KANON, BIBELNS
Det hebreiska ordet qanẹh betecknade ursprungligen ett vassrör som användes som måttstock eller mätstav. (Hes 40:3–8; 41:8; 42:16–19) Aposteln Paulus använde det grekiska ordet kanọ̄n om det ”område” som hade tilldelats honom ”efter mått” samt om det ”rättesnöre” som de kristna skulle leva efter. (2Kor 10:13–16; Gal 6:16) Uttrycket ”Bibelns kanon” kom därför att beteckna den samling inspirerade böcker som är värda att användas som en måttstock för vad som är rätt när det gäller tro, lära och uppförande. (Se BIBELN.)
Att en religiös bok har blivit skriven, bevarad i hundratals år och uppskattad av miljontals människor bevisar inte i sig självt att den är av gudomligt ursprung eller kanonisk. Den måste innehålla tydliga vittnesbörd om att Gud är dess författare, att den är inspirerad av honom. Aposteln Petrus skrev: ”Aldrig har en profetia framförts av en människas vilja, utan människor talade ord från Gud, under det att de drevs av helig ande.” (2Pe 1:21) En närmare undersökning av Bibelns kanon visar att innehållet uppfyller detta kriterium i alla avseenden.
De hebreiska skrifterna. De äldsta delarna av Bibeln började skrivas av Mose 1513 f.v.t. Här finns Guds bud och anvisningar till Adam, Noa, Abraham, Isak och Jakob samt lagförbundets bestämmelser. Den så kallade Pentateuken omfattar de fem Moseböckerna. Jobs bok, som uppenbarligen också skrevs av Mose, beskriver händelser som inträffade någon gång efter Josefs död (1657 f.v.t.) men innan Mose bevisade sig vara en ostrafflig Guds tjänare, en tid då ”ingen på jorden” var som Job. (Job 1:8; 2:3) Mose skrev även Psalm 90 och möjligen Psalm 91.
De inre vittnesbörden visar tydligt att Moses skrifter är av gudomligt ursprung, inspirerade av Gud, kanoniska och ett tillförlitligt rättesnöre för sann tillbedjan. Det var inte på eget initiativ som Mose blev israeliternas befälhavare och ledare – till en början ville han inte ens åta sig uppdraget. (2Mo 3:10, 11; 4:10–14) Det var i stället Gud som upphöjde Mose och gav honom sådana mirakulösa förmågor att till och med faraos magiutövande präster var tvungna att erkänna att det var Gud som stod bakom det han gjorde. (2Mo 4:1–9; 8:16–19) Det var alltså inte på grund av ärelystnad som Mose agerade som talare och skribent, utan det var i lydnad för Guds befallning och med bemyndigande av hans heliga ande som Mose först talade och sedan skrev ner en del av Bibelns kanon. (2Mo 17:14)
Jehova gav mönstret genom att själv skriva ner de första buden. När Jehova hade talat med Mose på berget Sinai ”gav han honom Vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten som det var skrivet på med Guds finger”. (2Mo 31:18) Senare sade Jehova till Mose: ”Skriv ner åt dig dessa ord.” (2Mo 34:27) Det var alltså Jehova som kommunicerade med Mose och uppmanade honom att skriva ner och bevara de fem första böckerna i Bibelns kanon. Det var inte människor vid något kyrkomöte som gjorde dem kanoniska; de har redan från början haft Guds godkännande.
”Så snart Mose var färdig med att skriva orden i denna lag i en bok” gav han leviterna följande befallning: ”Ta denna lagbok och lägg den vid sidan av Jehovas, er Guds, förbunds ark, och den skall där tjäna som ett vittne mot dig.” (5Mo 31:9, 24–26) Det är värt att notera att israeliterna godtog denna redogörelse av Guds handlande med dem och aldrig förnekade uppgifterna. Eftersom innehållet i böckerna i många fall ställde nationen som helhet i dålig dager, hade man kunnat förvänta sig att folket skulle försöka bestrida dess riktighet, men detta tycks aldrig ha skett.
