Josephus’ fascinerande krönika
HISTORIESTUDERANDE har länge begrundat Josephus’ fascinerande skrifter. Han föddes bara fyra år efter Kristi död och blev ögonvittne till den fasansfulla uppfyllelsen av Jesu profetia om den judiska nationen under det första århundradet. Josephus var militärbefälhavare, diplomat, farisé och forskare.
Det finns många fängslande detaljer i Josephus’ skrifter. De kastar ljus över Bibelns kanon under det att de skänker litterär vägledning beträffande Palestinas topografi och geografi. Man undrar därför inte på att många betraktar hans verk som ett värdefullt tillskott till sitt bibliotek!
Hans tidigare liv
Josef ben Mattias, dvs. Josephus, föddes år 37 v.t., under den romerske kejsaren Caligulas första regeringsår. Josephus’ far tillhörde en prästfamilj. Hans mor, hävdade han, var en avkomling av den hasmoneiske översteprästen Jonatan.
Medan Josephus var i tonåren, studerade han ivrigt Moses lag. Han granskade noggrant tre sekter inom judaismen — fariséerna, sadducéerna och esséerna. Eftersom han föredrog de senare, beslöt han sig för att bo tre år tillsammans med en ökeneremit som hette Bannus, förmodligen en essé. Vid 19 års ålder lämnade Josephus honom, återvände till Jerusalem och slöt sig till fariséerna.
Till Rom och tillbaka
Josephus for till Rom år 64 v.t. för att lägga sig ut för en judisk präst som den judiske ståthållaren, Felix, hade sänt till kejsar Nero för rättegång. På resan inträffade ett skeppsbrott, och Josephus undgick med knapp nöd döden. Bara 80 av de 600 passagerarna på skeppet blev räddade.
Under sitt besök i Rom blev Josephus av en judisk skådespelare presenterad för Neros gemål, kejsarinnan Poppaea. Hon spelade en nyckelroll för hans uppdrags framgång. Stadens storslagenhet gjorde ett varaktigt intryck på Josephus.
När Josephus kom tillbaka till Judeen, var judarna fast inställda på att göra uppror mot Rom. Han försökte få sina landsmän att förstå det fåfänga i att kriga mot Rom. Ur stånd att hålla dem tillbaka och troligen därför att han fruktade för att bli betraktad som förrädare, mottog han förordnandet som befälhavare för de judiska trupperna i Galileen. Josephus samlade ihop och övade sina män och skaffade förråd som förberedelse för striden med de romerska styrkorna — men till ingen nytta. Galileen föll för Vespasianus’ här. Efter en belägring på 47 dagar erövrades Josephus’ fäste, Jotapata.
När Josephus kapitulerade, förutsade han listigt att Vespasianus snart skulle bli kejsare. Josephus fängslades men undgick straff på grund av sin förutsägelse, och när den slog in, blev han frisläppt. Det var en vändpunkt i hans liv. Under resten av kriget tjänade han romarna som tolk och som medlare. Som ett uttryck för det skydd Josephus fick från Vespasianus och hans söner Titus och Domitianus fogade han familjenamnet Flavius till sitt eget.
Flavius Josephus’ verk
Den äldsta av Josephus’ skrifter heter Judarnas krig [latin: Bellum Judaicum]. Man tror att han skrev denna skildring i sju band för att förse judarna med en livfull bild av Roms överlägsna makt och för att den skulle utgöra ett avskräckande medel mot framtida uppror. Dessa skrifter är en noggrann granskning av den judiska historien från det att Antiochos Epifanes intog Jerusalem (på 100-talet f.v.t.) till de våldsamma striderna år 67 v.t. Som ögonvittne dryftar Josephus sedan det krig som slutade år 73 v.t.
Ett annat av Josephus’ verk var Judarnas gamla historia [latin: Antiquitates Judaicae], som omfattade 20 band. Det börjar med Första Moseboken och skapelsen och fortsätter till utbrottet av kriget mot Rom. Josephus följer noggrant ordningen i den bibliska skildringen och lägger till traditionella uttydningar och yttre iakttagelser.
Josephus skrev en självbiografi — Josephi lefwernes lopp af honom sielf beskrifwit. I den försöker han försvara sitt ställningstagande under kriget och försöker stilla de anklagelser som riktats mot honom av Justus från Tiberias. Ett fjärde verk, en försvarsskrift i två band kallad Mot Apion, försvarar judarna mot falska beskyllningar.
Insikt i Guds ord
Det råder inget tvivel om att mycket av Josephus’ historia är exakt. I sitt verk kallat Mot Apion visar han att judarna aldrig tog med de apokryfiska böckerna som en del av den inspirerade Skriften. Han omvittnar de gudomliga skrifternas exakthet och inre harmoni. Josephus skriver: ”Vi [judarna] har inte ett oräkneligt antal böcker hos oss som skiljer sig från och motsäger varandra ... utan allenast tjugotvå böcker [motsvarigheten till vår nutida uppdelning av Skriften i 39 böcker], som innehåller redogörelser för hela den förgångna tiden och som med rätta anses vara av gudomligt ursprung.”
I Judarnas gamla historia tillfogar Josephus intressanta detaljer till den bibliska berättelsen. Han säger att ”Isak var ... tjugofem år gammal” när Abraham band honom till händer och fötter som offer. Enligt Josephus sade Isak, sedan han hjälpt till med att bygga altaret, ”’att han icke vore värd att vara född, om han förkastade Guds och sin faders beslut’. ... Så gick han ofördröjligen till altaret för att blifva offrad.”
