”Vi måste lyda Gud mer än människor”

1–3. a) Varför har apostlarna ställts inför Sanhedrin, och vad handlar saken i grund och botten om? b) Varför är vi mycket intresserade av den ståndpunkt apostlarna intog?

SANHEDRINS domare kokar av vrede! Jesus apostlar står inför denna mäktiga domstol anklagade för ett brott. Vad är det för brott? Josef Kaifas, överstepräst och ordförande i Sanhedrin, säger med sträng röst till dem: ”Vi förbjöd er uttryckligen att undervisa i detta namn.” Kaifas kan inte ens förmå sig att uttala namnet Jesus. ”Ändå”, fortsätter han, ”har ni uppfyllt Jerusalem med er lära, och ni vill ge oss skulden för den mannens död.” (Apg. 5:28) Budskapet är glasklart: Sluta predika, annars råkar ni illa ut!

² Hur kommer apostlarna att reagera? Befallningen att predika kom från Jesus, som hade fått sin myndighet av Jehova. (Matt. 28:18–20) Kommer de att ge efter för människofruktan och låta sig tystas? Eller kommer de att vara modiga nog att stå fasta och fortsätta predika? I grund och botten handlar det om det här: Kommer de att lyda Gud eller människor? Utan att tveka tar aposteln Petrus till orda som talesman för de andra apostlarna. Han är både tydlig och orädd i sitt uttalande.

³ Som sanna kristna är vi mycket intresserade av hur apostlarna reagerade på Sanhedrins hotelser. Befallningen att predika gäller oss också, och även vi kan bli motarbetade när vi utför det här uppdraget. (Matt. 10:22) Motståndare kan försöka begränsa eller förbjuda vårt arbete. Vad gör vi då? Vi kan lära oss mycket av att granska den ståndpunkt apostlarna intog och de omständigheter som ledde fram till att de ställdes inför Sanhedrin.a

4, 5. Vad var orsakerna till att Kaifas och sadducéerna var ”mycket avundsjuka”?

⁴ Vi minns att när Petrus och Johannes blev beordrade att sluta predika första gången svarade de: ”Vi ... kan inte sluta berätta om det vi har sett och hört.” (Apg. 4:20) Efter den konfrontationen med Sanhedrin fortsatte Petrus, Johannes och de andra apostlarna att predika i templet. Apostlarna gjorde storslagna underverk. Bland annat botade de sjuka och drev ut demoner. Det gjorde de ”i Salomos pelarhall”, en pelarhall på templets östra sida där många judar samlades. Några blev tydligen botade bara av att Petrus skugga föll på dem! Många som blev fysiskt friska lyssnade också på det som kunde göra dem andligt friska. Följden blev att ”fler och fler började tro på Herren, ett stort antal både män och kvinnor”. (Apg. 5:12–15)

⁵ Kaifas och sadducéerna, den religiösa sekt som han tillhörde, blev ”mycket avundsjuka” och kastade apostlarna i fängelse. (Apg. 5:17, 18) Varför reagerade sadducéerna så starkt? Apostlarna undervisade om att Jesus hade uppväckts, men sadducéerna trodde inte på uppståndelsen. Apostlarna sa att man kunde bli räddad genom att tro på Jesus, men sadducéerna var oroliga för att romarna skulle hämnas om folket började betrakta Jesus som sin ledare. (Joh. 11:48) Det var alltså inte konstigt att sadducéerna var beslutna att tysta apostlarna.

 6. Vilka är det som först och främst ligger bakom förföljelsen av Jehovas tjänare i vår tid, och varför blir vi inte förvånade över det?

⁶ Även i vår tid är det först och främst religiösa motståndare som ligger bakom förföljelsen av Jehovas tjänare. De försöker ofta utnyttja sitt inflytande hos myndighetspersoner och media för att tysta vårt förkunnararbete. Ska vi bli förvånade? Nej. Vårt budskap avslöjar falsk religion. När människor sätter tro till Bibelns sanningar blir de fria från obibliska trosuppfattningar och traditioner. (Joh. 8:32) Är det då underligt att vårt budskap ofta retar upp religiösa ledare?