Prästerna blev i likhet med Mose använda av Gud både till att bevara dessa skrivna bud och till att undervisa folket om dem. När förbundsarken fördes in i Salomos tempel (1026 f.v.t.) närmare 500 år efter det att Mose började skriva Pentateuken, fanns de två stentavlorna fortfarande kvar i arken (1Ku 8:9), och 384 år senare, när ”lagboken” påträffades i Jehovas hus i kung Josias 18:e regeringsår (642 f.v.t.), visade man fortfarande samma stora aktning för den. (2Ku 22:3, 8–20) Det blev även ”stor glädje” när Esra, efter det att judarna hade återvänt från landsflykten i Babylon, läste högt ur lagboken under en åtta dagar lång sammankomst. (Neh 8:5–18)
Efter Moses död tillfogades Josuas, Samuels, Gads och Natans skrifter (Josuas bok, Domarboken, Ruts bok samt Första och Andra Samuelsboken). Kungarna David och Salomo gav också sina bidrag till Den heliga skrifts växande kanon. Därefter kom profeterna, från Jona till Malaki, som alla bidrog till Bibelns kanon, som alla hade fått profeterandets mirakulösa gåva av Gud och som alla uppfyllde de krav som Jehova ställer på sanna profeter: De talade i Jehovas namn, deras profetior gick i uppfyllelse, och de fick människor att vända sig till Gud. (5Mo 13:1–3; 18:20–22) När Hananja och Jeremia sattes på prov beträffande de två sistnämnda punkterna (båda talade i Jehovas namn), var det bara Jeremias ord som gick i uppfyllelse. På det sättet blev det bevisat att Jeremia var Jehovas profet. (Jer 28:10–17)
Eftersom Jehova inspirerade själva skrivandet, är det logiskt att han också skulle övervaka och se till att dessa inspirerade skrifter sammanställdes och bevarades, så att mänskligheten skulle få tillgång till ett bestående, kanoniskt rättesnöre för sann tillbedjan. Enligt judisk tradition ägnade sig Esra åt den uppgiften sedan judarna hade kommit tillbaka till sitt land efter landsflykten. Han var väl kvalificerad för uppgiften, eftersom han själv var en av Bibelns inspirerade skribenter och dessutom präst och ”en skicklig avskrivare av Moses lag”. (Esr 7:1–11) Därefter var det bara böckerna Nehemja och Malaki som skulle fogas till. De hebreiska skrifternas kanon var alltså fastställd vid slutet av 400-talet f.v.t. och innehöll då samma skrifter som vi har i dag.
De hebreiska skrifternas kanon har av tradition delats in i tre delar: Lagen, Profeterna och Skrifterna (Ketuvim). Som det framgår av tabellen omfattade de 24 böcker. Vissa judiska auktoriteter har slagit samman Ruts bok med Domarboken och Klagovisorna med Jeremias bok, så att antalet böcker blir 22, lika många som antalet bokstäver i det hebreiska alfabetet. Hieronymus, som tycks ha föredragit indelningen i 22 böcker, skrev i sin prolog till Samuelsböckerna och Kungaböckerna: ”Somliga räknar både Ruts bok och Klagovisorna till Hagiograferna [Ketuvim] ... och får på så sätt tjugofyra böcker.”
Den judiske historikern Josephus, som omkring år 100 v.t. försvarade sig mot sina motståndare i verket Contra Apionem (Mot Apion, I, 38–40 [8]), bekräftade att de hebreiska skrifternas kanon hade blivit fastställd långt före hans tid. Han skrev: ”Vi har inte tusentals böcker som inte stämmer överens och motsäger varandra utan bara tjugotvå. De innehåller en skildring av tidens gång och anses med rätta gudomliga. Av dessa är fem av Mose och omfattar lagstiftningen och traditionerna från människans skapelse fram till hans död. ... Från Moses död till Artaxerxes, Xerxes efterträdare som persernas kung, har profeterna efter Mose behandlat tiden i tretton böcker. De övriga fyra innehåller lovsånger till Gud och regler för människans liv.” (Citatet hämtat ur Eusebios Kyrkohistoria, 1995, sid. 92)
Huruvida en bok skall betraktas som kanonisk eller inte beror således varken helt eller delvis på om den godkänts eller förkastats av ett kyrkomöte, ett råd eller något visst samfund. Icke-inspirerade människors uttalanden kan bara bekräfta det som Gud redan gjort genom sina bemyndigade representanter.
Det exakta antalet böcker i de hebreiska skrifterna (om vissa slås samman eller förekommer var för sig) är inte det viktiga och inte heller vilken ordning de kommer i, eftersom böckerna utgjordes av separata rullar långt efter det att Bibelns kanon var fastställd. I gamla förteckningar varierar ofta ordningsföljden; i en förteckning nämns exempelvis Jesajas bok efter Hesekiels. Det väsentliga är vilka böcker som ingår. I själva verket är det bara de böcker som nu hör till Bibelns kanon som med rätta kan betraktas som kanoniska. Sedan långt tillbaka i tiden har alla försök att inbegripa andra skrifter motarbetats. Vid två judiska synoder som hölls i Javne (Jamnia), strax söder om Joppe, omkring år 90 och år 118 v.t., diskuterade man de hebreiska skrifterna, och alla apokryfiska skrifter uteslöts.
