av egendom tillföll rätten att ingå svågeräktenskap tydligen den närmaste manlige släktingen, dvs. först den äldste brodern, därefter andra bröder efter ålder, därefter farbröderna osv. (4Mo 27:5–11) Av det som sägs i Matteus 22:23–28 och Lukas 20:27–33 framgår det att plikten att ingå äktenskap med den barnlösa mannens änka övergick från en bror till nästa vartefter de dog. En yngre bror kunde av allt att döma inte gå före en äldre såvida inte denne avstod sin rätt.