KEJSARE

En titel som kan härledas från det romerska familjenamnet Caesar. Gajus Julius Caesar utnämndes år 46 f.v.t. till romarrikets diktator på tio år men blev mördad år 44. Gajus var förnamn, Julius släktnamn och Caesar familjenamn. Namnet överfördes till hans adoptivson och efterträdare, Gajus Julius Caesar Octavianus (Octavius). År 31 f.v.t. blev Octavianus romarrikets oomstridde härskare, och år 27 f.v.t. tilldelade den romerska senaten honom hedersnamnet Augustus, varefter han blev känd som kejsar Augustus. (Lu 2:1–7)

De fyra följande kejsarna (Tiberius, Caligula [Gajus], Claudius och Nero) gjorde också anspråk på namnet, antingen på grundval av adoption eller direkt släktskap. Därigenom kom familjenamnet att bli så nära förknippat med härskarställningen att man behöll det som en titel på härskaren även sedan den julisk-claudiska dynastin dött ut. Från denna titel kommer det svenska ordet ”kejsare” (via tyskans ”Kaiser”) och det ryska ”tsar”.

De romerska kejsare som regerade under den period som de kristna grekiska skrifterna omfattar finns med i tabellen på nästa sida, liksom deras regeringstid och de viktigaste bibliska händelser som ägde rum under deras styre. Av dessa kejsare är det endast tre som nämns vid namn i Bibeln: Augustus, Tiberius och Claudius. Dessa behandlas mer ingående under sina respektive namn.

Gud och kejsaren. I Bibeln finner vi bara ett uttalande av Jesus där han nämner kejsaren. Det var när han slog fast principen: ”Betala då tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men till Gud det som är Guds.” (Mt 22:17–21; Mk 12:14–17; Lu 20:22–25) Den fråga som gav anledning till Jesu uttalande var huruvida judarna skulle betala ”huvudskatt” till romerska staten. Det handlade alltså om en vedertagen lag eller praxis, och varken frågan eller svaret hade därför speciellt avseende på den dåvarande kejsaren, Tiberius. (Jfr Mt 17:25.) ”Kejsaren” var här ett uttryck för den offentliga myndigheten, staten, representerad av vederbörligen förordnade representanter, som Paulus kallar ”de överordnade myndigheterna” och Petrus omnämner som ”kungen” och hans ”ståthållare”. (Rom 13:1–7; Tit 3:1; 1Pe 2:13–17; se ÖVERORDNADE MYNDIGHETER.)

”Det som är kejsarens” var följaktligen betalningen för de tjänster som myndigheterna tillhandahöll och som de utkrävde skatt eller tribut för. Även om romarriket var en imperialistisk stat, ombesörjde det många tjänster för de underlydande folken, bland annat genom att anlägga vägar, vidarebefordra post, upprätthålla lag och ordning och skydda invånarna mot kriminella element. För dessa tjänster betalade folket skatt. Det var detta Jesus ville framhålla när han hänvisade till myntet med kejsarens bild, det så kallade ”huvudskattemyntet”. (Mt 22:19)

”Kejsarens” befogenhet att utkräva skatt även av de kristna gav honom emellertid inte rätt att kräva något som inkräktade på deras tjänst för Gud, för Jesus sade också att man skulle betala tillbaka ”till Gud det som är Guds”. (Mt 22:21) Jesu apostlar insåg att deras skyldighet att lyda de världsliga myndigheterna var begränsad eller relativ, inte absolut, för när de längre fram ställdes inför judarnas högsta domstol sade de beslutsamt: ”Vi måste lyda Gud som vår härskare mer än människor.” I situationer där människors lagar eller krav var i strid med Guds valde de att lyda Gud. (Apg 5:29)