7, 8. Vilken inverkan hade förmodligen ängelns befallning på apostlarna, och vilken fråga bör vi ställa oss?

⁷ När apostlarna väntade i fängelset på sin rättegång undrade de förmodligen om de snart skulle dö som martyrer. (Matt. 24:9) Men under natten hände något mycket oväntat – ”Jehovas ängel [öppnade] fängelsedörrarna”.b (Apg. 5:19) Ängeln gav dem sedan en tydlig anvisning: ”Ställ er i templet och fortsätt förkunna.” (Apg. 5:20) Den befallningen övertygade förmodligen apostlarna om att de hade gjort det rätta. Ängelns ord kan också ha gett dem styrka att vara lojala vad som än hände. Med stark tro och stort mod gick de i gryningen in i templet och började undervisa igen. (Apg. 5:21)

⁸ Vi kan alla fråga oss: Skulle jag ha den tro och det mod som krävs för att fortsätta förkunna under sådana förhållanden? Vi kan få styrka av att tänka på att vi har änglar som hjälper och vägleder oss i vårt viktiga arbete med att vittna grundligt om Guds rike. (Apg. 28:23; Upp. 14:6, 7)

9–11. Vad svarade apostlarna när Sanhedrin befallde dem att sluta predika, och vad kan vi lära oss av dem?

⁹ Kaifas och de andra domarna i Sanhedrin var nu redo att förhöra apostlarna. De hade ingen aning om vad som hade hänt i fängelset, så de skickade i väg tempelvakter för att hämta fångarna. Föreställ dig hur förvånade tempelvakterna måste ha blivit när de upptäckte att fångarna var borta, trots att ”fängelset var ordentligt låst och vakterna stod posterade vid dörrarna”. (Apg. 5:23) Befälhavaren för tempelvakterna fick snart veta att apostlarna stod i templet igen och vittnade om Jesus. De höll alltså på med just det som de hade fängslats för! Befälhavaren och hans män skyndade sig till templet för att hämta fångarna och föra dem till Sanhedrin.

¹⁰ Som det beskrevs i början av kapitlet gjorde de religiösa ledarna klart för apostlarna att de måste sluta predika. Vad svarade apostlarna? Petrus, som fick vara apostlarnas talesman, sa frimodigt: ”Vi måste lyda Gud mer än människor.” (Apg. 5:29) Apostlarna visade hur alla sanna kristna ska agera i sådana här situationer. Jordiska styresmän förlorar sin rätt till lydnad i situationer då de förbjuder något som Gud kräver eller kräver något som Gud förbjuder. Om myndigheterna i vår tid förbjuder oss att förkunna de goda nyheterna kan vi alltså inte sluta upp med det här uppdraget. (Rom. 13:1) Vi kommer i stället att hitta diskreta sätt att fortsätta vittna grundligt om Guds rike.

¹¹ Apostlarnas frimodiga svar gjorde naturligtvis de redan upprörda domarna ännu argare. De var beslutna att ”röja ... [apostlarna] ur vägen”. (Apg. 5:33) Petrus och Johannes verkade nu gå mot en säker död som martyrer. Men de skulle få hjälp, och det från ett mycket oväntat håll!

12, 13. a) Vilket råd gav Gamaliel de andra domarna, och vad gjorde de? b) På vilket sätt kan Jehova ingripa för att hjälpa sitt folk i dag, och vad kan vi vara övertygade om ifall vi får ”lida för rättfärdighetens skull”?

