Motsäger Bibeln sig själv?
FÖRFATTAREN Henry Van Dyke skrev en gång: ”Trots att Bibeln har sitt ursprung i Österlandet och är klädd i orientalisk språkdräkt, gör den sig hemmastadd överallt i världen och drar in i land efter land för att finna de sina. Den har lärt sig att tala till människors hjärta på hundratals språk. Barn lyssnar till dess berättelser med förundran och förtjusning, och visa män begrundar dem som liknelser om livet. De onda och de stolta bävar för dess varningar, men för de sargade och ångerfulla talar den med en mors röst. ... Ingen är fattig eller övergiven, när han har denna skatt i sin ägo.”
Ja, Bibeln har verkligen ”lärt sig att tala ... på hundratals språk”. Åtminstone någon av dess 66 böcker har blivit översatt till omkring 1.970 språk. Miljoner människor betraktar Bibeln som en gåva från Gud och läser den gärna, till glädje och gagn för sig själva. Men det finns andra som menar att den innehåller motsägelser och därför är ovederhäftig. Vad avslöjar en noggrann undersökning?
Som omslagsbilden vill illustrera har Gud använt trogna män till att skriva Bibeln. En noggrann analys av Bibeln visar att den skrevs av omkring 40 män under en period på 1.600 år. Bland dem finns sådana yrkesgrupper representerade som herdar, fiskare, skatteindrivare, läkare, tältmakare, präster, profeter och kungar. I deras skrifter nämns ofta folk och sedvänjor som är obekanta för oss som lever nu på 1900-talet. Faktum är att Bibelns skribenter inte alltid själva förstod innebörden i det de skrev. (Daniel 12:8—10) Vi bör därför inte bli förvånade om vi i vår bibelläsning stöter på sådant som är svårt att förstå.
Kan sådana problem redas ut? Motsäger Bibeln sig själv? För att ta reda på den saken skall vi nu begrunda några exempel på sådant som kan verka motsägande.
Är det fråga om verkliga motsägelser?
▪ Varifrån fick Kain sin hustru? (1 Moseboken 4:17)
Man skulle kunna tro att efter mordet på Abel var hans skuldbelastade bror Kain och deras föräldrar, Adam och Eva, de enda människor som fanns kvar på jorden. Men Adam och Eva hade stor familj. Enligt 1 Moseboken 5:3, 4 hade Adam en son som hette Set. Det sägs vidare i berättelsen: ”Och Adams dagar, sedan han hade blivit far till Set, blev åtta hundra år. Under tiden blev han far till söner och döttrar.” (NW) Kain gifte sig alltså med sin syster eller kanske med ett av sina syskonbarn. Eftersom mänskligheten då stod så nära fullkomligheten, utgjorde ett sådant äktenskap tydligtvis inte den risk för avkomman som det skulle göra i dag.
▪ Vilka var det som sålde Josef till Egypten?
I Första Moseboken 37:27 sägs det att Josefs bröder beslöt sig för att sälja Josef till några ismaeliter. Men i nästa vers heter det: ”Då nu midjanitiska köpmän kom där förbi, drog de upp Josef ur brunnen. Och de sålde Josef för tjugo siklar silver till ismaeliterna. Dessa förde så Josef till Egypten.” Såldes Josef till ismaeliter eller till midjaniter? Det är möjligt att midjaniterna också kallades för ismaeliter, eftersom dessa båda folk var besläktade med varandra genom sin förfader Abraham. En annan förklaring kan vara att midjanitiska köpmän kan ha färdats tillsammans med en ismaelitisk karavan. I vilket fall som helst var det Josefs bröder som företog själva försäljningen, eftersom han senare sade till dem: ”Jag är Josef, er broder, som ni sålde till Egypten.” — 1 Moseboken 45:4.
▪ Hur många israeliter dog på grund av att de hade bedrivit otukt med Moabs döttrar och tagit del i tillbedjan av Baal-Peor?
I 4 Moseboken 25:9 heter det: ”De som hade omkommit genom hemsökelsen [som Gud lät komma över dem på grund av deras synd] utgjorde 24.000.” Men när aposteln Paulus talar om samma händelse, säger han: ”Låt oss inte heller bedriva otukt, såsom några av dem [israeliterna i öknen] begick otukt, bara för att falla, tjugotre tusen av dem på en enda dag.” (1 Korintierna 10:8) Det är möjligt att antalet slagna låg någonstans mellan 23.000 och 24.000, så att båda siffrorna kan ha varit korrekta. Men i 4 Moseboken sägs det uttryckligen att de av ”folkets alla huvudmän” som hade blivit indragna i den här synden avrättades av domare. (4 Moseboken 25:4, 5) Det kan mycket väl ha funnits 1.000 sådana orättfärdiga ”huvudmän”, och när deras antal fogades till de 23.000 som Paulus talar om, skulle det sammanlagda antalet ha blivit 24.000. Så medan 23.000 tydligen var direkta offer för hemsökelsen från Gud, drabbades alla de 24.000 av Jehovas hemsökelse, eftersom de alla dog på grund av Jehovas domslut. — 5 Moseboken 4:3.
