Jesus avslutande bön på övervåningen

Jesus älskar sina lärjungar, och därför har han försökt förbereda dem på att han snart ska dö. Han vänder blicken mot himlen och ber till sin Far: ”Upphöj din son, så att sonen kan ge dig ära. Du har gett honom myndighet över alla människor, så att han kan ge evigt liv till alla dem som du har gett honom.” (Johannes 17:1, 2)

Jesus betonar att det viktigaste av allt är att ära Gud. Men han nämner också ett uppmuntrande framtidshopp – evigt liv. Eftersom han har fått ”myndighet över alla människor”, skulle han kunna låta hela mänskligheten dra nytta av lösenoffret. Men det är inte alla som kommer att få den välsignelsen. Jesus nämner i sin bön att man måste göra något för att få nytta av lösenoffret: ”Detta betyder evigt liv: att de lär känna dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.” (Johannes 17:3)

Det är viktigt att lära känna både Fadern och Sonen på djupet. När man har ett nära förhållande till dem, tycker och tänker man som dem och försöker återspegla deras fantastiska egenskaper i sin relation till andra. Det förutsätter att man förstår att det är viktigare att ära och upphöja Gud än att människor får evigt liv. I linje med det fortsätter Jesus att be:

”Jag har ärat dig på jorden genom att slutföra uppdraget du har gett mig. Så Far, ge mig den upphöjda ställning jag hade vid din sida redan innan världen fanns till.” (Johannes 17:4, 5) Jesus ber att han ska få liv igen och att han ska få tillbaka sin himmelska ställning.

Jesus ser tillbaka på vad han har uträttat i sin tjänst och ber: ”Jag har gjort ditt namn känt för de människor som du har gett mig ur världen. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har hållit ditt ord.” (Johannes 17:6) Jesus har gjort mer än att bara uttala Guds namn, Jehova, i sin tjänst. Han har också hjälpt sina apostlar att förstå vem Gud verkligen är – de har fått en glimt av hans underbara personlighet och hur kärleksfullt han behandlar människor.

Apostlarna har lärt känna Jehova och förstått rollen som hans son har. Jesus har lärt dem mycket, men han säger ödmjukt: ”De uttalanden du har gett mig har jag nämligen gett dem, och de har tagit emot dem och verkligen insett att jag har kommit som din representant. Och de tror på att du har sänt mig.” (Johannes 17:8)

Härnäst visar Jesus att det är stor skillnad på hans efterföljare och människor i allmänhet: ”Jag ber inte för människor i världen, utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. ... Helige Far, vaka över dem för ditt namns skull, som du har gett mig, för att de ska vara ett precis som vi är ett. ... Jag har skyddat dem, och ingen av dem kommer att bli tillintetgjord utom den som ska tillintetgöras.” Den som Jesus syftar på är Judas Iskariot som är på väg att förråda honom. (Johannes 17:9–12)

Jesus fortsätter att be: ”Människor har hatat dem. ... Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen, men jag ber att du ska vaka över dem på grund av den onde. De är inte någon del av världen, precis som jag inte är någon del av världen.” (Johannes 17:14–16) Apostlarna och andra lärjungar lever mitt i en värld som styrs av Satan, men de måste ändå vara avskilda från världen och dess ondska. Hur kan de lyckas med det?

Om de lever efter sanningarna i de hebreiska skrifterna och sanningarna som Jesus själv lärt ut, kan de vara heliga och avskilda för att tjäna Gud. Jesus ber: ”Gör dem heliga med hjälp av sanningen. Ditt ord är sanning.” (Johannes 17:17) Så småningom kommer även några av apostlarna att skriva inspirerade böcker som kommer att bli en del av ”sanningen” som kan göra någon helig.

Längre fram kommer fler att ta emot ”sanningen”. Jesus ber därför inte bara för de 11 apostlarna, ”utan också för dem som börjar tro på ... [honom] när de har hört deras undervisning”. Vad ber han om för deras skull? ”Att de alla ska vara ett, precis som du, Far, är i gemenskap med mig och jag är i gemenskap med dig. Låt dem vara i gemenskap med oss.” (Johannes 17:20, 21) Jesus och hans Far är inte bokstavligt talat samma person, utan de är eniga på alla plan. Och Jesus ber att hans efterföljare ska få dela samma gemenskap.

Tidigare den kvällen sa Jesus till Petrus och de andra att han ska gå i väg för att göra i ordning en plats åt dem i himlen. (Johannes 14:2, 3) Och den tanken tar han också upp i bönen: ”Far, min önskan är att de som du har gett mig ska vara hos mig där jag är, så att de kan se den upphöjda ställning du gett mig, eftersom du älskade mig redan före världens grundläggning.” (Johannes 17:24) Det här visar att Gud för länge sedan – innan Adam och Eva fick barn – älskade sin enfödde son, som senare blev Jesus Kristus.

Jesus avslutar bönen med att på nytt ta upp sin Fars namn, och han upprepar också hur mycket Gud älskar apostlarna och de som senare tar emot ”sanningen”. Han ber: ”Jag har gjort ditt namn känt för dem och ska göra det känt, så att jag kan vara i gemenskap med dem och de kan visa samma kärlek som du har visat mig.” (Johannes 17:26)