¹² Gamaliel tog till orda.c Han var en ”lärare i lagen” som ”hela folket hade stor respekt för”. Han måste även ha varit mycket respekterad av de andra domarna, eftersom han tog ledningen och till och med ”befallde att männen skulle föras ut en liten stund”. (Apg. 5:34) Gamaliel hänvisade till tidigare exempel på uppror som snabbt hade runnit ut i sanden när ledarna hade dött. Han uppmanade domstolen att ha tålamod och vara tolerant i sin hantering av apostlarna. Deras ledare, Jesus, hade ju nyligen dött. Han argumenterade på ett övertygande sätt: ”Lämna de här männen i fred, och låt dem vara. För om det är människor som ligger bakom deras åsikter kommer deras verksamhet att självdö, men om det är Gud som ligger bakom kan ni inte stoppa dem. Akta er så att ni inte strider mot Gud.” (Apg. 5:38, 39) Domarna följde hans råd. Men de piskade apostlarna och ”förbjöd dem att tala i Jesus namn”. (Apg. 5:40)

¹³ Nu precis som då kan Jehova få lika framträdande personer som Gamaliel att ingripa för att hjälpa sitt folk. (Ords. 21:1) Han kan använda sin ande till att få mäktiga härskare, domare och lagstiftare att handla enligt hans vilja. (Neh. 2:4–8) Men han kan också tillåta att vi får ”lida för rättfärdighetens skull”. (1 Petr. 3:14) I så fall kan vi vara övertygade om två saker: För det första att Jehova kan ge oss styrka att uthärda. För det andra att motståndare inte kan stoppa hans verk. (Jes. 54:17; 1 Kor. 10:13)

14, 15. a) Hur reagerade apostlarna på att de blev piskade, och varför det? b) Återge en erfarenhet som visar att Jehovas folk kan bevara glädjen under prövningar.

¹⁴ Hur påverkades apostlarna av att de blev piskade? Blev de nedstämda och mindre beslutsamma? Inte alls! De var glada när de lämnade Sanhedrin. (Apg. 5:41) Varför det? Naturligtvis inte för att de kände smärtan efter piskrappen. De gladde sig därför att de visste att de hade blivit förföljda för att de var lojala mot Jehova och handlade som sitt stora föredöme, Jesus. (Matt. 5:11, 12)

¹⁵ Liksom våra bröder och systrar i det första århundradet behåller vi glädjen även när vi får lida för de goda nyheternas skull. (1 Petr. 4:12–14) Vi tycker såklart inte om att bli hotade, förföljda eller fängslade, men vi är glada över att kunna vara lojala mot Jehova. Tänk till exempel på Henryk Dornik, som under många år behandlades hårt av totalitära regimer. Han berättar att myndigheterna i augusti 1944 beslutade att skicka honom och hans bror till ett koncentrationsläger. Motståndarna sa: ”Det är omöjligt att övertala dem till någonting. Deras martyrskap ger dem glädje.” Broder Dornik förklarar: ”Jag hade ingen önskan att bli martyr, men att jag modigt och med värdighet utstod lidanden för att jag var lojal mot Jehova gav mig verklig glädje.” (Jak. 1:2–4)

16. Hur visade apostlarna att de var beslutna att vittna grundligt, och hur efterliknar vi dem?

¹⁶ Apostlarna lät ingen tid gå förlorad utan började snabbt predika igen. Varje dag förkunnade de modigt ”de goda nyheterna om Messias, Jesus, både i templet och från hus till hus”.d (Apg. 5:42) De var beslutna att vittna grundligt. Lägg märke till att de gick hem till människor och förkunnade budskapet, precis som Jesus hade uppmanat dem att göra. (Matt. 10:7, 11–14) Det var utan tvivel på det sättet de hade lyckats uppfylla Jerusalem med sin lära. I vår tid är Jehovas vittnen kända för att predika på samma sätt som apostlarna. När vi besöker varje hem på vårt distrikt visar vi att vi också vill vara grundliga och ge alla en möjlighet att höra de goda nyheterna. Har Jehova välsignat tjänsten från hus till hus? Ja, verkligen! Miljontals människor nu under de sista dagarna har tagit till sig de goda nyheterna om riket. Och många av dem fick höra budskapet första gången tack vare att ett Jehovas vittne kom till deras dörr.

17–19. Vilken känslig situation uppstod, och vad gjorde apostlarna för att lösa problemet?

