FIENDE

Det hebreiska ordet ’ōjẹv och det grekiska ekhthrọs avser en person som är motståndare till någon annan eller som hatar denne. (2Mo 23:22; Mt 5:43) Det första omnämnandet av fiendskap i universum förekommer i samband med att ”ormen”, som längre fram i Bibeln identifieras som Satan, Djävulen (Upp 12:9), riktade sig till Eva och ifrågasatte Guds sannfärdighet (1Mo 3:4, 5). Jesus Kristus beskrev denne andevarelse som ”en människomördare” och ”en lögnare och lögnens fader”. (Joh 8:44; se SATAN.)

Guds fiender. Sedan dess har Satan varit Guds ärkefiende. (Mt 13:25, 39) Han har utövat inflytande på människorna, och de har låtit sig påverkas, med resultatet att ”hela världen ligger i den ondes våld”. (1Jo 5:19) Världen är därför Guds fiende. (Jak 4:4) Gud har dock varit tålmodig mot sina fiender och visat barmhärtighet mot dem av dessa fiender som önskat tjäna honom. Han har gett dem en möjlighet att genom Jesu Kristi offer försonas med honom. (Rom 5:10; Kol 1:21, 22) Han har gjort alla som är i gemenskap med Kristus till ”ambassadörer” som utför en försoningens tjänst i en fientlig värld. (2Kor 5:18–21)

Många är emellertid oförsonliga fiender till Gud, däribland Satan och hans demoner, som församlar nationerna mot Gud (Upp 16:13–16); den avfälliga ”laglöshetens människa”, som gör uppror mot Gud (2Th 2:3, 4); ”det stora Babylon”, vars ”synder har hopat sig ända upp till himlen” (Upp 17:5; 18:5); det ”vilddjur” som stiger upp ur havet och som får sin makt och myndighet av draken, Satan (Upp 13:1, 2, 6); det tvåhornade ”vilddjur” som får människor att tillbe vilddjuret som stiger upp ur havet (Upp 13:11, 12); det scharlakansröda vilddjur som är ”fullt av hädiska namn” (Upp 17:3); alla som ger dessa sitt stöd (Upp 19:17–21). Gud skall tillintetgöra dessa fiender. (5Mo 32:41; Jes 59:18; Upp 20:10)

Kristi fiender. Guds fiender är också Kristi fiender. (Joh 8:42–47; Mt 10:40) När Jesus Kristus var på jorden fick han lida mycket på grund av det som Guds fiender utsatte honom för, men han återgäldade inte ont med ont; han ville inte skada dem. (1Pe 2:21–23) Han läkte rentav en av dem som kom med svärd och påkar för att gripa honom. (Lu 22:49–51; Joh 18:10, 11)

Men när det gäller vad som skulle ske efter det att Kristus hade uppväckts från de döda skriver aposteln: ”Denne ... har satt sig på Guds högra sida och väntar från den tiden tills hans fiender blir lagda som en pall för hans fötter.” (Heb 10:12, 13; Lu 20:41–43) Detta var förutsagt i Psalm 110, som också innehåller denna befallning, som Jehova gav sin Son: ”Dra kuvande fram mitt ibland dina fiender.” (Ps 110:2) Dessa fiender till Jehova och ”hans smorde” omfattar ”nationerna”, ”folkgrupperna”, ”jordens kungar” och ”höga ämbetsmän”. (Ps 2:1–9) Enligt Uppenbarelseboken 19:11–21 skall Jesus Kristus i egenskap av den som kallas ”Trofast och Sann”, ”Guds Ord” och ”kungarnas Kung och herrarnas Herre” leda himlens härar mot sina fiender. Hans fiender omtalas här som ”vilddjuret och jordens kungar och deras härar” och ”den falske profeten”, och de blir alla tillintetgjorda av honom.

Mänsklighetens fiender. Guds fiender är också mänsklighetens fiender, eftersom de kämpar för att hindra att människorna försonas med Gud och att Guds avsikter med jorden och människan blir verklighet. De motarbetar förkunnandet av sanningen och därmed också alla människors intressen, i likhet med dem som förföljde de första kristna. (1Th 2:15)

Även döden, som har spritt sig till alla människor sedan synden kom in i världen genom Adam, omtalas i Bibeln som en ”fiende” till mänskligheten. (1Kor 15:26; Rom 5:12) Människan kan inte i egen kraft övervinna döden. (Ps 89:48) Men Jehova Gud kommer genom Jesus Kristus att göra slut på denna mänsklighetens fiende. (1Kor 15:24–26; Jes 25:8)

