KRUKMAKARE

En som tillverkar krukor, fat och andra föremål av lera. Det hebreiska ordet för krukmakare (jōtsẹr) betyder ordagrant ”formare”, ”en som formar” (Jer 18:4, not), medan det grekiska ordet (kerameus) kommer från en rot som betyder ”blanda”, vilket kanske syftar på att lera och vatten måste blandas före formningen. Sedan äldsta tider har krukmakare format lera till kärl och bränt dem för att de inte skall mjukna när de blir våta. Krukmakaren kunde arbeta ensam, men ibland hade han medhjälpare, ofta lärlingar. Det verkar som om det bland hebréerna en gång i tiden fanns en grupp kungliga krukmakare. (1Kr 4:21–23)

En vanlig metod vid tillverkning av lerkärl var att krukmakaren först tvättade leran och rensade den från främmande partiklar. Därefter lät han den lufttorka lite och bearbetade sedan den ännu fuktiga leran med fötterna för att göra den smidig och lätt att forma. (Jes 41:25) Därefter knådades leran med händerna och lades på drejskivan.

I forntiden var drejskivan i regel gjord av sten (ibland av trä) och bestod i stort sett av en plan skiva som var centrerad på en lodrät axel och kunde roteras vågrätt. Skivan var tyngre längs kanten, vilket gav den stabilitet och fart när den snurrades med handen. När man längre fram började använda en större och tyngre nedre skiva (som satt på samma axel som den övre skivan) kunde krukmakaren i sittande ställning rotera skivan med fötterna.

När krukmakaren hade lagt en lerklump på drejskivan formade han ett kärl med händerna medan skivan roterade. (Jer 18:3, 4) Därefter lät han kärlet torka lite i solen innan han åter satte det på drejskivan för att jämna till och polera det och göra ett mönster, till exempel med hjälp av småsten, snäckskal eller ett tvinnat rep som han pressade mot den ännu fuktiga ytan. Lerkärl blev ofta målade i dekorativa mönster. En del glaserades (Ord 26:23) och brändes sedan i en ugn. För att förbättra utseendet kunde man också bestryka lergodset med färgat lerslam och sedan bränna det en gång till.

Krukmakaren tillverkade många olika föremål, allt från stora krukor (Klag 4:2) till lampor, ugnar och leksaker (t.ex. dockor och djurfigurer). Han tillverkade skålar, bägare, flaskor och andra kärl (3Mo 15:12; 2Sa 17:28; Jer 19:1; Lu 22:10) och även grytor och bakplåtar. Ibland sattes en stämpel på lergodset för att visa var det hade tillverkats. Ofta hade krukmakaren sitt eget ”varumärke” som han stämplade på lerkärlets handtag.

Ibland pressade krukmakaren ner leran i en öppen form för att ge den ett visst mönster eller utseende. Längre fram tillverkades ofta lampor på detta sätt i två delar som sedan sattes ihop när leran hade torkat till en läderartad konsistens. En del saker formade krukmakaren för hand, men vanligtvis använde han drejskivan.

Vid arkeologiska utgrävningar finner man ofta stora mängder lerskärvor. (Se LERSKÄRVA.) De olika typerna av lergods hjälper arkeologerna att identifiera olika kulturer och bedöma vilken period de olika lagren representerar. På grundval av mängden lerskärvor har arkeologerna också försökt beräkna fyndplatsens befolkningstäthet i forntiden.

Krukmakarens myndighet över leran används som en bild av Jehovas suveräna myndighet över enskilda människor och nationer. (Jes 29:15, 16; 64:8) Israels hus var ”som leran i krukmakarens hand” för Gud, den store krukmakaren. (Jer 18:1–10) Människan har ingen rätt att tvista med Gud, lika lite som leran kan tänkas sätta sig upp mot den som formar den. (Jes 45:9) Precis som ett lerkärl kan slås sönder, kan Jehova straffa ett folk för deras överträdelser genom att låta olycka komma över dem. (Jer 19:1–11)

Det sades profetiskt till den messianske kungen angående nationerna: ”Du skall slå sönder dem med järnspira, som ett lerkärl skall du krossa dem.” (Ps 2:9; jfr Dan 2:44; Upp 2:26, 27; 12:5.)

Av samma lerklump kunde krukmakaren göra ett kärl till ärofullt bruk och ett annat till vanärande, allmänt eller vardagligt bruk. På liknande sätt har Jehova myndighet att forma människor så som han vill. Han har haft fördrag med de onda, ”vredens kärl, som gjorts lämpade för tillintetgörelse”, men detta har varit till nytta för ”barmhärtighetens kärl”, dvs. till nytta för dem som utgör det andliga Israel. (Rom 9:14–26)