Karisma — till ära för människor eller Gud?

”EN HÄRSKARE bör överträffa sina undersåtar inte enbart genom att vara bättre än de; han bör också på något vis trollbinda dem”, skrev Xenofon, en berömd grekisk general. I dag skulle många kalla en sådan ”trollkraft” för karisma.

Naturligtvis har inte alla styresmän karisma. Men de som har denna förmåga använder den till att ingjuta hängivenhet i folkmassorna och manipulera dem för sina egna syften. Det mest kända exemplet på detta i vår tid är nog Adolf Hitler. År 1933 ”[såg] flertalet tyskar ... i Hitler — eller kom snart att uppfatta honom som — en gudasänd [karismatisk] ledare”, skriver William L. Shirer i sin bok Det tredje rikets uppgång och fall. ”Under de följande tolv stormiga åren följde de honom blint som om han hade haft gudomlig kraft.”

Religionshistorien är också full av karismatiska ledare som har ingett människor att vara dem hängivna, men dessa ledare har dragit olycka över sina efterföljare. ”Se upp så att ingen vilseleder er”, varnade Jesus, ”många män skall nämligen komma i mitt namn och säga ’Jag är Kristus’, och de skall vilseleda många.” (Matteus 24:4, 5, Phillips) Karismatiska falska krister framträdde inte bara i det första århundradet. På 1970-talet utropade Jim Jones sig själv till ”Messias för Folkets tempel”. Han beskrevs som ”en karismatisk religiös ledare” med ”en egendomlig makt över folk”, och 1978 anstiftade han ett av historiens största massjälvmord.a

Det är uppenbart att karisma kan vara en farlig gåva. Bibeln talar emellertid om ett annat slags gåva, eller gåvor, som Gud har tillhandahållit, till nytta för alla. Det grekiska ordet för denna gåva är khạ·ri·sma, och det förekommer 17 gånger i Bibeln. En kännare av grekiska definierar det som ”en fri gåva, något som oförtjänt ges en människa, ett uttryck för Guds nåd och något som man aldrig skulle kunna förvärva eller inneha i egen kraft”.

Från Bibelns ståndpunkt sett är khạ·ri·sma sålunda en gåva man får tack vare Guds oförtjänta omtanke. Vilka är några av de gåvor som Gud i sin omtanke gett oss? Och hur kan vi använda dem så att vi ärar honom? Låt oss betrakta tre av dessa kärleksfulla gåvor.

Evigt liv

Den största gåvan av alla är utan tvivel gåvan evigt liv. Paulus skrev till församlingen i Rom: ”Den lön synden betalar ut är död, men den gåva [khạ·ri·sma] Gud ger är evigt liv genom Kristus Jesus, vår Herre.” (Romarna 6:23) Det är värt att lägga märke till att syndens ”lön” (döden) är något som vi, om än mot vår vilja, har förtjänat genom vår syndiga natur. Å andra sidan är det eviga liv som Gud gör möjligt för oss något helt oförtjänt, något som vi aldrig skulle kunna få genom egen förtjänst.

Gåvan evigt liv är något vi bör värdesätta och hjälpa andra att få del av. Vi kan hjälpa människor att lära känna Jehova, så att de i sin tur kan tjäna honom och således bli gynnade med gåvan evigt liv. I Uppenbarelseboken 22:17 heter det: ”Anden och bruden säger beständigt: ’Kom!’ Och vemhelst som hör, han må säga: ’Kom!’ Och vemhelst som törstar, han må komma; var och en som vill, han må fritt ta av livets vatten.”

Hur kan vi leda andra till detta livgivande vatten? Huvudsakligen genom att göra gott bruk av Bibeln i vår tjänst. Det är sant att i vissa delar av världen läser eller tänker människor sällan på andliga ting, men det finns ändå alltid tillfällen att väcka någons öra. (Jesaja 50:4) I det här avseendet kan vi fullständigt lita på den motiverande kraft Bibeln innehåller, ”för Guds ord är levande och utvecklar kraft”. (Hebréerna 4:12) Vare sig det är fråga om Bibelns praktiska vishet, den tröst och det hopp som den skänker eller dess förklaring av meningen med livet, kan den i egenskap av Guds ord röra hjärtat och få människor att börja vandra på livets väg. — 2 Timoteus 3:16, 17.