De kristnas kamp. Aposteln Paulus beskrev de kristnas kamp med orden: ”Vi har inte en kamp mot blod och kött, utan mot regeringarna, mot myndigheterna, mot världshärskarna i detta mörker, mot de onda andemakterna i de himmelska regionerna.” (Ef 6:12; jfr 2Kor 10:4.) De kristna kämpar således inte mot människor utan mot onda andemakter som försöker få dem att vända Gud ryggen. Jesus Kristus förklarade för sina lärjungar att världen å sin sida skulle hata och till och med döda dem (Mt 10:22; 24:9; Joh 16:2) och att en man i vissa fall skulle få medlemmar av sitt eget hushåll till fiender (Mt 10:36).

Hur skall de kristna förhålla sig till människor som gör sig till deras fiender? Jesus gav rådet: ”Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er.” (Lu 6:27, 28) Han förklarade: ”Ni har hört att det sades [inte i Bibeln, men enligt judisk tradition]: ’Du skall älska din nästa och hata din fiende.’ Men jag säger er: Älska era fiender och be för dem som förföljer er.” (Mt 5:43, 44) Utan tvivel med Ordspråksboken 25:21 i tankarna gav Paulus uppmaningen: ”Om din fiende är hungrig, ge honom att äta.” (Rom 12:20) Samma princip fanns i den mosaiska lagen: ”Om du träffar på din fiendes tjur eller hans åsna som irrar omkring, skall du ovillkorligen föra tillbaka den till honom. Om du ser åsnan som tillhör någon som hatar dig ligga där under sin börda, då får du inte lämna honom utan hjälp. Tillsammans med honom skall du ovillkorligen lösgöra den.” (2Mo 23:4, 5)

Tack vare att Jehovas tjänare har följt dessa goda principer har många av deras fiender blivit mer sympatiskt inställda till dem och även till Gud. Som det sägs i Ordspråksboken 16:7: ”När Jehova finner välbehag i en mans vägar, förmår han till och med hans fiender att hålla fred med honom.” (Jfr Rom 12:17, 18, 21; 1Pe 2:19, 20; 3:9.) Ett framträdande exempel på att visa barmhärtighet mot en fiende är Jesu sätt att behandla Saul från Tarsos (som blev aposteln Paulus). (Apg 9:1–16; 1Ti 1:13; jfr Kol 1:21, 22.)

Jehova Gud säger: ”Min är hämnden och vedergällningen.” (5Mo 32:35; Rom 12:19; Heb 10:30) En Guds tjänare tar därför inte saken i egna händer och utkräver hämnd, och han önskar inte heller att något ont skall drabba hans fiender för sin personliga tillfredsställelses skull, eftersom han kommer ihåg det visa rådet: ”Gläd dig inte när din fiende faller, och låt inte ditt hjärta fröjda sig när något får honom att snava.” (Ord 24:17) När det under den mosaiska lagen skulle avgöras om ett dråp var avsiktligt eller om det var en olyckshändelse, lades vikt vid om den anklagade tidigare hade varit fiende till den döde, hade hatat honom eller i fiendskap hade slagit honom. (4Mo 35:20–25)

Det är många andra ”fiender” som en kristen måste övervinna i sitt liv, förutom den rent bokstavliga fientlighet de kan möta. Det är farligt att låta sig besegras av dessa ”fiender”, eftersom det skulle resultera i att man blir fiende till Gud. Som aposteln Paulus säger: ”Detta att man håller sinnet inriktat på köttet betyder fiendskap med Gud, eftersom det inte är underordnat Guds lag och faktiskt inte heller kan vara det.” (Rom 8:7; Gal 5:17) Bibeln visar att det pågår en kamp mellan två motstridiga krafter i den kristnes inre: 1) ”Guds lag”, som Paulus kallade den lag som behärskade hans sinne och som även kallades ”andens lag, den ande som ger liv i gemenskap med Kristus Jesus”, och 2) ”syndens lag”, som finns i lemmarna, även kallad ”syndens och dödens lag”. (Rom 7:22–25; 8:2) Aposteln Petrus förmanade på liknande sätt de kristna att avhålla sig från ”de köttsliga begären, som för krig mot själen”. (1Pe 2:11) Jesu halvbror Jakob ger uttryck åt samma tanke när han talar om ”begär efter sinnlig njutning som för krig i era lemmar”. (Jak 4:1) För att kunna övervinna sådana krafter eller benägenheter måste man inse att de är fiender.