▪ Eftersom Agag var samtida med den israelitiske kungen Saul, är det då inte motsägande att Bileam, som ju levde långt tidigare, talar om en amalekitisk härskare med det namnet?
Omkring år 1473 f.v.t. förutsade Bileam att det skulle komma en kung i Israel som skulle vara ”större än Agag”. (4 Moseboken 24:7) Därefter nämns inte namnet Agag förrän under kung Sauls regering (1117—1078 f.v.t.). (1 Samuelsboken 15:8) Detta är emellertid inte någon motsägelse, för ”Agag” kan ha varit en kunglig titel, ungefär som ”Farao” i Egypten. Det är också möjligt att Agag var ett egennamn som användes av flera amalekitiska härskare.
▪ Vem var det som eggade David att företa en folkräkning av israeliterna?
I 2 Samuelsboken 24:1 (NW) sägs det: ”Jehovas vrede upptändes åter mot Israel, när någon eggade upp David [eller: ”när David blev uppeggad”, se fotnot i Referensbibeln] mot dem och sade: ’Gå och företa en räkning av Israel och Juda.’” Men det var inte Jehova som drev kung David att synda, för i 1 Krönikeboken 21:1 (NW) sägs det: ”Satan [eller: ”en motståndare”, se fotnot i Referensbibeln] stod sedan upp mot Israel och började egga upp David till att räkna Israel.” Gud var förtörnad på israeliterna och tillät därför Satan, djävulen, att dra över dem denna synd. Av den orsaken kan 2 Samuelsboken 24:1 uppfattas som om Gud gjorde det själv. Det är intressant att lägga märke till lydelsen i Joseph B. Rotherhams översättning: ”Och Jahves vrede upptändes åter mot Israel, så att han lät David bli uppeggad mot dem och sade: ’Gå och räkna Israel och Juda.’”
▪ Hur kan man få de sifferuppgifter som nämns i de olika redogörelserna för Davids folkräkning att stämma överens?
Enligt 2 Samuelsboken 24:9 kom man vid folkräkningen fram till att det fanns 800.000 män av Israel och 500.000 män av Juda, medan 1 Krönikeboken 21:5 anger antalet av Israels vapenföra män till 1.100.000 och av Judas män till 470.000. I den kungliga hären fanns emellertid en fast stab bestående av 288.000 inmönstrade soldater. Dessa var indelade i 12 grupper om 24.000 vardera, och varje grupp tjänstgjorde en månad om året. Dessutom hade de 12 stamhövdingarna, huvudmännen, en tjänstestab på 12.000 man under sig, vilket tillsammans gör 300.000. De 1.100.000 beväpnade män som nämns i 1 Krönikeboken 21:5 inbegriper tydligen dessa 300.000 som redan var inmönstrade, medan den siffra som nämns i 2 Samuelsboken 24:9 inte gör det. (4 Moseboken 1:16; 5 Moseboken 1:15; 1 Krönikeboken 27:1—22) Vad Judas män beträffar, inbegriper sifferuppgiften i 2 Samuelsboken 24:9 uppenbarligen en observationsstyrka (vaktstyrka) på 30.000 man, som var stationerad utmed den filisteiska gränsen men som inte var medräknad i den siffra som nämns i 1 Krönikeboken 21:5. (2 Samuelsboken 6:1) Om vi tänker på att 2 Samuelsboken och 1 Krönikeboken skrivits av två män med olika synsätt och avsikter, kan vi lätt få dessa uppgifter att stämma överens med varandra.
▪ Vem var Sealtiels far?
Vissa texter tyder på att Jekonja (kung Jojakin) var Sealtiels köttslige far. (1 Krönikeboken 3:16—18, NW; Matteus 1:12) Men evangelieskribenten Lukas hävdar att Sealtiel var ”son av Neri”. (Lukas 3:27) Neri gav tydligen sin dotter till hustru åt Sealtiel. Eftersom det var vanligt bland hebréerna att kalla en svärson för son, i synnerhet i släktregister, kunde Lukas med rätta kalla Sealtiel för Neris son, liksom han tidigare hade kallat Josef ”son av Eli”, fastän Eli i själva verket var far till Josefs hustru, Maria. — Lukas 3:23.
Hur man får skildringarna om Jesu liv att stämma överens
▪ Från hur många män var det Jesus drev ut de demoner som sedan besatte en stor svinhjord?
Evangelieskribenten Matteus nämner två män, men Markus och Lukas nämner bara en. (Matteus 8:28; Markus 5:2; Lukas 8:27) Tydligen var det så att Markus och Lukas riktade uppmärksamheten enbart på den ene demonbesatte mannen, därför att Jesus talade till honom och dennes fall var mera framträdande. Det kan hända att han var mera våldsam eller hade lidit längre under demonernas herravälde än den andre mannen hade gjort. Efter underverket kanske det bara var den mannen som ville följa med Jesus. (Markus 5:18—20) När det gällde en liknande situation talade Matteus om att två blinda män blev botade av Jesus, medan Markus och Lukas nämnde bara en. (Matteus 20:29—34; Markus 10:46; Lukas 18:35) Det råder emellertid ingen motsägelse mellan dessa skildringar, eftersom det fanns minst en sådan man.
