Ett prov på ”er kärleks äkthet”
VAD får dessa ord dig att tänka på? Förföljelse och svårigheter? Martyrskap? Aposteln Paulus skrev ursprungligen dessa ord i ett brev till de kristna i det forntida Korint. De är av stor betydelse för dem som tillhör Jehovas folk i dag, eftersom även deras ”kärleks äkthet” sätts på ett likartat prov. Hur då? Låt oss få svar på den frågan genom att undersöka bakgrunden till Paulus’ ord.
Grunden för provet
Omkring tjugo år efter det att kristendomen hade grundats råkade församlingen i Jerusalem i stora ekonomiska svårigheter. Dessa kristna bodde där judarnas motstånd och fördomar var som intensivast och hade därför under flera års tid fått utstå ”mycken kamp under lidanden”, ja, de hade till och med fått se sina tillhörigheter rövas bort. (Hebréerna 10:32—34) Det hade blivit så att de absolut måste få hjälp utifrån.
Deras icke-judiska bröder borde verkligen ha drivits till att göra vad som var deras plikt. När allt kom omkring stod de i särskild ”skuld” till de kristna i Jerusalem. Var det inte från Jerusalem som de goda nyheterna hade spritts till hedningarna? Paulus ansåg: ”Eftersom hedningarna har fått del av deras [de judiska kristnas] andliga goda, är de i sin tur skyldiga att bistå dem med det materiella.” — Romarna 15:27, 1981.
Organiserar insamlingen
Den styrande kretsen hade uppmanat Paulus att ständigt ”ha de fattiga [kristna] i minnet”. (Galaterna 2:10) Han skrev därför till de kristna i Europa och Mindre Asien och berättade hur situationen var i Jerusalem. Paulus gav dessa instruktioner: ”Vad beträffar insamlingen till de heliga: gör ni nu också på samma sätt som jag har gett anvisning om åt församlingarna i Galatien. Må var och en av er på första dagen i veckan hemma hos sig lägga undan något att spara, alltefter den framgång han kan få, så att det inte då, när jag än kommer, skall försiggå insamlingar.” — 1 Korintierna 16:1, 2.
Ingen skulle, om de budgeterat sina pengar på detta sätt, känna sig tvingad eller pressad när insamlingen verkligen sattes i gång. Bröderna kände ingen som helst fruktan för att deras pengar skulle användas på fel sätt eller gå förlorade. Endast godkända män skulle få dela ut de insamlade medlen, och Paulus skulle följa med dem, om det ansågs nödvändigt. — 1 Korintierna 16:3—5.
Vilket gensvar gav korintierna? Fastän bröderna tydligen reagerade positivt på Paulus’ uppmaning, blev de insamlade medlen aldrig skickade. (2 Korintierna 8:6, 10, 11) De äldste fick kanske helt ägna sig åt att rena församlingen från meningsskiljaktigheter, omoraliskhet och andra problem som Paulus hade skrivit till dem om.
”Överflödande i att ge” ”välmenta” gåvor
Paulus skrev i alla fall ännu ett brev till dem och sade: ”Nu vill vi låta er, bröder, få veta om Guds oförtjänta omtanke som har ägnats församlingarna i Macedonien, att i en stor prövning under betryck deras överflöd av glädje och deras djupa fattigdom fick deras givmildhets rikedom att överflöda. Ty efter sin verkliga förmåga, ja, jag betygar, utöver sin verkliga förmåga gjorde de detta, i det att de självmant fortsatte att mycket enträget tigga oss om förmånen att få ge den välmenta gåvan och om en andel i understödet till de heliga. Och inte bara såsom vi hade hoppats, utan först gav de sig själva åt Herren och åt oss genom Guds vilja. Detta har fått oss att uppmuntra Titus att alldeles som han har varit den som har fått i gång det bland er, så skall han också fullborda denna samma välmenta gåva från er sida. Men liksom ni har överflöd av allting, av tro och ord och kunskap och all uppriktig iver och av denna vår kärlek till er, må ni också vara överflödande i att ge denna välmenta gåva.” — 2 Korintierna 8:1—7.
