HÄMND

Bestraffande handling som svar på skada eller oförrätt; vedergällningsaktion. Det grekiska ordet ekdikẹō, som återges med ”hämnas”, ”ta hämnd”, betyder ordagrant ”skaffa rätt”, ”utkräva rätt el. rättvisa”, och det förmedlar således tanken på att rättvisa skipas. I Bibeln används ordet ”hämnd” vanligtvis om den vedergällning Gud utkräver för att rättvisa skall skipas, men det används också om människors handlingar i avsikt att få en upprättelse som de är tillfreds med.

Tillhör Jehova. Om man inte är bemyndigad av Jehova eller av hans ord att verkställa dom, skulle det vara orätt att försöka hämnas sig själv eller andra. ”Min är hämnden och vedergällningen”, säger Jehova. (5Mo 32:35) Psalmisten riktar sig till Jehova med orden: ”O Gud, du som utkräver hämnd, Jehova.” (Ps 94:1) Följaktligen fördöms man av Gud om man hyser agg eller söker personlig hämnd för någon verklig eller inbillad oförrätt som man själv eller någon annan utsatts för. (3Mo 19:18; Rom 12:19; Heb 10:30)

Bibeln visar att Guds vrede vilar över alla syndare och överträdare och att det bara är genom den oförtjänta omtanke som han har visat genom att sörja för att det betalades en lösen, Jesu Kristi lösenoffer, som det finns grund för att mildra eller hålla tillbaka den stränga vedergällning som syndaren egentligen förtjänar. (Rom 5:19–21; 2Kor 5:19; Heb 2:2, 3; se LÖSEN, FRIKÖPANDE.) Gud handlar i full överensstämmelse med sin rättfärdighet när han förlåter synd på detta sätt, och han är också rättfärdig när han dömer syndare som avvisar hans anordning; de kan inte komma undan Guds hämnd. (Rom 3:3–6, 25, 26; jfr Ps 99:8.)

Jehovas hämnd har ett syfte. Jehovas hämnd skänker befrielse när han ingriper till förmån för dem som förtröstar på honom, och den leder dessutom till att han blir lovprisad som den rättfärdige domaren. Psalmisten säger: ”Den rättfärdige gläder sig, ty han har skådat hämnden. ... Och människor skall säga: ’Sannerligen, det finns frukt att skörda för den rättfärdige. Sannerligen, det finns en Gud som dömer på jorden.’” (Ps 58:10, 11) Det främsta syftet med Guds hämnd är således att han skall försvara sin suveränitet och förhärliga sitt namn. (2Mo 14:18; Ps 83:13–18; Jes 25:1–5; Hes 25:14, 17; 38:23) Hans ingripanden ger också hans tjänare upprättelse och befriar dem från icke önskvärda förhållanden. (2Mo 14:31; 15:11–16; Hes 37:16, 21–23; Ps 135:14; 148:14; Ord 21:18)

En fastställd tid för Guds hämnd. Av Bibeln framgår det att Gud har en fastställd tid då han skall ingripa i stor skala för att utkräva hämnd på sina fiender. Profeten Jesaja fick i uppdrag att förkunna ”en hämndens dag från vår Gud”. Gud hämnades på det forntida Babylon, som hade förtryckt hans folk, då han använde den medo-persiska hären för att krossa Babylon 539 f.v.t. (Jes 61:1, 2; 13:1, 6, 9, 17) Jesus Kristus citerade en del av Jesajas profetia (61:1, 2) och tillämpade den på sig själv. (Lu 4:16–21) Även om skildringen inte säger att han citerade det avsnitt som talar om en ”hämndens dag”, förkunnade han denna ”dag”, som drabbade Jerusalem år 70 v.t. Jesus förutsade att Jerusalem skulle omringas av lägrade (romerska) härar och sade till sina efterföljare att de skulle fly från staden när de såg detta; ”detta är nämligen dagar för rättskipning [”hämndedagar”], när allt som står skrivet skall uppfyllas”. (Lu 21:20–22, not; jfr 1917.)

Dessutom sade Jesus Kristus före sin död och uppståndelse: ”Men om den dagen och timmen [då domen över den nuvarande tingens ordning skall verkställas] vet ingen något, inte ens himlarnas änglar, inte ens Sonen, utan bara Fadern.” (Mt 24:36) Han gav därmed uttryck åt att hämnden var säker och skulle utkrävas vid en tidpunkt som Gud känner till och har bestämt. Hur säkert det är att Gud skall ingripa när den tiden är inne och att han skall göra det för sitt namns och sina tjänares skull illustrerade Jesus genom att berätta om en domare som på grund av en änkas enträgna böner om att få sin rätt till sist sade: ”Jag [skall] ... se till att hon får sin rätt [ordagr.: ”Jag skall utkräva hämnd för henne”].” Jesus förde över bilden på Gud och sade: ”Skulle då inte Gud se till att rätt skipas åt [ordagr.: ”att hämnd utkrävs för”] hans utvalda, som ropar till honom dag och natt, även om han är tålmodig gentemot dem?” (Lu 18:2–8, Int)

I aposteln Johannes syn, som är nedtecknad i Uppenbarelseboken, såg Johannes själarna av dem som hade blivit slaktade för Guds ords skull och för det arbete med att vittna som de hade haft, och han hörde dem ropa: ”Hur länge, suveräne Herre, du som är helig och sann, skall du avhålla dig från att döma och utkräva hämnd för vårt blod på dem som bor på jorden?” Det svar som de fick visar att det finns en bestämd tid för hämnden, nämligen när ”också antalet av deras medslavar och deras bröder, som skulle dödas liksom de själva, hade blivit fullt”. (Upp 6:9–11)

