Bibelns syn

Är det fel att sörja?

”FÖR ÖVRIGT, BRÖDER, VILL VI INTE ATT NI SKALL VARA OKUNNIGA OM DEM SOM SOVER I DÖDEN, FÖR ATT NI INTE SKALL SÖRJA ALLDELES SOM DE ÖVRIGA, DE SOM INTE HAR NÅGOT HOPP.” — 1 THESSALONIKERNA 4:13.

BIBELN erbjuder ett hopp för de döda. Såväl Jesu undervisning som de tillfällen då han uppväckte döda pekar fram emot en tid då de döda kommer att återföras till livet. (Matteus 22:23–33; Markus 5:35, 36, 41, 42; Lukas 7:12–16) Hur bör det här hoppet påverka oss? Ovanstående ord av aposteln Paulus visar att det här hoppet kan ge oss tröst när en kär anhörig eller vän dör.

Om du har mist en kär anhörig eller vän i döden, har du utan tvivel erfarit den känslomässiga smärta som kommer av en sådan tragedi. Theresas man dog kort efter en hjärtoperation, sedan de varit gifta i 42 år. Hon säger: ”Det var en fruktansvärd chock! Först blev jag helt skräckslagen. Sedan kom en oerhörd smärta som bara blev värre och värre allteftersom tiden gick. Jag grät mycket.” Tyder sådana reaktioner på att man brister i tro på Jehovas löfte att uppväcka de döda? Innebär Paulus ord att det är fel att sörja?

Exempel på sorg i Bibeln

Vi finner svaret på dessa frågor genom att undersöka några exempel på sorg i Bibeln. I många av dessa skildringar kan man se hur en period av sorg följde efter det att en nära släkting hade dött. (1 Moseboken 27:41; 50:7–10; Psalm 35:14) Det var ofta väldigt starka känslor förknippade med dessa perioder av sorg. Begrunda hur några av trons män sörjde en kär väns död. Abraham hade stark tro på att Gud kunde uppväcka de döda. (Hebréerna 11:19) Fastän han ägde denna övertygelse gick han vid sin hustrus död ”för att hålla klagan över Sara och för att gråta över henne”. (1 Moseboken 23:1, 2) När Jakobs söner ljög för sin far och sade att hans älskade son Josef hade dött, ”rev Jakob sönder sina mantlar och ... fortsatte att gråta över honom”. (1 Moseboken 37:34, 35) Ja, många år senare var det fortfarande mycket betungande för Jakob att tänka på sin käre sons död! (1 Moseboken 42:36–38) Även kung David sörjde öppet och intensivt, när hans söner Amnon och Absalom hade dött. De hade vållat David och hans familj bedrövelse, men de var ändå hans söner, och deras död gjorde honom mycket sorgsen. — 2 Samuelsboken 13:28–39; 18:33.

Ibland sörjde hela Israels nation, som fallet var när Mose dog. I 5 Moseboken 34:8 får vi veta att israeliterna grät över honom i 30 dagar.

Slutligen har vi Jesu Kristi exempel. Hans nära vän Lasarus dog. När Jesus såg hur Lasarus systrar, Marta och Maria, och deras vänner grät, ”suckade han i anden och blev upprörd”. Fastän han visste att han snart skulle återföra sin vän till livet, ”brast [han] i tårar”. Jesus älskade sina kära vänner Marta och Maria. Därför blev han djupt rörd när han såg hur de sörjde sin brors död. — Johannes 11:33–36.

Abraham, Jakob, David och Jesus visade alla stark tro på Jehova och hans löften, men ändå sörjde de. Var deras sorg ett tecken på andlig svaghet? Var deras bedrövelse ett tecken på att de brast i tro på uppståndelsen? Absolut inte! Sorg är en normal reaktion på en kär väns död.

Varför vi sörjer

Det var aldrig Guds avsikt att människan skulle dö. Jehovas ursprungliga uppsåt, som presenterades för Adam och Eva, var att jorden skulle förvandlas till ett vackert paradis, fyllt med ett kärleksfullt och lyckligt människosläkte. Döden skulle bli en verklighet endast om det första människoparet valde att vara olydiga mot Jehova. (1 Moseboken 1:28; 2:17) Tyvärr var Adam och Eva olydiga, och på grund av olydnad ”spred sig [döden] till alla människor”. (Romarna 5:12; 6:23) Det var således aldrig meningen att denna grymma fiende, döden, skulle existera. — 1 Korinthierna 15:26.

Det är därför bara logiskt att en så onaturlig händelse som att någon närstående dör utlöser svår känslomässig smärta hos de anhöriga. Det blir ett enormt tomrum i deras liv. Theresa, den änka som nämndes i början, konstaterade med avseende på sin man: ”Jag är övertygad om att jag kommer att få träffa honom igen i uppståndelsen, men jag saknar honom oerhört nu. Det är det som verkligen smärtar.” En förälders död kan påminna oss om att vi själva kan dö. Och en ung människas död kan verkligen orsaka mycket smärta. Det är en tragedi där livet har klippts av alldeles för tidigt. — Jesaja 38:10.

Ja, döden är onaturlig. Den smärta som döden frambringar är därför naturlig, och Jehova betraktar inte sorg som ett tecken på att man brister i tro på uppståndelsen. Som exemplen med Abraham, Jakob, David, Israels nation och Jesus visar, är detta att man öppet visar sin sorg inget tecken på andlig svaghet.a

Även om vi som kristna naturligtvis känner sorg i samband med döden, sörjer vi inte som ”de övriga, de som inte har något hopp”. (1 Thessalonikerna 4:13) Vi går inte till ytterligheter i vårt sorgearbete, för vi är inte okunniga om de dödas tillstånd. Vi vet att de inte känner smärta eller bedrövelse, utan är i ett tillstånd som kan liknas vid en djup, fridfull sömn. (Predikaren 9:5; Markus 5:39; Johannes 11:11–14) Vi är också fullständigt övertygade om att Jesus, ”uppståndelsen och livet”, kommer att handla enligt sitt löfte att uppväcka ”alla som är i minnesgravarna”. — Johannes 5:28, 29; 11:24, 25.

Så om du sörjer i detta nu, hämta då tröst i vetskapen att Jehova förstår din smärta. Må denna vetskap och ditt hopp om en uppståndelse mildra din sorg och hjälpa dig att bearbeta din förlust.

[Fotnot]