”Jag vädjar till kejsaren!”

EN PÖBEL tar fast en försvarslös man och börjar slå honom. De anser att han förtjänar att dö. Just när utgången verkar given dyker soldater upp och lyckas med nöd och näppe befria offret från den våldsamma hopen. Mannen är aposteln Paulus. Angriparna är judar som starkt motsätter sig Paulus predikoarbete och anklagar honom för att orena templet. Hans räddare är romare under befälhavaren Claudius Lysias. I tumultet blir Paulus anhållen som misstänkt brottsling.

I de sju sista kapitlen i Apostlagärningarna beskrivs den rättsprocess som började i och med att Paulus blev gripen. Om vi känner till Paulus bakgrund, anklagelserna mot honom, hans försvar och lite om det romerska rättssystemet blir det lättare att förstå de här kapitlen.

I häktet hos Claudius Lysias

I Claudius Lysias uppgift ingick att upprätthålla ordningen i Jerusalem. Hans överordnade, den romerske ståthållaren i Judeen, bodde i Caesarea. Lysias ingripande i Paulus fall kan ses som att han ville skydda en individ mot våld och anhålla en som störde den allmänna ordningen. Judarnas reaktion fick Lysias att ta fången till förläggningen i borgen Antonia. (Apostlagärningarna 21:27–22:24)

Lysias var tvungen att ta reda på vad Paulus hade gjort. Under det föregående kaoset hade han inte fått veta någonting. Utan onödigt krångel gav han därför order om att Paulus skulle förhöras under gisselslag, så att han skulle få veta varför de skränade och skrek mot Paulus. (Apostlagärningarna 22:24) Det var så man normalt gick till väga för att tvinga fram bevis av brottslingar, slavar och andra människor i låg ställning. Gisslet (flagrum) var säkert effektivt i det syftet, men det var ett fruktansvärt redskap. En del av de här piskorna hade metallkulor som hängde i kedjor. Andra hade läderremmar med inflätade vassa benskärvor och metallbitar. De lämnade efter sig blodiga sår och slet upp strimlor av kött.

Innan gisslingen börjar talar Paulus om att han är romersk medborgare. En romare som inte hade blivit dömd fick inte gisslas, så när Paulus nu framhöll sina rättigheter fick det omedelbar verkan. Om en romersk officer misshandlade eller straffade en romersk medborgare, kunde han förlora sin tjänst. Förståeligt nog behandlas Paulus från och med nu som en fånge med särskilda förmåner, en som kunde ta emot besök. (Apostlagärningarna 22:25–29; 23:16, 17)

Lysias var osäker på anklagelserna och tog Paulus till Sanhedrin för att få en förklaring till bråket. Men det uppstår en hetsig diskussion när Paulus säger att han håller på att dömas på grund av frågan om uppståndelsen. Grälet blev så häftigt att Lysias var rädd för att Paulus skulle slitas i stycken, och ännu en gång tvingas Lysias rycka honom undan ilskna judar. (Apostlagärningarna 22:30–23:10)

Lysias vill inte ha en mördad romare på sitt samvete. Så när han får reda på att det finns planer på att döda hans fånge, sänder han honom snabbt till Caesarea. Juridiska formaliteter kräver att en rapport om fallet följer med en fånge till högre rättsliga instanser. Den här rapporten skulle ange utgången av de inledande förhören, orsakerna till den åtgärd som vidtagits och utredarens uppfattning om fallet. Lysias rapporterade att Paulus var anklagad beträffande tvistefrågor i den judiska lagen, inget som förtjänar död eller bojor, och han beordrade Paulus anklagare att föra fram sina klagomål till prokuratorn, Felix. (Apostlagärningarna 23:29, 30)

Ståthållaren Felix vill inte avkunna dom

Rättskipningen i provinsen byggde på Felix makt och myndighet. Han kunde välja att följa lokala seder eller döma efter föreskriven strafflag, som tillämpades när det gällde framstående individer och myndighetspersoner. Strafflagen kallades ordo, eller lista. Han kunde också välja rättskipning enligt extra ordinem, som kunde användas i samband med vilka brott som helst. En ståthållare förväntades inte ta hänsyn till vad som gjordes i Rom, utan till vad som borde göras rent allmänt. Mycket kom alltså an på hans egen bedömning.