Rättegången mot Jesus. När Jesus fördes inför den romerske ståthållaren Pontius Pilatus, anklagade de religiösa ledarna honom för allvarliga förbrytelser: ”Vi har funnit att denne man omvälver vår nation och förbjuder att man betalar skatter till kejsaren och säger sig själv vara Kristus, en kung.” (Lu 23:1, 2) Denna trefaldiga anklagelse innebar i själva verket att Jesus anklagades för högförräderi eller, som romarna kallade det, crimen laesae majestatis (majestätsbrott). Pilatus insåg detta när han senare sade: ”Ni har fört den här människan till mig som en som eggar folket att göra uppror.” (Lu 23:13, 14) Enligt lagen lex Julia majestatis, som trädde i kraft år 48 f.v.t., var alla handlingar riktade mot det romerska statsöverhuvudet straffbara. Denna lag fick en mycket vidsträckt tillämpning. På Jesu tid kunde praktiskt taget varje förolämpning av kejsaren och varje handling som gav intryck av att vara upprorisk resultera i en anklagelse för högförräderi. Den dåvarande kejsaren, Tiberius, var särskilt känslig för kritik och motstånd, och hans styre blev känt för att uppmuntra människor att ange förmodade förrädare.

Ingen kunde härska som kung i någon del av romarriket utan kejsarens medgivande. När Pilatus förhörde Jesus, koncentrerade han sig därför tydligtvis på den del av anklagelsen som gick ut på att Jesus var en kung. (Mt 27:11; Mk 15:2; Lu 23:3; Joh 18:33–37) Pilatus ansåg att Jesus var oskyldig och ville frige honom, men de judiska ledarna ropade: ”Om du ger den här mannen fri, är du inte kejsarens vän. Var och en som gör sig till kung, han talar emot kejsaren.” (Joh 19:12) ”Kejsarens vän” var en äretitel som ofta tilldelades romerska ståthållare, men i det här fallet använde de judiska ledarna tydligen uttrycket i vidare bemärkelse och antydde därigenom att Pilatus riskerade att bli anklagad för att se genom fingrarna med högförräderi. Fruktan för en misstänksam och svartsjuk kejsare var en bidragande orsak till att Pilatus dömde en oskyldig människa till döden. Samtidigt bedyrade prästerna högljutt sin lojalitet mot kejsaren och ropade: ”Vi har ingen kung utom kejsaren”, varigenom de förkastade allt teokratiskt styre. (Joh 19:13–16; jfr Jes 9:6, 7; 33:22.) De protesterade förgäves mot att Pilatus hade satt titeln ”judarnas kung” som en överskrift på Jesu tortyrpåle. (Joh 19:19–22) Det var vanligt att romarna ovanför en dödsdömd satte upp ett anslag som angav vilket brott han hade begått.

Paulus vädjan och fångenskap. När de judiska religiösa ledarna i Thessalonike samlade ihop en pöbelhop för att försöka stoppa Paulus och Silas predikande, använde de sig av en liknande anklagelse om förräderi mot den kejserliga tronen. (Apg 17:1–9) Den dåvarande kejsaren var Claudius, som regerade från 41 till 54 v.t. (Apg 11:28)

Vid de övriga tillfällen då Bibeln nämner kejsaren åsyftas Nero, som regerade från 54 till 68 v.t., då han begick självmord vid cirka 31 års ålder. Det var Nero som Paulus syftade på när han, förmodligen omkring år 58, under ett förhör inför Festus i Caesarea förnekade att han hade begått någon synd mot kejsaren och vägrade att gå med på att bli dömd i Jerusalem med orden: ”Jag står inför kejsarens domarsäte, och det är där jag bör dömas. ... Jag vädjar till kejsaren!” (Apg 25:1, 6–11) Paulus utnyttjade här sin rättighet som romersk medborgare. En sådan vädjan till kejsaren kunde framföras efter det att domen avkunnats eller när som helst under rättegångsförhandlingarna. Eftersom Festus lät förstå att han inte själv ville avgöra saken och eftersom det knappast fanns något hopp om att en rättegång i Jerusalem skulle resultera i en rättvis dom, framförde Paulus denna formella begäran om att få bli dömd av rikets högsta domstol. Det verkar som om en sådan begäran i vissa fall kunde avslås, till exempel om det rörde sig om en tjuv, en sjörövare eller en upprorsman som tagits på bar gärning. Det var förmodligen av den orsaken som Festus talade med ”församlingen av rådgivare” innan han godkände Paulus vädjan. Det förhör som senare ägde rum inför den besökande Herodes Agrippa II hölls för att Festus skulle få mer ingående upplysningar om Paulus fall innan han överlämnade det till ”hans Majestät”, Nero. (Apg 25:12–27; 26:32; 28:19) Paulus vädjan tjänade också det syftet att den förde honom till Rom, dit han länge haft för avsikt att bege sig. (Apg 19:21; Rom 15:22–28) Jesu profetiska löfte och det budskap som Paulus senare fick ta emot genom en ängel vittnar om att Gud ledde händelseförloppet. (Apg 23:11; 27:23, 24)