Josephus bekräftar att judarna i allmänhet hade denna syn på de apokryfiska skrifterna, när han säger: ”Från Artaxerxes fram till vår tid har åtskilligt skrivits, men det är inte lika tillförlitligt eftersom det saknas en säker profettradition. Vårt förhållande till våra skrifter framgår av det faktum att trots att en så lång tid förflutit har ingen vågat lägga till, avlägsna eller ändra något. För alla judar är det medfött att anse dem som Guds bud, hålla fast vid dem och gärna dö för dem om det är nödvändigt.” (Contra Apionem [Mot Apion], I, 41, 42 [8]; citatet hämtat ur Kyrkohistoria, sid. 92)
Att judarna i långa tider har haft denna syn på de hebreiska skrifternas kanon är mycket betydelsefullt med tanke på det Paulus skrev till romarna. Aposteln sade att ”Guds heliga uttalanden anförtroddes åt” judarna, vilket inbegrep att skriva ner och bevara Bibelns kanon. (Rom 3:1, 2)
Vid tidiga kyrkomöten (Laodikeia, 367 v.t., och Chalcedon, 451 v.t.) bekräftade man – men fastställde inte – den bibliska kanon som Guds heliga ande hade godkänt, och de så kallade kyrkofäderna var i stort sett eniga om att godta den vedertagna judiska kanon och förkasta de apokryfiska böckerna. Bland dessa män märks Justinus Martyren, kristen apologet (död ca 165 v.t.); Melito, ”biskop” i Sardes (100-talet v.t.); Origenes, bibelkännare (185?–254? v.t.); Hilarius, ”biskop” i Poitiers (död 367? v.t.); Epifanios, ”biskop” i Constantia (från 367 v.t.); Gregorios av Nazianzos (330?–389 v.t.); Rufinus av Aquileia, ”den lärde översättaren av Origenes” (345?–410 v.t.) och Hieronymus (340?–420 v.t.), som var bibelforskare inom romersk-katolska kyrkan och utarbetade den latinska översättningen Vulgata. I sin prolog till Samuelsböckerna och Kungaböckerna skriver Hieronymus efter att ha räknat upp de 22 böckerna i de hebreiska skrifterna: ”Allt som finns utöver dessa måste hänföras till apokryferna.”
Det mest avgörande beviset för att de hebreiska skrifterna är kanoniska är Jesu Kristi och de kristna bibelskribenternas obestridliga vittnesbörd. De nämnde visserligen inte det exakta antalet böcker, men av det de sade framgår det mycket tydligt att de hebreiska skrifternas kanon inte omfattade de apokryfiska böckerna.
Om det inte hade funnits en fastställd samling av heliga skrifter som de själva erkände och som var erkänd av dem som de talade och skrev till, skulle de inte ha använt sådana uttryck som ”Skrifterna” (Mt 22:29; Apg 18:24); ”de heliga Skrifterna” (Rom 1:2; 2Ti 3:15); ”lagen”, som ofta syftade på hela Skriften (Joh 10:34; 12:34; 15:25), och ”lagen och profeterna”, en sammanfattande benämning som syftar på alla de hebreiska skrifterna och inte bara på den första och andra delen av dem (Mt 5:17; 7:12; 22:40; Lu 16:16). När Paulus hänvisade till ”lagen” citerade han ur Jesajas bok. (1Kor 14:21; Jes 28:11)
Det är högst osannolikt att den grekiska Septuaginta ursprungligen innehöll apokryfiska böcker. (Se APOKRYFER.) Men även om en del sådana skrifter av tvivelaktigt ursprung skulle ha smugit sig in i de avskrifter av Septuaginta som var i omlopp på Jesu tid, citerade varken han eller de kristna bibelskribenterna ur dessa skrifter, trots att de använde Septuaginta. De omtalade aldrig de apokryfiska böckerna som ”Skrifterna” eller som en produkt av den heliga anden. Apokryferna saknar således inte bara inre bevis på gudomlig inspiration och de inspirerade hebreiska bibelskribenternas erkännande, utan också ett godkännande av Jesus och hans apostlar, som var bemyndigade av Gud. Jesus visade emellertid att han godkände de hebreiska skrifternas kanon när han hänvisade till ”allt som står skrivet ... i Moses lag och hos profeterna och i Psalmerna”. (Lu 24:44) Psalmerna var den första och längsta boken i den del av de hebreiska skrifterna som kallades Skrifterna (Ketuvim).