Man känner inte till alla detaljer om forntida romersk lag och rätt, men Paulus fall anses vara ”ett belysande exempel på hur straffproceduren extra ordinem fungerade i en provins”. Ståthållaren, som hade hjälp av rådgivare, lyssnade till enskilda individer som förde fram anklagelser. Svaranden kallades in för att möta sin anklagare och fick tala till sitt försvar, men det var käranden som var skyldig att lägga fram bevis. Domaren utdömde det straff han tyckte var lämpligt. Han kunde fatta ett beslut omgående eller skjuta upp domen på obestämd tid, och i så fall hölls svaranden kvar i häkte. En kännare på området, Henry Cadbury, säger: ”Med sådan enväldig makt kunde det vara lätt för prokuratorn att ge efter för ’otillbörlig påtryckning’ och att ta emot mutor – för att antingen frikänna, döma eller skjuta upp beslutet.”

Översteprästen Ananias, några av judarnas äldste och Tertullus trädde inför Felix och anklagade Paulus för att vara en pest som eggade till omstörtande verksamhet bland judarna. De påstod att han var ledare för ”nasaréernas sekt” och att han försökte ohelga templet. (Apostlagärningarna 24:1–6)

De som först angrep Paulus misstänkte att han hade tagit med sig icke-juden Trofimos in på den förgård som endast var avsedd för judar.a (Apostlagärningarna 21:28, 29) Egentligen var det ju Trofimos som utpekades som inkräktare. Men om judarna tolkade Paulus påstådda handlingar som medhjälp till intrång, kunde även det ses som ett brott belagt med dödsstraff. Och Rom tycks ha gått med på att man dömde till döden för det här brottet. Om Paulus hade blivit gripen av judiska tempelpoliser i stället för av Lysias, kunde alltså Sanhedrin ha förhört och dömt honom utan problem.

Judarna menade att det Paulus lärde inte var judaism, eller en laglig religion (religio licita). Hans undervisning borde betraktas som olaglig, ja, rentav statsfientlig.

De påstod också att Paulus eggade ”till omstörtande verksamhet bland alla judarna utöver den bebodda jorden”. (Apostlagärningarna 24:5) Kejsar Claudius hade nyligen fördömt judarna i Alexandria för att ha ”satt i gång en allmän plåga över hela världen”. Likheterna är slående. ”Anklagelsen var precis den rätta att rikta mot en jude under Claudius styre och under Neros första år”, säger historikern A. N. Sherwin-White. ”Judarna försökte få ståthållaren att se Paulus predikoarbete som något som orsakar upplopp bland hela den judiska befolkningen i imperiet. De visste att religiösa anklagelser ofta inte räckte för att ståthållarna skulle förklara någon skyldig. Därför försökte de få till en politisk vinkling av den religiösa anklagelsen.”

Paulus försvarade sig på punkt efter punkt. Han sade ungefär: ”Jag har inte orsakat något upplopp. Visst, jag tillhör det de kallar en ’sekt’, men det innebär att jag följer judiska föreskrifter. Det var vissa judar från Asia som startade upploppet. Om de har några klagomål, borde de vara här och framföra dessa.” Paulus inskränkte i själva verket anklagelserna till en religiös tvist bland judar och därmed ett ärende som Rom hade föga kompetens att avgöra. Felix ville inte reta upp redan svårhanterliga judar, så han tvingade fram ett juridiskt dödläge genom att ajournera rättegången. Paulus blev inte överlämnad till judarna, som menade sig ha behörighet att avgöra fallet, och han blev inte dömd genom romersk lag och inte heller försatt på fri fot. Ingen kunde tvinga Felix att avkunna dom, och samtidigt som han ville ställa sig in hos judarna hade han ett annat motiv till att förhala ärendet – han hoppades att Paulus skulle försöka muta honom. (Apostlagärningarna 24:10–19, 26)b

Händelsen tar en ny vändning hos Porcius Festus

Två år senare kom den nyutnämnde ståthållaren Porcius Festus till Jerusalem. Judarna framförde nu sina anklagelser på nytt och bad om att få Paulus utlämnad så att de fick döma honom. Men Festus var orubblig och svarade: ”Det ... är [inte] romerskt tillvägagångssätt att utlämna någon människa som en ynnestbevisning, förrän den anklagade får möta sina anklagare ansikte mot ansikte och får tillfälle att tala till sitt försvar beträffande klagomålet.” Historikern Harry W. Tajra säger: ”Festus insåg snabbt att en rättslig lynchning av en romersk medborgare var på gång.” Judarna blev därför tillsagda att framföra sin sak i Caesarea. (Apostlagärningarna 25:1–6, 16)

