Är predestinationsläran förenlig med Guds kärlek?

”MED predestination menar vi Guds eviga rådslut, genom vilket han inom sig själv har bestämt vad han vill skall ske med varje mänsklig individ. Ty alla är inte skapade med samma slutliga öde; utan evigt liv är förutbestämt för somliga, och evig fördömelse för andra.”

Så definierade den protestantiske reformatorn Johan Calvin sin uppfattning om predestinationen i boken Institutio christianæ religionis. Den här uppfattningen grundar sig på tanken att Gud är allvetande och att hans skapelser genom sitt handlingssätt inte kan dra hans uppsåt i tvivelsmål eller tvinga honom att ändra sig.

Men är detta verkligen vad Bibeln lär oss om Gud? Och vad som är ännu viktigare: Är en sådan förklaring förenlig med Guds egenskaper, i synnerhet hans främsta egenskap — kärlek?

En Gud som kan förutsäga framtiden

Gud kan förutsäga framtiden. Han beskriver sig själv som ”den som från början omtalar utgången och från svunnen tid de ting som inte har blivit gjorda; den som säger: ’Mitt eget rådslut kommer att bestå, och allt som behagar mig kommer jag att göra.’” (Jesaja 46:10) Under mänsklighetens hela historia har Gud låtit teckna ner profetior för att visa att han kan göra bruk av sitt förutvetande och förutsäga händelser innan de inträffar.

När till exempel profeten Daniel på den babyloniske kungen Belsassars tid hade en dröm om två vilda djur, av vilka det ena utmanövrerade det andra, gav Jehova honom följande uttydning: ”Baggen som du såg, den som hade de två hornen, representerar Mediens och Persiens kungar. Och den ludna bocken representerar Greklands kung.” (Daniel 8:20, 21) Gud använde följaktligen sitt förutvetande för att avslöja vilka världsvälden som skulle avlösa varandra. Det då dominerande babyloniska världsväldet skulle efterträdas av Medo-Persien som längre fram skulle efterträdas av Grekland.

Profetior kan också gälla enskilda individer. Profeten Mika tillkännagav till exempel att Messias skulle födas i Betlehem. (Mika 5:2) Också i det här fallet gjorde Gud bruk av sitt förutvetande. Denna förutsägelse gjordes emellertid i ett speciellt syfte — för att underlätta identifieringen av Messias. Det här exemplet kan inte med rätta anföras som bevis för att varje enskild människas liv är förutbestämt.

Bibeln visar tvärtom att det finns tillfällen då Gud väljer att inte göra bruk av sitt förutvetande. Strax innan Sodom och Gomorra utplånades sade han: ”Jag är fast besluten att bege mig ner för att jag må se om de handlar helt enligt det skri över den som har kommit till mig, och om inte, kan jag få veta det.” (1 Moseboken 18:21) Denna bibelvers visar tydligt att Gud inte visste hur omfattande omoralen var i dessa städer innan han hade undersökt saken.

Det är sant att Gud kan förutse vissa händelser, men i många fall har han valt att inte göra bruk av sitt förutvetande. Eftersom Gud är allsmäktig, står det honom fritt att använda sina förmågor på det sätt som han önskar och inte enligt ofullkomliga människors önskningar.

En Gud som kan rätta till förhållandena

I likhet med Calvin menar somliga att Gud förutbestämde människans fall innan hon skapades och att han hade predestinerat ”de utvalda” före detta fall. Men om det är sant, skulle det då inte ha varit skrymtaktigt av Gud att ställa evigt liv i utsikt för Adam och Eva, när han mycket väl visste att de aldrig skulle kunna få det? Dessutom visar Bibeln tydligt att det första människoparet ställdes inför ett val: att följa Guds föreskrifter och leva för evigt eller att förkasta dem och dö. — 1 Moseboken, kapitel 2.

Men omintetgjorde verkligen Adams och Evas synd Guds uppsåt? Nej, för omedelbart efter det att de hade syndat tillkännagav Gud att han skulle frambringa en ”säd” som skulle tillintetgöra Satan och hans redskap och att han skulle rätta till förhållandena här på jorden. Precis som några få insekter inte kan hindra en trädgårdsmästare från att få en god skörd, kan inte Adams och Evas olydnad hindra Gud från att göra jorden till ett paradis. — 1 Moseboken, kapitel 3.

Längre fram uppenbarade Gud att styret över jorden skulle anförtros åt ett kungarike med en avkomling av kung David på tronen och att andra skulle regera tillsammans med honom i detta rike. Dessa andra kallas ”den Allrahögstes heliga”. — Daniel 7:18; 2 Samuelsboken 7:12; 1 Krönikeboken 17:11.a

Att förutsäga är inte detsamma som att förutbestämma

Det faktum att Gud inte valde att veta vilken kurs mänskligheten skulle välja hindrade honom inte från att förutsäga konsekvenserna av ett gott respektive ont handlingssätt. En bilmekaniker som varnar en bilägare för att hans fordon är i dåligt skick kan inte hållas ansvarig om en olycka inträffar eller anklagas för att ha förutbestämt den. På liknande sätt kan Gud inte anklagas för att ha förutbestämt de sorgliga konsekvenserna av hur enskilda individer handlar.

Det förhöll sig på samma sätt med avkomlingarna av det första människoparet. Innan Kain dödade sin bror, gjorde Jehova honom uppmärksam på ett val. Skulle han bemästra synden, eller skulle den få herraväldet över honom? Det finns ingenting i skildringen som ger en antydan om att Jehova förutbestämde att Kain skulle välja en ond kurs och mörda sin bror. — 1 Moseboken 4:3—7.

