Mot den ”kunskap” som med orätt kallas så
HUR viktig är sanningen för dig? Oroar det dig att lögner har förvridit, ja till och med dolt sanningen om Skaparen av himmel och jord? Irenaeus, en till bekännelsen kristen man som levde på 200-talet v.t. oroade sig mycket över detta. Han strävade efter att avslöja de farliga, orätta lärorna hos gnosticismen, en avfällig form av kristendom. Tidigare hade aposteln Paulus varnat Timoteus och sagt att han måste vända sig bort från sådan ”’kunskap’ som med orätt kallas så”. — 1 Timoteus 6:20, 21.
Irenaeus avslöjade modigt falska läror. Begrunda till exempel vad han sade i inledningen till sitt omfattande litterära verk med titeln ”Vederläggandet och kullkastandet av den kunskap som med orätt kallas så”. Han skrev: ”Vissa män som förkastar sanningen inför hos oss osanna historier och gagnlösa släktregister, vilka som aposteln sade [1 Timoteus 1:3, 4] snarare uppväcker stridigheter än främjar Guds arbete med att bygga upp tron. Genom sin slugt uppbyggda retorik vilseleder de oerfarnas sinnen och tar dem till fånga, förvränger Herrens uttalanden och är onda uttydare av sådant som var väl sagt.”
Gnostikerna (från det grekiska ordet gnó·sis, som betyder ”kunskap”) sade sig få högre kunskap genom hemliga uppenbarelser och sade skrytsamt att de ”rättade apostlarna”. Gnosticismen flätade samman filosofi, spekulation och hednisk mysticism med avfällig kristendom. Irenaeus vägrade att ta del i något av detta. I stället började han en livslång kamp mot avfälliga läror. Utan tvivel var han väl medveten om behovet av att tillämpa aposteln Paulus’ varning: ”Se upp: kanske skall det finnas någon som vill bortföra er som sitt byte genom den filosofi och det tomma bedrägeri som är i överensstämmelse med människors tradition, i överensstämmelse med världens elementära ting och inte i överensstämmelse med Kristus.” — Kolosserna 2:8; 1 Timoteus 4:7.
Hans tidiga liv och tjänst
Man vet inte mycket om Irenaeus’ tidiga liv och personliga historia. Det antas allmänt att han kom från Mindre Asien och att han föddes någon gång mellan år 120 v.t. och år 140 v.t. i staden Smyrna eller dess närhet. Irenaeus vittnar själv om att han i sin tidiga ungdom var bekant med Polykarpos, en tillsyningsman i församlingen i Smyrna.
Medan han studerade under Polykarpos’ handledning, inleddes tydligen hans vänskap med Florinos. Polykarpos var en levande länk till apostlarna. Han var flitigt upptagen med att förklara Skrifterna och rekommenderade på det bestämdaste att man skulle hålla sig till Jesu och hans apostlars undervisning. Trots denna fina bibliska utbildning avföll Florinos senare till de läror som framfördes av Valentinos, den mest framträdande ledaren inom den gnostiska rörelsen.
Irenaeus önskade att hans vän och tidigare medarbetare Florinos skulle bli återförd till den sunda skriftenliga läran och bli räddad från valentinianismen. Därför kände sig Irenaeus manad att skriva ett brev till Florinos, i vilket han säger: ”Dessa läror, Florinos, ... kännetecknas inte av sund förståelse; dessa läror är inte i överensstämmelse med kyrkan, och de som följer dem dras med i den största ogudaktighet; ... dessa läror överlämnades inte till dig av de församlingsföreståndare som var före oss och som var förtrogna med apostlarna.”
Irenaeus försökte ivrigt påminna Florinos om den goda utbildning han fått vid den framstående Polykarpos’ fötter och fortsatte: ”Jag kommer ihåg den tidens händelser, ... så att jag till och med kan se framför mig platsen där den käre Polykarpos brukade sitta och föreläsa. ... Också hur han brukade tala om sitt förtroliga umgänge med Johannes och med de andra som hade sett Herren; och hur han brukade återberätta deras ord.”
Florinos påmindes om att Polykarpos lärde ut vad han hade inhämtat från ”dem som var ögonvittnen till livets Ord [och hade] återberättat allt i harmoni med Skrifterna. Jag hörde då dessa ting genom den nåd som Gud förunnat mig, nedtecknade dem, inte på papper, utan i mitt hjärta; och genom Guds nåd återkallar jag ständigt med exakthet dessa ting i mitt sinne. Och [vad beträffar valentinianismen] kan jag i Guds åsyn bära vittnesbörd att om den välsignade och apostoliske församlingsföreståndaren [Polykarpos] skulle ha hört något sådant, skulle han ha ropat högt och hållit för öronen. ... Han skulle ha flytt från den plats där han, sittande eller stående, hade hört sådana ord.”
Det finns ingen uppgift om att Florinos någonsin svarade på Irenaeus’ kraftfulla och rörande brev. Men Irenaeus’ ord visar hans uppriktiga omsorg om en kär vän som hade lämnat sanningens väg och fallit offer för avfällighet. — Jämför 2 Tessalonikerna 2:3, 7—12.