Väl där försäkrade judarna att Paulus ”inte borde få leva längre”, men de presenterade inga bevis. Festus insåg att Paulus inte hade gjort något som förtjänade döden. ”De hade helt enkelt vissa dispyter med honom om sin egen tillbedjan av gudomligheten och om en viss Jesus, som skall vara död men som Paulus gång på gång bestämt påstod skall vara vid liv”, förklarade Festus för en annan myndighetsperson. (Apostlagärningarna 25:7, 18, 19, 24, 25)

Det stod klart att alla politiska anklagelser mot Paulus var obefogade, men den religiösa tvisten, menade judarna troligen, var det endast deras domstol som var kompetent att avgöra. Skulle Paulus gå med på att ställas inför rätta i Jerusalem för de här sakerna? Festus frågade Paulus om han ville det, men det förslaget var långt ifrån bra. Att bli skickad tillbaka till Jerusalem där anklagarna skulle bli domare innebar att Paulus skulle bli utlämnad till judarna. ”Jag står inför kejsarens domarsäte, där jag bör dömas”, sade Paulus. ”Mot judarna har jag inget orätt gjort. ... Ingen [kan] utlämna mig åt dem som en ynnestbevisning. Jag vädjar till kejsaren!” (Apostlagärningarna 25:10, 11, 20)

I och med att en romare sade de här orden upphörde all provinsiell domsrätt. Hans rätt att vädja till Rom (provocatio) var ”tillförlitlig, omfattande och verkningsfull”. Så när Festus hade överlagt med sina rådgivare om formaliteterna, meddelade han: ”Till kejsaren har du vädjat; till kejsaren skall du fara.” (Apostlagärningarna 25:12)

Festus var glad att bli av med Paulus. Han kände sig rådvill när det gällde det här fallet, vilket han erkände för Herodes Agrippa II några dagar senare. Festus skulle nu skriva ner en redogörelse om fallet till kejsaren, men som Festus såg det gällde anklagelserna obegripliga och invecklade detaljer i den judiska lagen. Men Agrippa var kunnig på det här området, så när han visade sig vara intresserad av fallet, blev han genast ombedd att hjälpa till med brevet. Festus begrep inte mycket av det anförande som Paulus då fick hålla inför Agrippa. Han utbrast: ”Du håller på att bli galen, Paulus! Den stora lärdomen driver dig till galenskap!” Men Agrippa förstod precis vad Paulus menade. ”På kort tid skulle du övertala mig att bli en kristen”, sade han. Oavsett vad de tyckte om Paulus argument, var Festus och Agrippa överens om att Paulus var oskyldig och att han kunde ha frigetts om han inte vädjat till kejsaren. (Apostlagärningarna 25:13–27; 26:24–32)

Slutet på en juridisk irrfärd

När Paulus anlände till Rom kallade han samman judarnas främsta män, dels för att predika för dem och dels för att se vad de visste om honom. Detta kan ha kastat ett visst ljus över hans anklagares avsikter. Det var inte ovanligt att myndighetspersoner i Jerusalem bad om hjälp från romerska judar i samband med åtal, men Paulus fick veta att de inte hade fått några anvisningar om honom. I väntan på rättegång fick Paulus hyra ett hus och predika fritt. Den milda behandling som Paulus fick kan tyda på att Rom betraktade honom som oskyldig. (Apostlagärningarna 28:17–31)

Paulus satt häktad i ytterligare två år. Varför det? Bibeln ger oss inga detaljer. Vanligtvis fick den som hade överklagat sitta fången tills anklagarna kom för att lägga fram beskyllningen. Men judarna i Jerusalem, som måste ha insett hur svagt deras bevismaterial var, infann sig kanske aldrig. Det effektivaste sättet att få Paulus att vara tyst så länge som möjligt var kanhända att inte infinna sig. Hur som helst verkar det som om Paulus ställdes inför Nero, förklarades oskyldig och till sist frigavs och kunde återuppta sitt missionärsarbete – omkring fem år efter det att han hade blivit gripen. (Apostlagärningarna 27:24)

Sanningens motståndare har länge gjort ”orätt i lagens namn” för att hindra det kristna predikoarbetet. Det bör inte förvåna oss. Jesus sade: ”Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också.” (Psalm 94:20, Bibel 2000; Johannes 15:20) Men Jesus gav oss också rätten att berätta för hela världen om de goda nyheterna. (Matteus 24:14) På samma sätt som aposteln Paulus kämpade emot förföljelse och motstånd, är Jehovas vittnen i vår tid beslutna att försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna. (Filipperna 1:7)

[Fotnoter]