De självuppoffrande macedoniernas exempel gav korintierna mycket att tänka på. Korint var känt för sin rikedom, lyx och handel. Några av bröderna där kan ha varit relativt fattiga, men församlingen som helhet hade det utan tvivel bättre ställt än de kristna i Macedonien, vilka var i ”djup fattigdom”. Men macedonierna hade ändå bidragit ”utöver sin verkliga förmåga”. Paulus hade inte behövt uppmana dem att bidra. De tiggde ”enträget” Paulus om att få ta del i detta bidragsgivande! Detta vittnade om att de kristna i Macedonien verkligen gav ”sig själva åt Herren [i oreserverad hängivenhet] och åt [Paulus och hans kamrater]” och om att de underordnade sig den teokratiska ledning de fick.
Prövade i fråga om sin kärlek och frikostighet
Skulle korintierna också känna sig manade att ”vara överflödande i att ge” ”välmenta” gåvor? När Paulus första gången besökte Korint, var han tvungen att försörja sig som tältmakare. (Apostlagärningarna 18:1—3) Han fortsatte att försörja sig själv, även då en församling bildades där, och avstod därför från sin ”rättighet” att som heltidsförkunnare få ekonomiskt stöd. — 1 Korintierna 9:3—12.
Bibelkommentatorn Thomas Scott säger: ”Han hade troligen sett en del tendenser hos de kristna i Korint som fått honom att först vägra att ta emot något som helst understöd från dem.” De relativt rika korintierna kanske hade påverkats av den själviskhet och materialism som fanns runt omkring dem och därför helt enkelt inte haft lust att vara frikostiga. Paulus kan också ha fruktat att de handelssinnade korintierna skulle ifrågasätta hans motiv om han tog emot ekonomisk hjälp. Det kan också ha funnits sådana som var lata och ville finna en ursäkt för att leva på sina medkristna bröder, precis som det fanns sådana i Tessalonika. — 2 Tessalonikerna 3:7—12.
I vilket fall som helst valde Paulus och hans kamrater att försörja sig själva för att inte ”lägga något hinder i vägen för de goda nyheterna om den Smorde”. (1 Korintierna 9:12) Men med tiden kom Paulus i ekonomiska svårigheter, och det råkade de fattiga bröderna i Filippi få reda på. Paulus sade till korintierna: ”Andra församlingar plundrade jag genom att ta emot förnödenheter för att kunna tjäna er; och ändå blev jag inte en börda för någon enda, då jag var där hos er och kom att lida brist, ty bröderna som kom från Macedonien [tydligtvis Filippi] avhjälpte rikligt min brist. Ja, på allt sätt har jag bevarat mig så att jag inte blivit en börda för er och skall fortsätta att bevara mig så.” — 2 Korintierna 11:8, 9; jämför Filipperna 4:15, 16.
Det är sant att Paulus sade att han inte skulle ta emot några förnödenheter från korintierna. Men när Paulus hade försökt tacka nej till den gästfria inbjudan från kvinnan Lydia som bodde i Filippi, ”nödgade” hon dem ”helt enkelt att komma”. (Apostlagärningarna 16:15) Visade korintierna samma ihärdiga intresse för Paulus’ materiella välfärd? Det kan man undra. Paulus urskilde i alla fall att situationen i församlingen i Jerusalem var sådan att den gav möjlighet att pröva om korintierna hade en tendens att vara snåla eller om de hade blivit mer frikostiga. Han gav därför uppmaningen:
”Jag säger er inte detta som en befallning utan ... för att pröva er kärleks äkthet. Det är ju inte meningen att det skall vara lätt för andra men svårt för er [dvs. att andra skulle få lindring, men ni lida brist], utan att ert överskott just nu genom en utjämning skall avhjälpa deras brist, för att deras överskott också skall komma att avhjälpa er brist, så att det kan ske en utjämning. Alldeles som det är skrivet: ’Den som hade mycket hade inte för mycket, och den som hade litet hade inte för litet.’” — 2 Korintierna 8:8, 13—15.
Korintierna klarade tydligtvis provet. Någon tid senare skrev Paulus: ”De som bor i Macedonien och Akaja [där Korint låg] har nämligen funnit behag i att genom ett bidrag dela med sig av sina ägodelar till de fattiga bland de heliga i Jerusalem.” — Romarna 15:26.
Klarar provet i dag
Men klarar vi i vår tid provet när vår kärlek och frikostighet prövas? Vi lever i ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med”. (2 Timoteus 3:1—5) Många av oss känner sig ekonomiskt pressade. Och ibland medför ”köttets begär och ögonens begär och det pråliga skrytet med ens resurser i livet” press på oss. (1 Johannes 2:16) Tänk så lätt det är att bli egocentrisk och okänslig för andras behov!