Jesu ord i Matteus 23:35 (och Lu 11:50, 51) är också mycket betecknande: ”Så att allt det rättfärdiga blod som är utgjutet på jorden skall komma över er, från den rättfärdige Abels blod till blodet av Sakarja, Berekjas son, som ni mördade mellan helgedomen och altaret.” Sakarja mördades mot slutet av Jehoas regering, men mer än 200 år senare, under Jehojakims regering, mördades en annan profet, Urija. (Jer 26:20–23) Om nu Jesus ville hänvisa till alla martyrerna, varför sade han då inte ”från Abel till Urija”? Orsaken är uppenbarligen att mordet på Sakarja omtalas i 2 Krönikeboken 24:20, 21, dvs. i slutet av den traditionella hebreiska kanon. I det avseendet omfattade Jesu uttalande alla de mördade vittnen för Jehova som omtalas i de hebreiska skrifterna, från Abel, som nämns i den första boken (Första Moseboken) till Sakarja, som nämns i den sista boken (Krönikeböckerna); det är ungefär som om vi skulle säga ”från Första Moseboken till Uppenbarelseboken”.
De kristna grekiska skrifterna. De 27 böcker som utgör de kristna grekiska skrifternas kanon skrevs ner och sammanställdes på ungefär samma sätt som de hebreiska skrifterna. Kristus ”gav gåvor i form av människor”, ja, ”han gav några som apostlar, några som profeter, några som evangelieförkunnare, några som herdar och lärare”. (Ef 4:8, 11–13) Med Guds heliga andes hjälp lade de fram den sunda läran för den kristna församlingen, och genom ”påminnelser” upprepade de en hel del av det som redan stod skrivet i de hebreiska skrifterna. (2Pe 1:12, 13; 3:1; Rom 15:15)
Det finns vittnesbörd från icke-bibliska källor om att åtminstone tio av Paulus brev hade sammanställts redan ca år 90–100, och det råder inget tvivel om att de kristna mycket tidigt samlade de inspirerade kristna skrifterna.
I ett bibliskt uppslagsverk sägs det: ”I slutet av det första århundradet kände Klemens, biskop i Rom, till Paulus brev till kyrkan i Korinth. Senare bekräftas det i brev från både Ignatios, biskop i Antiokia, och Polykarpos, biskop i Smyrna, att de paulinska breven var i omlopp i det andra årtiondet av 100-talet.” (The International Standard Bible Encyclopedia, utgiven av G. W. Bromiley, 1979, bd 1, sid. 603) Dessa män, som alla levde under de första århundradena v.t. – Klemens av Rom (30?–100?), Polykarpos (69?–155?) och Ignatios av Antiokia (slutet av första och början av andra århundradet) – vävde i sina verk in citat och utdrag ur olika böcker i de kristna grekiska skrifterna, vilket visar att de var förtrogna med dessa kanoniska skrifter.
Justinus Martyren (död ca år 165) använde i sitt verk ”Dialog med juden Tryphon” (kap. XLIX) uttrycket ”det är skrivet” när han citerade Matteusevangeliet, liksom evangelieskribenterna själva gjorde när de citerade de hebreiska skrifterna. Detsamma gäller också ett äldre verk av en okänd författare, ”Barnabasbrevet” (IV). I ”Första apologin” (LXVI, LXVII) kallar Justinus Martyren ”apostlarnas skrifter” för ”evangelier”. (The Ante-Nicene Fathers, bd I, sid. 220, 139, 185, 186)
Theofilos av Antiokia (100-talet) sade: ”Beträffande den rättfärdighet som lagen påbjöd finns det bestyrkande uttalanden både hos profeterna och i evangelierna, därför att de alla talade under inspiration av Guds ande.” Theofilos använde också sådana uttryck som ”det sägs i evangeliet” (när han citerade Mt 5:28, 32, 44, 46; 6:3) och ”Guds ord vägleder oss” (när han citerade 1Ti 2:2 och Rom 13:7, 8). (The Ante-Nicene Fathers, 1962, bd II, sid. 114, 115, ”Theophilus to Autolycus” [XII, XIII])
I slutet av 100-talet var de kristna grekiska skrifternas kanon obestridligen fastställd, och män som Irenaeus, Klemens av Alexandria och Tertullianus tillskrev dessa böcker samma vikt och betydelse som de hebreiska skrifterna. Av de hänvisningar Irenaeus gör till Skrifterna är inte mindre än 200 direkta citat ur Paulus brev. Klemens säger att han skall bemöta sina motståndare med hjälp av ”Skrifterna, som vi tror äger gällande kraft på grund av sin allsmäktiga auktoritet”, dvs. ”med lagen och profeterna, tillika med det välsignade evangeliet”. (The Ante-Nicene Fathers, bd II, sid. 409, ”The Stromata, or Miscellanies”)
Somliga har ifrågasatt att vissa böcker i de kristna grekiska skrifterna är kanoniska, men deras argument är mycket svaga. Vissa kritiker förkastar till exempel Hebréerbrevet bara därför att det inte bär Paulus namn och därför att stilen är något annorlunda än i de övriga breven, men detta är ett ytligt resonemang. B. F. Westcott konstaterar att ”brevets kanoniska äkthet inte är beroende av om det är Paulus som är skribenten”. (The Epistle to the Hebrews, 1892, sid. lxxi) Det faktum att brevet, tillsammans med åtta andra av Paulus brev, finns med i papyrushandskriften Chester Beatty II (P46) (daterad till ca 150 år efter Paulus död) väger mycket tyngre än invändningen att skribentens namn inte nämns.
