FILIPPI
[Filịppi]
När Paulus gjorde sin andra missionsresa var Filippi ”den främsta staden” i ett av Makedoniens distrikt, även om den tydligtvis inte var dess huvudstad. Den låg i den östliga delen av distriktet, vid Egeiska havets nordkust, inte långt från Thrakien. Eftersom Paulus kom med båt från Troas, gick han i land i Filippis hamnstad Neapolis. Han reste sedan 15 km mot nordväst längs Via Egnatia, den stora handels- och militärväg som sträckte sig från Asia till Rom. Den här delen av vägen gick genom ett bergspass 500 m över havet och därefter ner till slätten vid Filippi. (Apg 16:11, 12)
Staden låg på en höjd som reste sig över slätten i närheten av floden Gangites. I söder fanns det ett stort område med sumpmark. Filippis akropol låg på en stor klippa i den nordöstra delen av staden. Utgrävningar av ruinerna tyder på att Via Egnatia gick mitt igenom staden och att det låg ett ganska stort torg längs med vägen. Efter det att Paulus hade varit i Filippi begav han sig till Amfipolis, som låg 50 km sydväst om Filippi och antagligen var distriktets huvudstad. Från Amfipolis reste Paulus 35 km åt sydväst till Apollonia och därifrån 45 km västerut till Thessalonike, där han stannade omkring tre veckor, innan han begav sig mot sydväst genom Berea för att ta en båt till Athen.
Historia. Filippi hette ursprungligen Krenides. Filip II av Makedonien (Alexander den stores far) erövrade staden från thrakerna i mitten av 300-talet f.v.t. och gav den namn efter sig själv. Det fanns gruvor rika på guld i området, och guldmynt gavs ut i Filips namn. Omkring 168 f.v.t. blev Perseus, den siste kungen i Makedonien, besegrad av den romerske konsuln Lucius Aemilius Paullus, som erövrade Filippi och det kringliggande området. År 146 f.v.t. gjordes hela Makedonien till en romersk provins. Det slag då Octavianus och Marcus Antonius besegrade Brutus och Gajus Cassius Longinus (som båda hade deltagit i mordet på Julius Caesar) ägde rum på slätten vid Filippi år 42 f.v.t. Till minne av sin stora seger gjorde Octavianus sedan Filippi till romersk ”koloni”. (Apg 16:12) När Octavianus några år senare fick hedersnamnet Augustus av den romerska senaten, kallade han staden Colonia Augusta Iulia Philippensis.
Stadens ställning som romersk koloni gav den skattefrihet och andra privilegier. Möjligen fick invånarna en form av romerskt medborgarskap som gav dem i stort sett samma rättigheter som romarna själva. Invånarna hade därför en starkare bindning till och känsla för Rom än de annars skulle ha haft. Detta är kanske förklaringen till att ägarna till den flicka som Paulus hade drivit ut en spådomsdemon ur betonade att de var ”romare”, när de anklagade Paulus och Silas inför magistraten. (Apg 16:16–24) De som bodde i Filippi satte verkligen stort värde på det romerska medborgarskapet och skröt kanske också med det. Därför hade de kristna i Filippi lätt att förstå vad Paulus menade när han senare skrev och uppmanade dem att ”uppföra ... [sig] som medborgare” på ett sätt som är värdigt de goda nyheterna om Kristus och påminde dem om att ”vårt medborgarskap [finns] i himlarna”. (Flp 1:27, not; 3:20)
Paulus besök. Filippi fick privilegiet att bli den första stad i Europa som Paulus predikade de goda nyheterna i, och det var omkring år 50 under hans andra missionsresa. Han begav sig dit på grund av en syn som han fick en natt i Troas i Mindre Asien. Han fick se en makedonisk man som bönföll honom: ”Ta steget över till Makedonien och hjälp oss.” (Apg 16:8–10) Paulus och hans följeslagare, däribland tydligen Lukas som skrev ner berättelsen om resan, stannade i staden några dagar. På sabbatsdagen gick de ”utanför porten längs med en flod”, där de enligt Lukas ”tänkte att det fanns ett böneställe”. En del menar att det inte fanns någon synagoga i Filippi, eftersom staden hade en militär prägel, vilket betydde att judarna kanske inte hade lov att samlas för gudsdyrkan inne i staden. Paulus började i varje fall tala med de kvinnor som var samlade där. En av dem var Lydia, som dyrkade Gud, och Gud ”öppnade helt hennes hjärta till att ge akt på det som Paulus sade”. Hon och hennes hushåll döptes, och hon kände sig så tacksam och var så gästfri att ”hon nödgade” Paulus och hans följeslagare att komma till hennes hus och stanna kvar där. (Apg 16:11–15)
Paulus, som alltså hade följt uppmaningen att bege sig till Makedonien, blev nu utsatt för förföljelse redan här i den första staden, men förföljelsen kom inte från judarna, vilket hade varit fallet i Galatien. Ledamöterna i stadens magistrat ingrep sedan den demonpåverkade flickans ägare hade framställt falska anklagelser. De hade nu förlorat sin inkomstkälla, eftersom hon inte längre kunde utöva den spådomskonst som hade gett dem så god förtjänst. Paulus och Silas blev piskade med spön, kastade i fängelse och satta med fötterna i stocken. (Apg 16:16–24)
När de vid midnatt höll på att be och lovprisa Gud med sång, så att de andra fångarna kunde höra dem, skedde ett underverk. En jordbävning inträffade, fångarnas bojor löstes och dörrarna öppnades. Fångvaktaren, som visste att det skulle betyda dödsstraff för honom om fångarna som han hade hand om flydde, stod i begrepp att ta sitt liv när Paulus ropade: ”Gör dig inget ont, för vi är alla här!” Fångvaktaren och hans hushåll lyssnade till Paulus och Silas och tvättade såren efter piskrappen och blev döpta troende. (Apg 16:25–34; BILD, bd 2, sid. 749)
Nästa morgon beordrade magistratens ledamöter, som kanske hade hört om det mirakulösa som hänt, fångvaktaren att frige Paulus. Men Paulus var mer intresserad av att försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna än att snabbt bli fri. Han ville inte gå med på att i hemlighet, genom ”bakdörren” så att säga, bli frisläppt för att magistratens ledamöter skulle rädda ansiktet. Han hänvisade till att han var romersk medborgare och att de offentligt hade slagit honom och Silas utan att de varit dömda. Styresmännen skulle minsann öppet få erkänna att det var de och inte de kristna som hade gjort något olagligt. När de fick veta att Paulus och Silas var romare blev de rädda, och de kom personligen och ”bönföll dem”. Sedan förde de ut dem och bad dem att gå bort från staden. (Apg 16:35–40)
Trots det som hände hade Paulus bildat en fin församling i Filippi, en församling som alltid låg honom varmt om hjärtat. Församlingsmedlemmarna visade sin kärlek till honom genom att ha stor omsorg om honom och ge honom gåvor också när han befann sig på andra platser. (Flp 4:16) Under sin tredje missionsresa besökte Paulus återigen Filippi, och möjligen blev det en tredje gång sedan han hade släppts fri från sin första fångenskap i Rom. (Apg 20:1, 2, 6; Flp 1:19; 2:24)