¹⁷ Den nybildade församlingen hotades nu av en lömsk fara inifrån. Många av de lärjungar som hade blivit döpta var på besök i Jerusalem och ville lära sig mer innan de begav sig hem igen. Lärjungar som bodde i Jerusalem gav därför villigt gåvor så att man kunde köpa mat och annat som behövdes. (Apg. 2:44–46; 4:34–37) Nu uppstod en mycket känslig situation. ”När de dagliga matransonerna delades ut” blev de grekisktalande änkorna ”orättvist behandlade”. (Apg. 6:1) Det blev däremot inte de hebreisktalande änkorna. Det handlade alltså om diskriminering. Få saker kan orsaka så stor splittring som just det.

¹⁸ Apostlarna, som fungerade som en styrande krets för den växande församlingen, förstod att det inte skulle vara förståndigt av dem att ”försumma undervisningen i Guds ord för att dela ut mat”. (Apg. 6:2) För att lösa problemet sa apostlarna till lärjungarna att leta rätt på sju män som var ”fyllda av ande och vishet” och som kunde få ”ansvaret att sköta den här viktiga uppgiften”. (Apg. 6:3) Det behövdes kvalificerade män eftersom uppgiften troligen inte bara gällde att sätta fram mat, utan också att hantera pengar, göra inköp och föra noggranna register. Alla sju som valdes ut hade grekiska namn, något som kanske gjorde det lättare för de förbisedda änkorna att acceptera dem. Apostlarna bad, begrundade rekommendationen och förordnade sedan de här männen till att sköta uppgiften.e

¹⁹ Blev de sju männen befriade från ansvaret att förkunna de goda nyheterna när de fick uppgiften att dela ut mat? Absolut inte! En av dem som utsågs var Stefanus, som skulle visa sig vara en frimodig och kraftfull förkunnare. (Apg. 6:8–10) Filippus var också en av de sju, och han kallas ”evangelieförkunnaren”. (Apg. 21:8) Det är alltså tydligt att de sju männen fortsatte att vara fullt upptagna med att förkunna.

20. På vilket sätt följer Guds folk i dag mönstret från det första århundradet?

²⁰ Jehovas folk i dag följer det här mönstret. Män som rekommenderas för ansvarsuppgifter i församlingen måste vara ”fyllda av ande och vishet”. Det innebär att de låter Jehovas vishet påverka deras liv och att de visar de egenskaper som ingår i andens frukt. Under den styrande kretsens ledning blir de som fyller Bibelns krav förordnade att tjäna som äldste eller församlingstjänare i församlingarna.f (1 Tim. 3:1–9, 12, 13) Eftersom de här kraven skrevs ner under Guds andes ledning kan man säga att bröderna är förordnade genom helig ande. De arbetar hårt och sköter många viktiga uppgifter. De äldste kan till exempel samordna praktisk hjälp åt trogna äldre vänner som har ett verkligt behov av detta. (Jak. 1:27) En del äldste är mycket engagerade i att bygga Rikets salar, organisera sammankomster eller arbeta i sjukhuskommittéer. Församlingstjänare sköter många uppgifter som inte direkt har att göra med herdeverksamhet eller undervisning. Alla förordnade bröder måste se till att ha balans mellan uppgifter i församlingen eller organisationen och det ansvar Jehova har gett oss att förkunna de goda nyheterna om riket. (1 Kor. 9:16)

21, 22. Vad visar att Jehova välsignade den nybildade församlingen?

²¹ Tack vare Jehovas stöd lyckades den nybildade församlingen klara av både förföljelse utifrån och ett problem inifrån som kunde ha splittrat den. Det var uppenbart att Jehova välsignade församlingen, för vi läser: ”Guds ord fortsatte ... spridas, och antalet lärjungar ökade kraftigt i Jerusalem. Det var också många präster som blev troende.” (Apg. 6:7) Det här är bara en av flera rapporter i Apostlagärningarna som visar vilken framgång predikoarbetet hade. (Apg. 9:31; 12:24; 16:5; 19:20; 28:31) Vi blir också uppmuntrade när vi får höra att arbetet går framåt i andra delar av världen.

²² De ursinniga religiösa ledarna i det första århundradet hade inga planer på att ge upp. En våg av förföljelse väntade de kristna. Snart skulle Stefanus utsättas för våldsamt motstånd, som vi ska se i nästa kapitel.