På det hela taget har Jehovas vittnen i dag på ett enastående sätt klarat proven i fråga om broderlig kärlek. Den 3 mars 1985 drabbades till exempel Santiago i Chile av en jordbävning. Hundratals bröder förlorade sina hem och sina ägodelar. Församlingar organiserade omedelbart hjälpinsatser. ”Inom några timmar”, förklarade bröderna, ”började det komma livsmedel, kläder, filtar och andra användbara saker. Det kom också bidrag från andra håll i världen. Liknande saker har hänt åtskilliga gånger under årens lopp.
Men vi måste inte vänta tills en olycka sker för att visa broderlig kärlek. Om en medkristen har det svårt ekonomiskt, kan vi vara känsliga för hans behov och göra mer än att bara säga: Håll dig varm och mätt. (Jakob 2:15, 16) Och tänk på dem i heltidstjänsten som ”skall leva av de goda nyheterna”. Likt Paulus varken kräver eller förväntar de ekonomisk hjälp av dem som de betjänar. Men många av vännerna har ändå känt sig manade att visa frikostighet mot dem som för deras skull arbetar hårt med att så ut andliga ting. — 1 Korintierna 9:11, 14.
Och vilka behov har Jehovas vittnens världsvida organisation? I Jehovas vittnens årsbok 1989 rapporteras det att ”under tjänsteåret 1988 använde Sällskapet Vakttornet 29.834.676:97 dollar till att sörja för pionjärer med särskilt uppdrag, missionärer och resande tillsyningsmän i deras förordnanden för tjänst på fältet”. Det kostade också en hel del att underhålla och nyanskaffa avdelningskontor, att införskaffa utrustning av olika slag, maskiner och papper — för att inte tala om kost och logi för den världsvida Betelfamiljen, som nu uppgår till ett antal av drygt 9.000! Dessutom pågår det just nu omkring 18 byggnads- och renoveringsprojekt vid olika avdelningskontor, plus 19 vid vårt högkvarter i Brooklyn i New York. Tar du del i att finansiera detta världsvida arbete?
Precis som i det första århundradet har alla i vår tid del i detta ansvar, även de mindre välbärgade, som med sina små bidrag har visat sig vara de från vilka Sällskapet får sitt förnämsta stöd ekonomiskt sett. Några tycker att det är bra att följa exemplet i 1 Korintierna 16:2 och regelbundet lägga undan pengar för att kunna bidra till den egna församlingens Rikets sal. Några har också beslutat sig för att bidra och skicka pengar direkt till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i landet.
Var förvissad om att Jehova lägger märke till dem som genom sin frikostighet visar prov på sin kärleks äkthet. Beröva inte dig själv välsignelser! Paulus lovade: ”Gud är dessutom i stånd att låta all sin oförtjänta omtanke överflöda gentemot er, så att ni, medan ni alltid i allting har tillräckligt att reda er med, kan ha rikligt för allt gott verk.” — 2 Korintierna 9:8.
[Ruta på sidan 26]
HUR SOMLIGA BIDRAR TILL RIKETS VERK
◻ GÅVOR: Penningbidrag kan sändas direkt till Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, Box 5, 732 21 ARBOGA (postgiro 459457-8). I Finland kan bidrag sändas till Vakttornet, PB 68, 01301 VANDA 30. Läsare i övriga länder kan sända bidraget till avdelningskontoret i det land det är fråga om — adresser finns upptagna i flertalet av våra inbundna böcker. Ett kort brev (eller några ord på postgiroblanketten) som förklarar att pengarna är avsedda som ett frivilligt bidrag bör alltid åtfölja sådana gåvor. Man kan också skänka annan egendom, fast eller lös, men bör då först ta kontakt med Sällskapet innan man gör en sådan donation.
◻ FÖRSÄKRINGAR: Sällskapet Vakttornet kan också göras till förmånstagare för livförsäkringar och bör då meddelas om detta.
◻ TESTAMENTEN: Egendom kan också testamenteras till Sällskapet Vakttornet genom ett i laga form upprättat testamente. Sällskapet bistår med utformningen av sådana testamenten, om testatorn så önskar.
Det går att få ytterligare upplysningar eller råd angående dessa angelägenheter genom att skriva till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor.