Sista dagen av Jesu liv som människa

Det är sent på fredagseftermiddagen den 14 nisan år 33 v.t. Några män och kvinnor håller på att begrava en kär vän. En av männen, Nikodemos, har med sig kryddor för att bereda kroppen för begravningen. En man som heter Josef har tagit med sig rent, fint linne som de sveper in den illa sargade kroppen i.

VILKA är dessa människor? Och vem är det som begravs? Har allt detta något med dig att göra? För att besvara dessa frågor skall vi gå tillbaka till början av denna betydelsefulla dag.

Torsdagskvällen den 14 nisan

En klart lysande fullmåne stiger sakta upp över Jerusalem. Den livliga staden börjar komma till ro efter en hektisk dag. Kvällsluften är fylld av lukten av helstekt lamm. Ja, tusentals människor håller på att förbereda sig för en mycket speciell händelse — det årliga påskfirandet.

I ett stort gästrum finner vi Jesus Kristus och hans 12 apostlar vid ett dukat bord. Lyssna! Det är Jesus som talar. ”Jag har ivrigt längtat efter att äta denna påskmåltid med er innan jag lider”, säger han. (Lukas 22:15) Jesus vet att hans religiösa fiender har för avsikt att låta döda honom. Men innan det händer, kommer något mycket betydelsefullt att äga rum den här kvällen.

När påskfirandet är över säger Jesus: ”En av er skall förråda mig.” (Matteus 26:21) Apostlarna blir bedrövade. Vem skulle kunna göra något sådant? Efter en stunds samtal säger Jesus till Judas Iskariot: ”Vad du nu gör, gör det fortare.” (Johannes 13:27) Även om de andra lärjungarna inte inser det, är Judas en förrädare. Han går sin väg för att fullgöra sin fega och föraktliga roll i komplotten mot Jesus.

Ett speciellt firande

Jesus instiftar nu en helt ny högtid — en som skall firas till åminnelse av hans död. Han tar ett bröd, frambär en bön över det och delar det i stycken. ”Ta det, ät”, säger han. ”Detta betyder min kropp som skall ges ut till förmån för er.” När alla har ätit av brödet, tar han en bägare med rött vin och uttalar en välsignelse över den. ”Drick av den, ni alla”, säger Jesus och tillägger: ”Denna bägare betyder det nya förbundet i kraft av mitt blod, som skall utgjutas till förmån för er.” Han uppmanar sedan sina 11 trogna apostlar: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig.” — Matteus 26:26–28; Lukas 22:19, 20; 1 Korinthierna 11:24, 25.

Jesus förbereder nu omtänksamt sina lojala apostlar på det som skall komma och bekräftar sin djupa kärlek till dem. ”Ingen har kärlek större än denna”, säger han, ”att någon skulle ge ut sin själ till förmån för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag nu befaller er.” (Johannes 15:13–15) Ja, de 11 apostlarna har visat att de är sanna vänner genom att hålla fast vid Jesus under hans prövningar.

Senare på kvällen — kanske efter midnatt — frambär Jesus en minnesvärd bön, och därefter sjunger de lovsånger till Jehova. I skenet av fullmånen går de sedan ut ur staden och börjar vandra över Kidrondalen. — Johannes 17:1–18:1.

I Getsemane trädgård

En stund senare kommer Jesus och apostlarna fram till Getsemane trädgård. Jesus lämnar åtta av apostlarna vid ingången till trädgården och tar med sig Petrus, Jakob och Johannes längre in bland olivträden. ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds”, säger han till dem. ”Stanna här och håll er vakna.” — Markus 14:33, 34.

De tre apostlarna väntar medan Jesus går längre in i trädgården för att be. Med starka rop och tårar ber han: ”Fader, om du vill, ta då den här bägaren ifrån mig.” Ett enormt ansvar vilar på Jesu skuldror. Han känner sig djupt bedrövad när han tänker på vad Jehovas fiender kommer att säga när Hans enfödde Son blir hängd på en påle som en brottsling! Ännu mer plågsam är tanken på den smälek som skulle hopas över hans käre himmelske Fader, om han inte klarade detta eldprov. Jesus ber så innerligt och känner sådan vånda att hans svett blir som blodsdroppar som faller ner på marken. — Lukas 22:42, 44.

Jesus har just slutat be för tredje gången, då en skara män med facklor och lampor närmar sig. Den som går i spetsen för folkskaran är ingen annan än Judas Iskariot, och han går rätt fram till Jesus. ”Var hälsad, Rabbi!” säger han och kysser Jesus mycket ömt. ”Judas”, svarar Jesus, ”förråder du Människosonen med en kyss?” — Matteus 26:49; Lukas 22:47, 48; Johannes 18:3.

Plötsligt inser apostlarna vad som håller på att hända. Deras käre Herre och vän kommer att gripas och fängslas! Petrus tar därför ett svärd och hugger av örat på översteprästens slav. Jesus ingriper snabbt och säger: ”Låt det gå så här långt.” Sedan sträcker han sig framåt och botar slaven och befaller Petrus: ”För tillbaka ditt svärd till dess plats, ty alla som tar till svärd skall gå under genom svärd.” (Lukas 22:50, 51; Matteus 26:52) Tempelpoliserna och soldaterna griper Jesus och binder honom. Apostlarna överger Jesus och flyr ut i natten, rädda och förvirrade. — Matteus 26:56; Johannes 18:12.

