FELIX

[Fẹlix] Av lat.; betyder ”lycklig”.

Prokurator över den romerska provinsen Judeen. Han höll Paulus som fånge i två år sedan Paulus omkring år 56 hade varit i Jerusalem för sista gången. Enligt Tacitus tjänade Felix i flera år som prokurator över Judeen tillsammans med Cumanus, och därefter innehade han ämbetet ensam. (Annaler, 1968, XII, 54) Josephus nämner inget om att Felix verkade samtidigt med Cumanus, och det gör att de flesta forskare menar att Felix började verka som prokurator år 52. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XX, 137 [vii, 1]; Bellum Judaicum [Det judiska kriget], II, 247, 248 [xii, 8]) Med tanke på de år Felix innehaft ämbetet kunde Paulus i vilket fall som helst med rätta säga till honom: ”Denna nation har haft dig som domare i många år.” (Apg 24:10)

I profanhistorien sägs det att Felix en gång hade varit slav, att hans egentliga namn var Antonius, att kejsar Claudius hade frigett honom och hans bror Pallas och att han var grym och omoralisk. Tacitus beskriver honom som en som ”med sin slavnatur utövade kungamakt under alla former av grymhet och begär”. (Maktspelet i Rom. Historiae, 1971, sid. 223 [V, 9]) Det sägs att det var han som låg bakom mordet på översteprästen Jonatan. Suetonius säger att Felix var gift med tre drottningar. (Kejsarbiografier, 2001, sid. 251 [Claudius, 28]) Denna beskrivning stämmer med det man kan läsa om Felix i Bibeln.

Efter det att Paulus blivit gripen fruktade den romerske militärbefälhavaren Claudius Lysias för sin fånges säkerhet ifall denne stannade i Jerusalem. Han såg därför till att Paulus snabbt och under sträng bevakning fördes till Caesarea, och han befallde ”anklagarna att föra sin talan mot honom” inför Felix. (Apg 23:23–30) Fem dagar senare kom översteprästen Ananias, en viss Tertullus och några andra ner från Jerusalem och framförde orimliga anklagelser mot Paulus. Det var Felix som förde talan vid rättegången, och det var han som sköt upp domen. Han gav order om att Paulus skulle hållas i förvar, men med viss lindring i bevakningen. Dessutom fick ingen av Paulus egna förbjudas att stå honom till tjänst. (Apg 24:1–23)

Senare lät Felix ”hämta Paulus och lyssnade till honom om tron på Kristus Jesus”. Det var vid det här tillfället, möjligen medan Felix hustru Drusilla var närvarande, som Paulus ”talade om rättfärdighet och självbehärskning och den kommande domen”. När Felix hörde om detta blev han förskräckt och sade till aposteln: ”För tillfället kan du gå, men när jag får läglig tid skall jag låta hämta dig igen.” Under två år sände han ofta bud efter Paulus och samtalade med honom, och förgäves hoppades han att Paulus skulle muta honom med pengar för att bli frigiven. (Apg 24:24–27)

Judarna var mycket missnöjda med Felix sätt att utöva sitt ämbete. Troligen år 58 ”fick Felix till efterträdare Porcius Festus; och eftersom Felix gärna ville vinna ynnest hos judarna, lämnade han Paulus efter sig bunden”. (Apg 24:27) Denna gest från Felix sida läkte emellertid inte de sår han hade tillfogat judarna, och det hindrade dem inte heller från att sända en delegation till Rom för att framföra sina anklagelser mot honom. Han kallades till Rom men undgick straff, vilket troligen berodde på det inflytande som hans bror Pallas kunde utöva på grund av sin gynnade ställning hos Nero.