Det var uppenbarligen under sin första fångenskap i Rom (ca 60–61) som Paulus skrev sitt brev till församlingen i Filippi. I slutet av brevet nämner han att bröderna i Rom, ”särskilt de av kejsarens hus”, sänder sina hälsningar. (Flp 4:21, 22) Uttrycket ”kejsarens hus” avser inte nödvändigtvis kejsar Neros närmaste familj, utan kan åsyfta dem som var i kejsarens tjänst, hans slavar och underordnade ämbetsmän. Huruvida dessa hade blivit kristna som en följd av Paulus predikande nämns inte. Om det hus där Paulus hölls fången på något sätt stod i förbindelse med pretoriangardet (Flp 1:13), måste han ha bott i närheten av Neros palats och haft möjlighet att predika för många ”av kejsarens hus”. (Apg 28:16, 30, 31) Men oavsett hur dessa kristna av kejsarens hus hade kommit i kontakt med Paulus hyste de uppenbarligen ett speciellt intresse för bröderna i Filippi. Eftersom Filippi var en romersk koloni där det bodde många före detta soldater och statstjänstemän, är det möjligt att några av de kristna där var släktingar eller vänner till dem som Paulus hälsade från.

År 64 härjades Rom av en stor brand som ödelade omkring en fjärdedel av staden. Det gick rykten om att Nero hade anlagt branden, och enligt den romerske historikern Tacitus försökte Nero undgå misstankar genom att skjuta skulden på de kristna. (Annaler, 1968, XV, 44) Massarresteringar följde, och otaliga kristna och personer som misstänktes vara kristna blev torterade och dödade, en del genom att offentligt brännas levande. Dessa händelser tycks ha utlöst en våg av våldsam förföljelse, inte från religiöst håll, utan från politiska motståndare som satt sig i sinnet att utplåna den kristna församlingen. Paulus, som förmodligen blivit frigiven efter två års fångenskap i Rom (ca 59–61), hade nu sannolikt blivit fängslad för andra gången (ca 65). Det anses allmänt att han därefter avrättades på Neros befallning. (Jfr 2Ti 1:16, 17; 4:6–8.)

Judarnas uppror började år 66, två år före Neros död, men blev inte kuvat förrän år 70 under Vespasianus regering (69–79). Aposteln Johannes anses ha blivit förvisad till ön Patmos under kejsar Domitianus (som regerade 81–96), som var en hätsk motståndare till kristendomen. (Upp 1:9)

[Tabell på sidan 44]

Namn

Regeringstid

De viktigaste bibliska händelserna

Augustus (Octavianus)

31 f.v.t.–14 v.t.

Johannes döparens födelse; påbudet om inskrivningen, Jesu födelse i Betlehem (Lu 2:1); Herodes den stores död

Tiberius

14–37 v.t.

Johannes och Jesu tjänst (Lu 3:1); deras död. Pingstdagen år 33 och den nybildade verksamhet. Sauls församlingens inledandekristna (Paulus) omvändelse

Caligula (Gajus)

37–41

—

Claudius

41–54

Paulus två första missionsresor och en del av den tredje. En stor hungersnöd; förvisas från Romjudarna (Apg 11:28; 18:2)

Nero

54–68

Den första rättegången mot Paulus i Rom. (Apg 25:21; 26:32) Den stora branden i Rom utlöser våldsam förföljelse av de kristna; sannolikt också den andra rättegången mot Paulus och hans avrättning. Judarnas uppror börjar (år 66)

Galba

68–69

—

Otho

69

—

Vitellius

69

—

Vespasianus

69–79

Jerusalems ödeläggelse (år 70)

Titus

79–81

—

Domitianus

81–96

Aposteln Johannes förvisas till Patmos (Upp 1:9)

Nerva

96–98

—

Trajanus

98–117

Bibelns kanon fullbordas, sannolikt i hans första regeringsår