Dessutom kan biblisk litteratur vara till hjälp för oss när vi säger ”Kom!” Profeten Jesaja förutsade att under den här tiden av andligt mörker skulle ”Jehova ... strålande gå upp” över sitt folk. (Jesaja 60:2) Sällskapet Vakttornets publikationer återspeglar denna välsignelse från Jehova, och varje år leder de tusentals människor till Jehova, källan till andlig upplysning. I dessa publikationer ges ingen ära åt människor. Det är som inledningen till tidskriften Vakttornet förklarar: ”Syftet med Vakttornet är att ära Jehova Gud som universums suveräne Herre. ... Den uppmuntrar till tro på Guds nu regerande kung, Jesus Kristus, vars utgjutna blod öppnar vägen för människorna att vinna evigt liv.”

En kristen heltidsförkunnare, som under många år haft anmärkningsvärt stor framgång i sin tjänst, säger angående värdet av Vakttornet och Vakna! när det gäller att dra människor närmare Gud: ”När de som jag studerar Bibeln med börjar läsa och uppskatta Vakttornet och Vakna!, gör de snabba framsteg. Jag betraktar tidskrifterna som en ovärderlig hjälp till att hjälpa människor att lära känna Jehova.”

Tjänsteprivilegier

Timoteus var en kristen lärjunge som anförtroddes en annan gåva vilken är värd särskild uppmärksamhet. Aposteln Paulus sade till honom: ”Var inte vårdslös med den gåva [khạ·ri·sma] som är i dig och som gavs dig genom en förutsägelse och när kretsen av äldre män lade händerna på dig.” (1 Timoteus 4:14) Vad var det för en gåva? Den inbegrep bland annat Timoteus’ förordnande som resande tillsyningsman, ett tjänsteprivilegium som han ansvarsfullt måste sköta. I samma avsnitt uppmanade Paulus Timoteus: ”Fortsätt ... att ivrigt ägna dig åt offentlig föreläsning, åt förmaning, åt undervisning. Ge ständigt akt på dig själv och på din undervisning. Förbli vid dessa ting, ty genom att göra detta skall du rädda både dig själv och dem som lyssnar till dig.” — 1 Timoteus 4:13, 16.

Äldste i vår tid måste också troget hålla fast vid sina tjänsteprivilegier. Ett sätt på vilket de kan göra detta är, som Paulus framhåller, att ständigt ge akt på sin undervisning. I stället för att efterlikna världsliga karismatiska ledare riktar de uppmärksamhet på Gud och inte på sig själva. Jesus, deras föredöme, var en enastående lärare som utan tvivel hade en tilldragande personlighet, men han gav ödmjukt sin Fader ära. ”Vad jag lär ut är inte mitt utan tillhör honom som har sänt mig”, förklarade han. — Johannes 5:41; 7:16.

Jesus ärade sin himmelske Fader genom att använda Guds ord som auktoritet för sin undervisning. (Matteus 19:4–6; 22:31, 32, 37–40) Paulus underströk också behovet av att tillsyningsmän ”stadigt håller sig till det trovärdiga ordet” vad deras undervisningskonst beträffar. (Titus 1:9) Genom att helt och fullt grunda sina tal på Bibeln kommer de äldste i själva verket att säga som Jesus: ”De ting jag säger till er talar jag inte av egen ingivelse.” — Johannes 14:10.