▪ Vilken färg var det på det klädesplagg som Jesus bar på sin dödsdag?
Enligt Markus (15:17) och Johannes (19:2) var det en purpurfärgad ytterklädnad som soldaterna satte på Jesus. Men Matteus (27:28) kallade plagget ”en scharlakansröd mantel” och framhävde därigenom det röda i färgen. Eftersom purpur har inslag av både rött och blått, håller Markus och Johannes med om att manteln hade en rödaktig färgton. Skillnader i fråga om ljusreflexer och bakgrund kan ha gett plagget olika färgskiftningar, och evangelieskribenterna väljer den färg som var mest framträdande för dem eller för de personer som de fick sina upplysningar ifrån. De små variationer som förekommer i evangelieskildringarna avspeglar skribenternas personlighet och bevisar att det inte förekom något hemligt samförstånd dem emellan.
▪ Vem bar Jesu tortyrpåle?
I Johannes 19:17 sägs det: ”Och under det han [Jesus] bar tortyrpålen själv, gick han ut till den så kallade Huvudskalleplatsen, som på hebreiska kallas Golgata.” Men Matteus (27:32), Markus (15:21) och Lukas (23:26) hävdar att Simon från Cyrene tvingades bära tortyrpålen. Det var i själva verket så att Jesus själv bar tortyrpålen, alldeles som Johannes beskriver. Men Johannes nämner inte i sin komprimerade skildring att Simon längre fram tvingades till tjänst för att bära pålen. Följaktligen är evangelieskildringarna samstämmiga i denna sak.
▪ Hur dog Judas Iskariot?
I Matteus 27:5 sägs det att Judas hängde sig, medan det i Apostlagärningarna 1:18 förklaras: ”När han föll med huvudet före, brast han ljudligt mitt itu, och alla hans inälvor göts ut.” Matteus beskriver uppenbarligen det sätt varpå Judas försökte begå självmord, medan Apostlagärningarna redogör för resultatet. Judas band tydligen fast ett rep vid en trädgren, satte en snara runt halsen och försökte hänga sig genom att hoppa från ett brant stup. Det förefaller som om antingen repet eller trädgrenen gick av, så att han störtade ner och brast mitt itu på klipporna nedanför. En sådan slutsats är rimlig med tanke på topografin omkring Jerusalem.
Vilken inställning har du?
Om vi råkar stöta på skenbara motsägelser i Bibeln, är det bra att tänka på att människor ofta säger saker och ting som kan verka motsägande men i själva verket är lätta att förklara eller förstå. En affärsman kan till exempel diktera ett brev för sin sekreterare. Om någon frågade honom skulle han förmodligen säga att det var han som hade skickat brevet. Men eftersom hans sekreterare hade skrivit ut brevet och postat det, skulle hon kunna säga att det var hon som hade skickat det. På liknande sätt är det ingen motsägelse när Matteus (8:5) säger att en officer kom till Jesus och bad honom om en tjänst, medan Lukas (7:2, 3) säger att mannen skickade representanter.
De exempel som har nämnts här ovan visar att skenbara motsägelser i Bibeln har sin förklaring. Vi har därför goda skäl till att ha en positiv inställning till den Heliga skrift. En sådan anda rekommenderades med följande ord i en familjebibel som utgavs år 1876:
”Den anda med vilken vi bör nalkas dessa skenbara motsägelser är att vi söker undanröja dem i den utsträckning detta är möjligt och troget håller fast vid och underordnar oss sanningen, även om inte varje moln som höljer den kan skingras. Vi bör efterlikna apostlarnas exempel. Då somliga av lärjungarna tog anstöt av vad de betraktade som ett ’hårt tal’ och fördenskull ville överge Kristus, tystade de alla invändningar med orden: ’Herre, till hvem skola vi gå? Du har det eviga lifvets ord. Och vi tro och förstå, att du är Kristus, den lefvande Gudens son.’ ... När vi finner en sanning som till synes står i strid med en annan sanning, låt oss då försöka få dem att stämma överens med varandra och sedan påvisa denna samstämmighet för alla.” — Johannes 6:60—69, 1883.
Har du den inställningen? När du nu har tagit del av några få exempel som vittnar om Bibelns samstämmighet, hoppas vi att du instämmer med psalmisten, som sade till Gud: ”Summan av ditt ord är sanning.” (Psalm 119:160, NW) Jehovas vittnen har den uppfattningen om Bibeln som helhet och vill gärna delge dig sina skäl för sin tilltro till den. Varför inte samtala med dem om denna oförlikneliga bok? Dess uppmuntrande budskap kan skänka dig ett verkligt hopp och ett lyckligt liv.
[Bild på sidan 7]
Har du frågat Jehovas vittnen varför de tror på Bibeln?