Fredagsmorgonen den 14 nisan

Det är nu långt efter midnatt. Jesus förs först hem till Hannas, en före detta överstepräst som fortfarande har betydande inflytande och makt. Hannas frågar ut honom och för honom sedan till översteprästen Kaifas hem, där Sanhedrin har församlats.

De religiösa ledarna försöker nu få tag i vittnen för att få något att anklaga Jesus för. Många falska vittnen träder fram, men deras vittnesmål stämmer inte överens. Under hela den här tiden säger Jesus inte ett ord. Kaifas ändrar då taktik och säger med myndig röst: ”Vid den levande Guden tar jag ed av dig att du skall säga oss om du är Kristus, Guds Son!” Detta är ett faktum som inte kan förnekas, och Jesus svarar därför frimodigt: ”Det är jag; och ni skall få se Människosonen sitta på kraftens högra sida och komma med himlens moln.” — Matteus 26:63; Markus 14:60–62.

”Han har hädat!” utropar Kaifas. ”Vilket ytterligare behov har vi av vittnen?” Några börjar nu slå Jesus i ansiktet och spotta på honom. Andra slår honom med knytnävarna och överöser honom med okvädinsord. (Matteus 26:65–68; Markus 14:63–65) Så snart det börjar ljusna på fredagsmorgonen sammanträder Sanhedrin ännu en gång, förmodligen för att ge den olagliga nattliga rättegången ett sken av legalitet. Återigen vittnar Jesus frimodigt om att han är Kristus, Guds Son. — Lukas 22:66–71.

Efter detta för de främsta prästerna och de äldre männen bort Jesus för att dömas av Pontius Pilatus, den romerske ståthållaren i Judeen. De anklagelser som de riktar mot Jesus är att han omvälver nationen, förbjuder att man betalar skatt till kejsaren och ”säger sig själv vara Kristus, en kung”. (Lukas 23:2; jämför Markus 12:17.) Efter att ha frågat ut Jesus tillkännager Pilatus: ”Jag finner inget brottsligt hos den här människan.” (Lukas 23:4) När Pilatus får veta att Jesus är galilé, sänder han honom vidare till Herodes Antipas, landsdelshärskaren i Galileen, som har kommit till Jerusalem för att fira påskhögtiden. Herodes är inte intresserad av att rättvisa skipas. Han är bara nyfiken och vill se Jesus utföra något underverk. När Jesus inte vill tillfredsställa hans nyfikenhet och inte svarar på hans frågor, börjar Herodes och hans soldater göra narr av honom och skickar honom sedan tillbaka till Pilatus.

”Vad ont har då den här mannen gjort?” frågar Pilatus ännu en gång. ”Jag fann inget som förtjänar döden hos honom; därför vill jag tukta och frige honom.” (Lukas 23:22) Han låter därför gissla Jesus med en piska med flera läderremmar som sliter upp stora sår i Jesu rygg. Soldaterna i truppstyrkan tar sedan en krona av törnen och trycker ner den på hans huvud. De hånar honom och slår honom i huvudet med en bastant rörstav, så att törnekronan tränger ännu djupare in i huden. Under den obeskrivligt smärtsamma och skymfliga behandlingen bevarar Jesus en enastående värdighet och styrka.

Pilatus — som kanske hoppas att Jesu sargade kropp skall väcka ett visst medlidande — för ut honom till folket ännu en gång och utropar: ”Se! Jag för ut honom till er, för att ni skall veta att jag inte finner någon förseelse hos honom.” Men de främsta prästerna skränar: ”På pålen med honom! På pålen med honom!” (Johannes 19:4–6) När folkskaran blir mer och mer påträngande, kapitulerar Pilatus och utlämnar Jesus till att hängas på pålen.

En plågsam död

Det är nu förmiddag; klockan kanske börjar närma sig 12. Jesus förs till en plats utanför Jerusalem som kallas Golgota. Jesus sträcks ut på tortyrpålen, och stora spikar slås genom hans händer och fötter. När man sedan reser upp tortyrpålen blir smärtan obeskrivlig, eftersom kroppsvikten sliter i såren där spikarna sitter. En folkskara samlas för att se Jesus och två brottslingar avrättas. Många i folkskaran skymfar Jesus. ”Andra har han räddat; sig själv kan han inte rädda!” säger de främsta prästerna och andra hånfullt. Till och med soldaterna och de båda brottslingarna gör narr av Jesus. — Matteus 27:41–44.

Ungefär vid middagstid, när Jesus har hängt på pålen en stund, uppstår plötsligt ett kusligt mörker av gudomligt ursprung som täcker hela landet och varar i tre timmar.a Det kanske är det som får den ene ogärningsmannen att tillrättavisa den andre. Därefter vänder han sig till Jesus och säger bönfallande: ”Kom ihåg mig, när du kommer in i ditt kungarike.” Vilken häpnadsväckande tro hos en man som snart skall dö! Till svar säger Jesus: ”I sanning säger jag dig i dag: Du skall vara med mig i paradiset.” — Lukas 23:39–43.