Hur kan äldste hålla sig till det trovärdiga ordet? Genom att ha sina tal förankrade i Guds ord och genom att förklara och ge eftertryck åt de texter som de använder. Dramatiska illustrationer eller lustiga anekdoter, särskilt om de överdrivs, kan leda bort åhörarna från Guds ord och i stället dra uppmärksamheten till talarens egna förmågor. Det är Bibelns ord som kommer att nå åhörarnas hjärtan och motivera dem. (Psalm 19:7–9; 119:40; jämför Lukas 24:32.) Sådana tal riktar mindre uppmärksamhet på människor och ärar i stället Gud.

Ett annat sätt varigenom äldste kan bli effektivare undervisare är att lära av varandra. Precis som Paulus hjälpte Timoteus, kan en äldstebroder hjälpa en annan äldste. ”Med järn skärps järnet självt. Så skärper den ene mannen den andres ansikte.” (Ordspråken 27:17; Filipperna 2:3) Äldste har nytta av att dela med sig åt varandra av idéer och förslag. En som nyligen blivit förordnad som äldste förklarade: ”En erfaren äldste tog sig tid att visa mig hur han skriver ett offentligt föredrag. När han förberedde sina tal, tog han med retoriska frågor, illustrationer, exempel eller korta erfarenheter, förutom skriftställen som han hade ägnat noggrant studium. Han har lärt mig hur jag kan variera mina tal för att undvika en torr och enformig framställning.”

Alla av oss som har tjänsteprivilegier, vare sig vi är äldste, biträdande tjänare eller pionjärer, bör sätta värde på den gåvan. Strax före sin död påminde Paulus Timoteus om att ”låta den Guds gåva [khạ·ri·sma]” som var i honom ”flamma upp igen med klar låga”, vilket i Timoteus’ fall innebar vissa speciella andens gåvor. (2 Timoteus 1:6) I israeliternas hem var elden oftast bara glödande kol. Men man kunde få den att ”flamma upp igen” och på så sätt få lågor och mer värme. Således uppmuntras vi att helhjärtat och med alla krafter gå in för våra förordnanden, så att vi, oavsett vilken andlig gåva vi har anförtrotts, låter denna eld ”flamma upp igen med klar låga”.

Andliga gåvor att dela med sig av

Paulus’ kärlek till sina bröder i Rom drev honom att skriva: ”Jag längtar ... efter att få se er, för att jag må meddela er någon andlig gåva [khạ·ri·sma] så att ni må göras fasta; eller rättare: för att det skall bli ett utbyte av uppmuntran bland er, genom att var och en blir uppmuntrad av den andres tro, både er och min.” (Romarna 1:11, 12) Paulus betraktade vår förmåga att stärka andras tro genom det vi säger som en andlig gåva. Ett utbyte av sådana andliga gåvor leder till att tron stärks och till ömsesidig uppmuntran.

Och detta är sannerligen nödvändigt. I den onda ordning som vi lever i utsätts vi alla för påfrestningar av ett eller annat slag. Ett regelbundet utbyte av uppmuntran kan emellertid hjälpa oss att hålla ut. Avsikten med detta utbyte — att både ge och få — är viktig för att bevara den andliga styrkan. Det är sant att vi alla, då och då, behöver få uppmuntran, men alla kan vi också hjälpa till att bygga upp varandra.

Om vi är uppmärksamma på medtroende som är nedstämda, kan vi ”trösta dem som är i allt slags vedermöda, genom den tröst med vilken vi själva nu tröstas av Gud”. (2 Korinthierna 1:3–5) Det grekiska ordet för tröst (pa·rạ·kle·sis) betyder ordagrant ”ett kallande till sin sida”. Om vi finns vid vår broders eller systers sida och ger en hjälpande hand när det behövs, kommer vi själva utan tvivel att få samma kärleksfulla stöd när vi behöver det. — Predikaren 4:9, 10; jämför Apostlagärningarna 9:36–41.