Till berättelsen i Skriften om Israels uttåg ur det forntida Egypten fogar Josephus följande bestämda detaljer: ”Deras här bestod af 600 vagnar, 50.000 ryttare och 200.000 fotfolk, alla beväpnade.” Josephus säger också: ”När Samuel var tolf år gammal, började han profetera. Då han en gång låg och sof, kallade Gud honom genom att upprepa hans namn.” — Jämför 1 Samuelsboken 3:2—21.
I andra av Josephus’ skrifter ges insikt i skatter, lagar och händelser. Han nämner Salome som kvinnan som dansade vid Herodes’ bjudning och som begärde Johannes döparens huvud. (Markus 6:17—26) Det mesta av det vi vet om Herodes upptecknades av Josephus. Han sade också att Herodes ”färgade sitt hår, på det att han skulle synas ung”.
Det stora upproret mot Rom
Bara 33 år efter det att Jesus uttalade sin profetia om Jerusalem och dess tempel började dess uppfyllelse visa sig. Radikala judiska grupper i Jerusalem var beslutna att kasta av sig det romerska oket. År 66 v.t. ledde nyheterna om detta till mobiliserandet och utsändandet av romerska legioner under den syriske ståthållaren Cestius Gallus. Deras uppdrag var att kuva upproret och straffa överträdarna. Sedan Cestius’ män hade vållat förödelse i Jerusalems förstäder, slog de läger runt omkring den muromgärdade staden. Genom att göra bruk av en metod som kallades testudo, eller sköldpaddan, lyckades romarna sätta ihop sina sköldar likt ryggen på en sköldpadda för att skydda sig mot fienden. Josephus tillskriver denna metod framgången och säger: ”De pilar, som afskötos på detta skyddstak, studsade utan kraft tillbaka. Soldaterne kunde nu i all sköns trygghet underminera murarne och träffa anstalter att tända eld på tempelporten.”
Sedan, berättar Josephus, ”befalde Cestius sina soldater [att] plötsligt draga sig tillbaka ... och lemnade på ett oförklarligt sätt staden”. Uppenbarligen utan någon avsikt att framhålla Guds Son talade Josephus om just den handling som de kristna i Jerusalem hade väntat på. Det var uppfyllelsen av Jesu Kristi profetia! Åratal tidigare hade Guds Son varnande sagt: ”När ni ... får se Jerusalem vara omringat av lägrade härar, vet då att dess ödeläggande har närmat sig. Då må de som är i Judeen börja fly till bergen, och de som är mitt i Jerusalem bör dra ut, och de som är ute i bygderna bör inte gå in i det; dessa är nämligen dagar för rättskipning, för att alla de ting som har blivit skrivna skall uppfyllas.” (Lukas 21:20—22) Jesu trogna efterföljare flydde snabbt från staden, såsom han hade anvisat dem, höll sig borta från den och undgick den ångest som senare drabbade den.
När den romerska hären återvände år 70 v.t., blev följderna levande nedtecknade i detalj av Josephus. Vespasianus’ äldste son, härföraren Titus, kom för att inta Jerusalem med dess storslagna tempel. Inne i staden sökte stridande grupper ta väldet. De tillgrep extrema åtgärder, och mycket blod utgöts. Somliga ”bådo i förtvivlan öfver det elände, hvari staden befann sig, för Romrarne”, i det att de hoppades på att de skulle ”befrias från eländet inne i staden”, säger Josephus. Han kallar upprorsmakarna ”röfvare” som var i färd med att förstöra de rikas tillhörigheter och döda betydelsefulla människor, de som misstänktes för villighet att kompromissa med romarna.
Under det inbördeskrig som rasade sjönk levnadsförhållandena i Jerusalem till ofattbara djup, och de döda förblev obegravda. ”Stående på högar af lik kämpade upprorsmännen.” De plundrade medborgarna och mördade för att få mat och rikedomar. De drabbades klagorop hördes beständigt.
Titus uppmanade judarna att ge sig och därigenom rädda sig själva. Dessutom ”skickade han till dem Josefus [Josephus], i hopp, att de skulle visa sig medgörligare mot en landsman, som talade till dem på deras eget språk”. Men de skymfade Josephus. Därefter byggde Titus en mur av spetspålar runt hela staden. (Lukas 19:43) Hungersnöden ”ödde ut hela hus och familjer”, när nu allt hopp om räddning var ute och det inte gick att komma ut ur staden. Dödssiffran steg genom att striden fortsatte. Titus intog Jerusalem utan att veta att han uppfyllde bibliska profetior. När han senare såg dess massiva murar och befästa torn, förklarade han: ”Det har varit han [Gud] och ingen annan, som fördrifvit Judarne från dessa bålverk.” Mer än en miljon judar omkom. — Lukas 21:5, 6, 23, 24.
Efter kriget
Efter kriget begav sig Josephus till Rom. Han åtnjöt flaviernas beskydd och bodde som romersk medborgare i Vespasianus’ före detta bostad och erhöll kejserlig pension tillsammans med gåvor från Titus. Josephus fullföljde sedan en litterär bana.
Det är intressant att lägga märke till att Josephus tydligen präglade uttrycket ”teokrati”. Beträffande den judiska nationen skrev han: ”Vår stat ... må kallas en teokrati, genom att myndigheten och makten tillskrevs Gud.”
Josephus påstod sig aldrig vara kristen. Han skrev inte under inspiration från Gud. Men det ligger upplysande, historiskt värde i Josephus’ fascinerande krönika.
[Bild på sidan 31]
Josephus vid Jerusalems murar