Vid tretiden på eftermiddagen känner Jesus att slutet är nära. ”Jag är törstig”, säger han. Därefter ropar han med hög röst: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” Jesus känner att hans Fader så att säga har dragit bort sitt beskydd från honom för att hans ostrafflighet skall bli till fullo prövad och citerar därför Davids ord. Någon hämtar en svamp som är indränkt med surt vin och för den till Jesu läppar. När han har smakat på vinet, flämtar han: ”Det har fullbordats!” Därefter ropar han med hög röst: ”Fader, i dina händer anförtror jag min ande”, böjer sitt huvud och dör. — Johannes 19:28–30; Matteus 27:46; Lukas 23:46; Psalm 22:1.

Eftersom det redan är sent på eftermiddagen, vidtar man skyndsamma åtgärder för att begrava Jesus före solnedgången, då sabbaten (den 15 nisan) börjar. Josef från Arimatea, en välkänd medlem av Sanhedrin som i hemlighet har varit Jesu lärjunge, får tillstånd att begrava honom. Nikodemos, en annan medlem av Sanhedrin som i hemlighet har trott på Jesus, kommer till hans hjälp och har med sig hundra pund myrra och aloe. Försiktigt lägger de sedan Jesu kropp i en ny minnesgrav i närheten.

Han lever!

Det är tidigt på söndagsmorgonen och fortfarande mörkt när Maria Magdalena och några andra kvinnor närmar sig Jesu grav. Men se! Stenen framför graven är bortvältrad, och graven är tom! Maria Magdalena rusar i väg för att berätta det för Petrus och Johannes. (Johannes 20:1, 2) Hon har knappt hunnit ge sig av förrän en ängel visar sig för de andra kvinnorna. Han säger: ”Ni skall inte vara rädda.” Sedan uppmanar han dem: ”Ge er snabbt av och tala om för hans lärjungar att han har blivit uppväckt från de döda.” — Matteus 28:2–7.

När de skyndar i väg, vem möter de då, om inte Jesus själv! ”Gå, underrätta mina bröder”, säger han till dem. (Matteus 28:8–10) Lite senare står Maria Magdalena gråtande vid graven när Jesus plötsligt visar sig för henne. Hon blir utom sig av glädje och springer i väg för att berätta den underbara nyheten för de andra lärjungarna. (Johannes 20:11–18) Sammanlagt visar sig den uppståndne Jesus fem gånger för olika lärjungar denna oförglömliga söndag, och det kan därför inte råda något tvivel om att han lever igen!

Hur allt detta berör dig

Hur kan händelser som inträffade för 1.966 år sedan ha någon betydelse för dig som lever nu, på tröskeln till 2000-talet? En som var ögonvittne till dessa händelser förklarar: ”Av detta har Guds kärlek gjorts uppenbar i vårt fall, därför att Gud har sänt ut sin enfödde Son i världen för att vi skulle få liv genom honom. Kärleken består i detta: inte i att vi har älskat Gud, utan i att han har älskat oss och sänt ut sin Son som ett försoningsoffer för våra synder.” — 1 Johannes 4:9, 10.

Varför är Kristi död ”ett försoningsoffer”? Därför att den gör det möjligt för oss att komma i ett gott förhållande till Gud. Den första människan, Adam, gjorde uppror mot Gud och gav därför synd och död i arv till alla sina avkomlingar. Jesus, däremot, gav sitt liv till en lösen för att betala priset för mänsklighetens synd och död och tillhandahöll på så sätt en juridisk grundval för Gud att visa oss barmhärtighet och ynnest. (1 Timoteus 2:5, 6) Genom att utöva tro på Jesu syndförsonande offer kan du bli befriad från den fördömelse som du har ärvt från syndaren Adam. (Romarna 5:12; 6:23) Det i sin tur ger dig den storslagna möjligheten att få ett personligt förhållande till din kärleksfulle himmelske Fader, Jehova Gud. Kort sagt: Jesu oförlikneliga offer kan betyda evigt liv för dig. — Johannes 3:16; 17:3.

Dessa och närbesläktade frågor kommer att dryftas torsdagskvällen den 1 april på tiotusentals platser jorden runt, då miljontals människor kommer att samlas för att högtidlighålla minnet av Jesu Kristi död. Du är också välkommen att vara med. Jehovas vittnen i din hemtrakt upplyser dig gärna om tid och plats. Att du är närvarande kommer utan tvivel att fördjupa din uppskattning av det som vår kärleksfulle Gud och hans älskade Son gjorde för oss den sista dagen av Jesu liv som människa.

[Fotnoter]

[Tabell/Bilder på sidan 7]

JESU DÖD OCH UPPSTÅNDELSE

NISAN ÅR 33 v.t. HÄNDELSER DEN STÖRSTA MÄNNISKANb

[Fotnot]