Något som också är till stor hjälp är de kärleksfulla herdebesök som de äldste gör. Även om det finns tillfällen då besök görs för att ge bibliska råd angående något som måste uppmärksammas, är de flesta herdebesök tillfällen till uppmuntran, för att ”hjärtan må bli tröstade”. (Kolosserna 2:2) När tillsyningsmän gör sådana trosstärkande besök, ger de verkligen en andlig gåva. Precis som Paulus kommer de att finna att denna unika form av givande är berikande, och de kommer att utveckla en längtan efter sina bröder. — Romarna 1:11.

Så var fallet med en äldste i Spanien som berättar följande erfarenhet: ”Ricardo, en 11-årig pojke, verkade inte ha något särskilt intresse för mötena eller för församlingen över huvud taget. Därför bad jag hans föräldrar om lov att besöka honom, och det ville de gärna. De bodde i bergen, ungefär en timmes bilresa från mitt hem. Det var tydligt att Ricardo var glad över det intresse jag visade honom, och han reagerade genast positivt. Han blev snart en odöpt förkunnare och en mycket verksam medlem av församlingen. Han hade varit ganska reserverad, men nu blev han gladare och mer utåtriktad. Flera i församlingen frågade: Vad har hänt med Ricardo? Det var som om de inte hade lagt märke till honom tidigare. När jag tänker på detta betydelsefulla herdebesök, känner jag att jag har fått mer än vad Ricardo har fått. Nu när han kommer in i Rikets sal, strålar hans ansikte, och han kommer rusande för att hälsa på mig. Det är glädjande att se hans andliga framsteg.”

Utan tvivel blir herdebesök, som detta, rikligen välsignade. Sådana besök är i enlighet med Jesu vädjan: ”Var en herde för mina små får.” (Johannes 21:16) Naturligtvis är det inte bara äldste som kan ge sådana andliga gåvor. Alla i församlingen kan sporra andra till kärlek och förträffliga gärningar. (Hebréerna 10:23, 24) Precis som bergsklättrare är förenade med ett rep, är vi förenade med andliga band. Det vi gör och säger påverkar andra. En sarkastisk kommentar eller skarp kritik kan nöta på de band som förenar oss. (Efesierna 4:29; Jakob 3:8) Å andra sidan kan några väl valda ord av uppmuntran och kärleksfull hjälp göra att våra bröder övervinner sina problem och svårigheter. På så sätt ger vi andliga gåvor av bestående värde. — Ordspråken 12:25.

Att återspegla Guds ära i större mått

Tydligt är att alla kristna har ett visst mått av karisma. Vi har fått ett ovärderligt hopp om evigt liv. Vi har också andliga gåvor som vi kan dela med oss av. Och vi kan sträva efter att inspirera eller motivera andra att ha rätta mål i livet. En del har ytterligare gåvor i form av tjänsteprivilegier. Alla dessa gåvor är bevis på Guds oförtjänta omtanke. Och eftersom varje gåva som vi kan ha är någonting vi fått av Gud, har vi sannerligen ingen orsak att vara skrytsamma. — 1 Korinthierna 4:7.

Som kristna gör vi väl i att fråga oss själva: ”Kommer jag att använda den grad av karisma som jag har fått till att ära Jehova, Givaren av ’varje god gåva och varje fullkomlig skänk’? (Jakob 1:17) Efterliknar jag Jesus och betjänar andra efter vad mina förmågor och omständigheter medger?”

Aposteln Petrus sammanfattar vårt ansvar i det här avseendet: ”I samma mån som var och en har fått en gåva [khạ·ri·sma] skall ni bruka den för att tjäna varandra såsom goda förvaltare av Guds oförtjänta omtanke, som kommer till uttryck på olika sätt. Om någon talar, så må han tala såsom vore det heliga utsagor från Gud; om någon tjänar, så må han tjäna såsom beroende av den kraft som Gud släpper till; så att Gud i allt kan bli förhärligad genom Jesus Kristus.” — 1 Petrus 4:10, 11.

[Fotnot]

[Bildkällor på sidan 23]

UPI/Corbis-Bettmann

Corbis-Bettmann