Man vet inte när Irenaeus flyttade till Gallien (Frankrike). År 177 v.t. tjänade han som tillsyningsman i församlingen i Lyon. Det berättas att hans tjänst där bar riklig frukt. Historikern Gregorius av Tours rapporterade faktiskt att Irenaeus på kort tid lyckades omvända hela Lyon till kristendomen. Detta var utan tvivel en överdrift.
Mot kätterierna
Irenaeus’ främsta verk, ”Vederläggandet och kullkastandet av den kunskap som med orätt kallas så”, gick vanligen under namnet ”Mot kätterierna”. Det är uppdelat i fem böcker. De två första innehåller en kritisk beskrivning av olika kätterska sekters läror, speciellt det valentinianska kätteriet. I de tre återstående böckerna försöker Irenaeus lägga fram ”argument från Skrifterna”.
I inledningen till tredje boken, ”Mot kätterierna”, skriver Irenaeus: ”Håll därför i minnet vad jag har sagt i de två tidigare böckerna; och genom att till dem lägga denna får du från mig ett fullgott svar mot alla kättare och kan då motstå dem troget och modigt på den enda sanna och livgivande trons vägnar, vilken kyrkan har mottagit från apostlarna och meddelar sina barn. Ty alltings Herre gav åt sina apostlar evangeliets kraft, och genom dem har vi också lärt känna sanningen, det vill säga Guds Sons lära — som Herren sade till dem: ’Den som hör på er hör på mig, och den som föraktar er föraktar mig, och honom som har sänt mig.’”
Irenaeus medgav själv att han inte var någon god skribent, men han var ändå besluten att avslöja alla sidor hos gnosticismens ”onda läror”. Han citerar från och kommenterar många skriftställen och argumenterar mästerligt mot de ”falska lärarna” i de ”fördärvliga sekterna”. (2 Petrus 2:1—3) Det verkar som om Irenaeus hade svårigheter med att sammanställa sitt arbete i tillfredsställande form. Varför det? Därför att han hade samlat enorma mängder stoff.
Irenaeus’ framställning kom uppenbarligen till efter stor möda och mycket studium. Hans utförliga argumentering förser oss med en rikedom av information om källorna till gnosticismen och om dess olika drag. Irenaeus’ skrifter utgör också en ovärderlig källa till upplysningar om åtminstone några av de skriftenliga uppfattningar som de som påstod sig följa Guds ord fortfarande hade vid slutet av 100-talet v.t.
Irenaeus bekräftar upprepade gånger sin tro på ”en Gud, den allsmäktige Fadern, som har gjort himmelen och jorden och haven och allt som är i dem, och på en Jesus Kristus, Guds Son, som gjordes till kött till vår frälsning”. Gnostikerna förnekade dessa fakta!
Mot den gnostiska docetismen (läran att Kristus aldrig kom i mänsklig gestalt) skrev Irenaeus: ”Kristus måste vara en människa som vi, om han skulle kunna återlösa oss från förgängelsen och göra oss fullkomliga. Eftersom synd och död kom in i världen genom en människa, så kunde de rättmätigt och till vår fördel utplånas endast genom en människa; dock naturligtvis inte genom en människa som bara vore en avkomling av Adam, och således själv vore i behov av återlösning, utan genom en andre Adam, avlad på övernaturligt sätt, en ny stamfader till vårt släkte.” (1 Korintierna 15:45) Å andra sidan var gnostikerna dualister, eftersom de trodde att andliga ting var goda men att all materia och allt kött var ont. Följaktligen förkastade de människan Jesus Kristus.
Eftersom gnostikerna ansåg att allt kött är ont, förkastade de också äktenskap och fortplantning, och de påstod att Satan var upphovet till detta. De till och med tillskrev ormen i Edens lustgård gudomlig vishet! Detta synsätt ledde till extrema livsstilar, antingen asketism eller ett liv av köttsliga njutningar. Genom att påstå att frälsning endast kommer genom den mystiska gnosticismen, dvs. genom kunskap som vunnits genom egna uppenbarelser, lämnade de inget rum för sanningen från Guds ord.
I kontrast till detta inbegrep Irenaeus’ argument tron på tusenårsriket och visade på en viss insikt om hoppet om ett fridfullt framtida liv på jorden. Han försökte ena de olika växande grupperingarna på den tiden genom att använda Guds kraftfulla ord. Och man minns honom allmänt för hans klara tänkande, skarpa iakttagelseförmåga och sunda omdöme.
Det finns de som vill ge Irenaeus (som dog omkring år 200 v.t.) äran för att ha utvecklat och utformat den kristna trons sanna läror, men man måste komma ihåg att han levde under en förändringens tid, en tid då det förutsagda avfallet ägde rum. Ibland är hans argument något vaga, rentav motsägelsefulla. Trots detta uppskattar vi i hög grad vittnesbördet från män som modigt stod upp för Guds inspirerade ord i stället för att försvara människors traditioner.