Längre fram varnade den mosaiska lagen israeliterna för vad som skulle hända om de vände sig bort från Jehova genom att exempelvis ta sig hustrur från de kringliggande hedniska nationerna. Det som var förutsagt inträffade också. Ett belysande fall är kung Salomo, som på äldre dagar förleddes av sina utländska hustrur att börja dyrka avgudar. (1 Kungaboken 11:7, 8) Ja, Gud varnade sitt folk, men han förutbestämde inte hur enskilda individer skulle komma att handla.

De kristna utvalda uppmanas att bevara sin trohet om de inte vill förlora den utlovade belöningen att få regera tillsammans med Kristus i himlarna. (2 Petrus 1:10; Uppenbarelseboken 2:5, 10, 16; 3:11) I likhet med vissa teologer i gångna tider kan vi fråga oss: Varför gavs sådana påminnelser om kallelsen av de utvalda var slutgiltig?

Predestinationsläran och Guds kärlek

Människan skapades ”till Guds avbild” och utrustades med en fri vilja. (1 Moseboken 1:27) Den fria viljan var en nödvändig förutsättning för att människor skulle kunna ära och tjäna Gud av kärlek, inte som robotar med minsta rörelse bestämd på förhand. Kärlek som visades av förnuftsbegåvade varelser med full handlingsfrihet skulle göra det möjligt för Gud att motbevisa orättvisa anklagelser. Han säger: ”Var vis, min son, och gläd mitt hjärta, så att jag kan ge den svar som smädar mig.” — Ordspråken 27:11.

Om Guds tjänare var predestinerade — eller programmerade, om man så får uttrycka det — skulle då inte uppriktigheten i deras kärlek till Skaparen kunna ifrågasättas? Skulle det dessutom inte vara helt i strid med Guds opartiskhet att predestinera vissa utvalda människor till himmelsk härlighet och lycka, utan att ta hänsyn till de enskilda individernas förtjänster? Och om somliga blev favoriserade på det sättet medan andra predestinerades till evigt straff, skulle detta knappast väcka några känslor av uppriktig tacksamhet hos de ”utvalda”. — 1 Moseboken 1:27; Job 1:8; Apostlagärningarna 10:34, 35.

Slutligen kan framhållas att Kristus befallde sina lärjungar att predika de goda nyheterna för hela mänskligheten. Om Gud redan hade utvalt dem som skulle bli räddade, skulle det då inte dämpa de kristnas evangeliseringsnit? Skulle det inte göra predikandet mer eller mindre meningslöst?

Opartisk kärlek från Guds sida är den starkaste kraft som kan få människor att älska honom i gengäld. Det största uttrycket för Guds kärlek var att offra sin Son för ett ofullkomligt, syndfullt människosläkte. Guds förutvetande beträffande sin Son är ett speciellt fall, men det gör oss förvissade om att de löften om en återställelse som är förbundna med Jesus med säkerhet kommer att uppfyllas. Må vi därför sätta tro till denne Son och närma oss Gud. Låt oss visa vår uppskattning genom att ta emot Guds inbjudan att få ett gott förhållande till vår Skapare. I dag utsträcker Gud denna inbjudan till alla som vill göra bruk av sin fria vilja och visa sin kärlek till honom.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 7]

PREDESTINERADE SOM GRUPP BETRAKTADE

”Dem som han har gett sitt första erkännande har han också förutbestämt [predestinerat, New International Version] till att likformas med hans Sons bild, för att han skulle vara den förstfödde bland många bröder. Vidare är de som han har förutbestämt de som han också har kallat; och de som han har kallat är de som han också har förklarat vara rättfärdiga. Slutligen är de som han har förklarat rättfärdiga de som han också har förhärligat.” (Romarna 8:29, 30) Hur skall vi förstå termen ”förutbestämt” eller ”predestinerat”, som Paulus använder i dessa verser?

Det Paulus säger här är inte något bevis för läran om den enskildes predestination. Uppslagsverket Dictionnaire de théologie catholique, som utkom år 1935, förklarar Paulus’ argumentering (Romarna, kapitel 9—11) på det här sättet: ”Den gängse uppfattningen bland katolska lärda har i allt större utsträckning blivit att själva tanken på en predestination till evigt liv inte kommer till uttryck här.” Samma verk citerar därefter Marie-Joseph Lagrange, som säger: ”Den fråga som Paulus i första hand dryftar handlar inte alls om predestination och fördömelse, utan endast om kallelsen av hedningar till den kristna nåden, som ställs i motsats till judarnas brist på tro. ... Den gäller grupper — hedningar, judar — och inte angivna enskilda individer.” — Kursiverat av oss.

Den senare utgivna Jerusalem Bible kommer till samma slutsats beträffande dessa kapitel (9—11): ”Det som behandlas i dessa kapitel är således inte frågan om den enskildes predestination till härlighet eller ens till tro, utan Israels del i den historiska utvecklingen av mänsklighetens frälsning, den enda fråga som väcks genom uttalandena i GT [Gamla testamentet].”

De sista verserna i Romarnas åttonde kapitel handlar om samma sak. Dessa verser påminner oss därför med rätta om att Gud förutsåg att det skulle finnas en klass eller grupp av människor som skulle kallas till att regera tillsammans med Kristus och förutsade de krav som dessa skulle behöva uppfylla — och det utan att i förväg bestämma vilka individer som skulle utväljas, för detta skulle strida mot hans kärlek och rättvisa.