Bibeln visar att hämnden först utkrävs på det stora Babylon och därefter på ”vilddjuret och jordens kungar och deras härar”. (Upp 19:1, 2, 19–21)

Förordnade att verkställa dom. Herren Jesus Kristus är den som leder verkställandet av Guds dom. Aposteln Paulus tröstar de kristna med dessa ord: ”Det är ju rättfärdigt från Guds sida att låta dem som vållar er vedermöda få vedermöda i gengäld, men att låta er som utstår vedermöda få lindring tillsammans med oss vid Herren Jesu uppenbarelse från himlen med sina mäktiga änglar i en flammande eld, när han låter hämnd komma över dem som inte känner Gud och dem som inte lyder de goda nyheterna om vår Herre Jesus. Just dessa skall lida rättsligt straff i form av evig undergång, bort från Herrens ansikte och från hans styrkas härlighet.” (2Th 1:6–9)

I den kristna församlingen. Apostlarna var bemyndigade att under Jesu Kristi ledning ta hand om den kristna församlingen och skydda den så att den inte blev oren och förlorade Jehovas ynnest. I överensstämmelse med sin gudagivna myndighet skrev aposteln Paulus till församlingen i Korinth, som upplevde splittringar och svårigheter orsakade av ”falska apostlar”: ”Vi håller oss redo att bestraffa [ordagr.: ”hämnas”] all olydnad.” (2Kor 10:6, Int; 11:13; 13:10)

De äldste som förordnats att ta hand om församlingen blev bemyndigade att ”hämnas” i den bemärkelsen att de kunde vidta mått och steg för att låta rättvisan ha sin gång och för att hjälpa församlingen att åter komma i en rättfärdig ställning inför Gud genom att rätta till det orätta som gjorts. Det gjorde de ledande medlemmarna i församlingen i Korinth sedan Paulus hade tillrättavisat dem, och han kunde därför skriva i sitt andra brev till dem: ”Vilken stor uppriktig iver har det inte framkallat hos er, ... ja, att ni har rättat till det orätta [ordagr.: ”ja, hämnd”]!” De fylldes av uppriktig ånger efter Paulus första brev, och de avlägsnade ur församlingen den onde man som omnämndes i brevet och gjorde allt de kunde för att ställa allt till rätta i linje med Jehovas vilja. (2Kor 7:8–12, Int) Dessa män hade emellertid inget bemyndigande att verkställa det straff som rättvisan krävde – den fullständiga hämnden – att straffa överträdaren med döden, vilket domarna under den mosaiska lagen hade rätt till. (3Mo 20:10; Heb 10:28) De kunde bara utesluta ur församlingen sådana som inte ändrade sinne. (1Kor 5:13) Om dessa inte heller längre fram ångrade sig skulle de till slut få det fulla straffet för sina missgärningar, nämligen evig död. (Heb 10:29, 30) En kristen som gör det som är orätt genom att till exempel begå otukt befinner sig i stor fara, ”ty det är Jehova som utkräver straff för [ordagr.: ”hämnas”] alla dessa ting”. (1Th 4:3–6, Int)

Myndighetspersoner. Ibland är det myndigheterna, vars uppgift är att skipa rättvisa, som straffar lagöverträdare, inbegripet kristna som brutit mot dem av landets lagar som är i överensstämmelse med det som är rätt och riktigt och med den myndighet som Gud har gett mänskliga härskare. I sådana fall verkställer dessa härskare indirekt Guds hämnd, som aposteln Paulus skriver: ”Ty de styrande är inte något att frukta för när det gäller den goda gärningen, utan när det gäller den onda. Vill du alltså vara utan fruktan för myndigheten? Fortsätt då att göra det goda, ... den är ju Guds tjänare, en hämnare som låter vrede drabba den som bedriver det som är ont.” (Rom 13:3, 4; 1Pe 2:13, 14; jfr 1Mo 9:6.)

Ofullkomliga människors benägenhet att vilja hämnas. Ofullkomliga människor har en benägenhet att vilja hämnas på dem som behandlar dem orättvist eller på personer som de hatar. En man som begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru är i farozonen för att drabbas av den äkta mannens hämnd, som det heter i ordspråket: ”Ty svartsjuka driver en man till raseri, och han visar inte medömkan på hämndens dag. Han skall inte godta någon som helst lösen eller visa villighet, hur stor du än gör gåvan.” (Ord 6:32–35) Men när någon på eget initiativ tar hämnd sker detta som regel i obehärskad vrede och tjänar inte något gott syfte utan leder till att han ådrar sig Guds vrede. (Jak 1:19, 20)

Fiender till Gud och till hans tjänare. De som hatar Gud har visat fientlighet mot hans tjänare och söker ta hämnd på dem. Detta är inte ett sätt att skipa rättvisa utan en önskan eller en handling som beror på deras fiendskap mot det som är rätt och rättfärdigt och ett försök att bli av med de rättfärdiga vars ord och handlingar fördömer deras ondska. (Ps 8:2; 44:15, 16) Det har hänt att några har dödat Guds tjänare i tron att de därmed har skipat rättvisa. (Joh 16:2) Genom att verkställa en sådan förmodad ”hämndgirig rättvisa” vinner de emellertid inte Guds behag, utan kan i stället vänta sig att han låter sin hämnd komma över dem. Jehova har visserligen använt vissa nationer, till exempel Babylon, för att låta hämnd komma över sitt folk, israeliterna, när de hade brutit sitt förbund med honom. (3Mo 26:25) Men dessa nationer handlade hatiskt och ondskefullt och gav utlopp för sin egen hämndgirighet, och därför tog Jehova senare hämnd på dem. (Klag 3:60; Hes 25:12–17)

Se också BLODSHÄMNARE; TILLFLYKTSSTÄDER.