Ibland har också vissa mindre bibelböcker, till exempel Jakobs brev, Judas brev, Johannes andra och tredje brev samt Petrus andra brev, ifrågasatts därför att dessa böcker sällan citeras av skribenter från de första århundradena. Tillsammans utgör emellertid de breven endast en trettiosjättedel av de kristna grekiska skrifterna, och därför citerades de naturligtvis inte heller så mycket. I det sammanhanget kan det vara värt att nämna att Petrus andra brev citeras av Irenaeus, som ansåg att detta brev var lika kanoniskt som de övriga delarna av de grekiska skrifterna. Detsamma gäller Johannes andra brev. (The Ante-Nicene Fathers, bd I, sid. 551, 557, 341, 443, ”Irenæus Against Heresies”) Även Uppenbarelseboken, som också förkastats av somliga kritiker, godtogs av många forntida kommentatorer, däribland Papias, Justinus Martyren, Melito och Irenaeus.
Det verkliga kriteriet på om en bok är kanonisk är emellertid inte hur många gånger eller av vilka icke-apostoliska skribenter den citeras. Bokens innehåll måste vittna om att den är en produkt av Guds heliga ande. Den kan följaktligen inte innehålla vidskepliga eller demoniska uppfattningar, och inte heller kan den uppmuntra till dyrkan av det skapade. Den måste vara i full harmoni och fullständig överensstämmelse med övriga delar av Bibeln och på så sätt vittna om att dess verklige författare är Jehova Gud. Varje enskild bok måste stämma med ”mönstret av sunda ord” och vara i harmoni med Kristi Jesu läror och gärningar. (2Ti 1:13; 1Kor 4:17) Apostlarna hade tveklöst Guds godkännande, och deras uttalanden visar att de erkände andra skribenter, som Lukas och Jesu halvbror Jakob. Genom den heliga anden fick apostlarna ”förmåga att urskilja inspirerade uttalanden” och avgöra om dessa var från Gud eller inte. (1Kor 12:4, 10) När Johannes, den siste aposteln, dog upphörde den långa raden av pålitliga män som skrev under inspiration. I och med Uppenbarelseboken, Johannes evangelium och Johannes brev var Bibelns kanon således fullbordad.
Bibelns 66 kanoniska böcker vittnar genom sin inbördes harmoni om att Bibeln utgör en enhet och är fullständig och att vi bör se den som Jehovas inspirerade sanningsord, som trots alla fiender blivit bevarat ända till vår tid. (1Pe 1:25) En översikt över de 66 kanoniska böckerna, skribenternas namn, tidpunkten då de fullbordades och tiden som varje bok omfattar finns i ”Tabell över Bibelns böcker i den ordning de fullbordades” i artikeln BIBELN. (Se också de enskilda bibelböckerna under respektive namn.)
[Tabell på sidan 31]
DEN JUDISKA KANON
Lagen (Tora)
1) 1 Moseboken
2) 2 Moseboken
3) 3 Moseboken
4) 4 Moseboken
5) 5 Moseboken
Profeterna (Neviim)
6) Josua
7) Domarboken
8) 1, 2 Samuelsboken
9) 1, 2 Kungaboken
10) Jesaja
11) Jeremia
12) Hesekiel
13) De tolv profeterna (Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggaj, Sakarja, Malaki)
Skrifterna (Ketuvim)
14) Psalmerna
15) Ordspråksboken
16) Job
17) Höga Visan
18) Rut
19) Klagovisorna
20) Predikaren
21) Ester
22) Daniel
23) Esra, Nehemja
24) 1, 2 Krönikeboken