Frågor från läsekretsen

I tre av evangelierna berättas det om hur lärjungarna klagade över att Jesus blev smord med dyrbar olja. Var det många av apostlarna som klagade, eller var det i huvudsak bara Judas?

Denna händelse återges i Matteus, Markus och Johannes evangelier. Det verkar som om Judas var den som tog ledningen i att klaga men att åtminstone några av de andra apostlarna sedan instämde. Denna händelse visar varför vi kan vara tacksamma över att ha fyra evangelieskildringar. Det alla skrev var korrekt, men alla berättade inte samma detaljer. Genom att jämföra parallellskildringarna får vi en fullständigare och mer detaljerad bild av många händelser.

Berättelsen i Matteus 26:6–13 anger platsen, Simon den spetälskes hus i Betania, men den namnger inte kvinnan som började hälla välluktande olja över Jesu huvud. Matteus konstaterar: ”När lärjungarna såg detta, blev de harmsna” och klagade och sade att oljan kunde ha sålts och pengarna ha getts åt de fattiga.

Markus har med de flesta av dessa detaljer. Men han tillägger att hon bröt upp kärlet med välluktande olja, som var ”äkta ... nardus” och som kan ha importerats från Indien. När det gäller klagomålen berättar Markus att det var ”några som ... gav uttryck åt harm”, och ”deras missnöje med henne var stort”. (Markus 14:3–9) Dessa båda berättelser visar således att det var mer än en apostel som klagade. Men hur började det?

Ögonvittnet Johannes tillägger några viktiga detaljer. Han namnger kvinnan: Maria, Martas och Lasarus syster. Han tillägger också följande detalj som vi kan se som kompletterande i stället för motsägande: ”Hon smorde in Jesu fötter och torkade hans fötter med sitt hår.” Om vi ställer samman berättelserna, förstår vi att Maria måste ha hällt oljan, som Johannes bekräftar var ”äkta ... nardus”, både på Jesu huvud och på hans fötter. Johannes, som stod Jesus mycket nära, blev lätt uppbragt över sådant som visade bristande respekt för Jesus. Vi läser: ”Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle till att förråda honom, sade: ’Hur kom det sig att den här välluktande oljan inte såldes för tre hundra denarer och gavs åt de fattiga?’” — Johannes 12:2–8.

När Johannes skriver att Judas var ”en av hans lärjungar”, var ju detta en självklarhet, men man kan genom det här uttrycket märka Johannes indignation över att någon i den ställningen kunde planera att förråda Jesus. Översättaren dr C. Howard Matheny säger om Johannes 12:4: ”Både participet i presens, ’stående i begrepp’ [eller: ”skulle till”], och infinitiven i presens, ’att hålla på att förråda’ [eller: ”att förråda”], uttrycker en fortgående handling, en handling som kan beskrivas som en linje. Detta visar att detta att Judas förrådde Jesus inte var något som skedde genom stundens ingivelse, utan var något han hade tänkt på och planerat i många dagar.” Johannes ger oss också ytterligare inblick i saken, när han säger att Judas klagade, ”inte därför att han bekymrade sig om de fattiga, utan därför att han var en tjuv och hade kassaskrinet och brukade bära bort de pengar som lades i det”.

Det verkar därför vara logiskt att det var tjuven Judas som satte i gång med att klaga och mena att den dyrbara oljan borde säljas och pengarna läggas i kassaskrinet, som han bar, för att han därigenom skulle få mer pengar att stjäla. När Judas väl hade börjat klaga, kan några av de andra apostlarna ha mumlat instämmande i vad som tycktes vara riktigt. Men det var Judas som satte i gång det hela.