VÄLSIGNA, VÄLSIGNELSE

Att välsigna avser att helga eller förklara helig; att till Gud uttrycka en önskan om hans ynnest; att visa godhet eller välvilja; att prisa som helig; att ära eller förhärliga; att tala väl om; att beskydda mot ont; att skänka lycka.

De olika formerna av de hebreiska ord som vanligtvis översätts med ”välsigna” eller ”välsignelse” förekommer omkring 400 gånger i Bibeln. Verbet barạkh återges i allmänhet med ”välsigna”, men på några ställen återges det med ”önska allt gott” (1Sa 25:14), ”lyckönska” (1Kr 18:10) och ”hälsa (på)” (2Ku 4:29). Det motsvarande substantivet förekommer i det geografiska namnet ”Berakalågslätten” (Beraka betyder ”välsignelse”), ett namn som kommer av att Jehosafat och hans folk välsignade Jehova på den platsen. (2Kr 20:26) Ett annat verb med likadan stavning översätts med ”lägga sig ner”, ”falla ner [på knä]” och ”falla på knä”. (1Mo 24:11; 2Kr 6:13; Ps 95:6)

Soferim (judiska skrivare eller skriftlärda) ändrade ”förbanna” till ”välsigna” på några ställen i bibeltexten (1Ku 21:10, 13; Job 1:5, 11; 2:5, 9) därför att de såg det som en hädelse bara att nämna att någon förbannade Gud. (Se NV, Tillägg 2B.)

Det grekiska verbet eulogẹō betyder ordagrant ”tala väl om”. Substantivet eulogịa (”välsignelse”) används i Romarna 16:18 i negativ betydelse om ”smicker” som kan förleda hjärtat.

I Bibeln används orden ”välsigna” och ”välsignelse” i minst fyra viktiga sammanhang: 1) när Jehova välsignar människor; 2) när människor välsignar Jehova; 3) när människor välsignar Kristus; 4) när människor välsignar andra människor.

Hur Jehova välsignar människor. ”Jehovas välsignelse – det är den som gör rik, och han lägger ingen smärta därtill.” (Ord 10:22) Jehova välsignar dem som han godkänner genom att beskydda och vägleda dem, ge dem framgång och lycka samt tillgodose deras behov – allt till deras nytta.

Jehovas välvilliga inställning till sina jordiska skapelser märktes tydligt när han gjorde dem. Hans välsignelse av djurarterna, som han skapade den femte dagen, var en förklaring av hans avsikt med dem. (1Mo 1:22) Om Adam och Eva hade förblivit lydiga skulle Guds välsignelse av dem vid slutet av den sjätte dagen ha gjort det möjligt för dem att stanna kvar i hans ynnest, eftersom han tillgodosåg alla deras andliga och materiella behov. (1Mo 1:28; 2:9; 5:2)

Efter det att Jehova hade fullbordat sitt jordiska skaparverk under de sex skapelsedagarna saknades ingenting för att hans skapelser skulle kunna må bra. (1Mo 1:31) Därefter vilade Gud, dvs. upphörde med detta arbete, och han välsignade den sjunde dagen och helgade den, gjorde den helig. Lycka och eviga välsignelser var den framtid som erbjöds människorna. (1Mo 2:3; 2Mo 20:11)

När Noa och hans familj kom ut ur arken såg Jehova med välvilja på dem, välsignade dem och berättade vad som var hans vilja för dem. Om de gjorde Jehovas vilja skulle de med hans ynnest och beskydd få framgång. (1Mo 9:1)

Den välsignelse som uttalades över Abraham och hans avkomma är av mycket stor betydelse för hela mänskligheten. (1Mo 12:3; 18:18; 22:18) Jehova välsignade Abraham och Sara genom att på ett mirakulöst sätt återuppliva deras fortplantningsförmåga, så att de kunde få en son på ålderdomen. (1Mo 17:16; 21:2) Han gav Abraham framgång och använde honom som en bild av något större. (Gal 4:21–26) Att Abraham blev välsignad med en avkomma är av betydelse för hela mänskligheten i och med att folk av alla nationer blir välsignade genom den som Isak förebildade – Jesus Kristus. (Gal 3:8, 14; Apg 3:25, 26; Heb 6:13–20)

Jehova välsignar bara människor och folkgrupper som är lydiga mot honom. (2Mo 23:25) De skarpa kontraster som beskrivs i Femte Moseboken, kapitlen 27 och 28, visar tydligt att de olydiga drabbas av Jehovas förbannelse, vilket resulterar i ett strängt straff, medan de lydiga får hans välsignelse, vilket leder till andligt välstånd och till att deras materiella behov tillgodoses. Detta märks i förbindelse med deras hem, marker, barn, djur, matförråd, resor, ja i förbindelse med allt de gör. ”Välsignelser är för den rättfärdiges huvud.” (Ord 10:6, 7) När Jehovas tjänare är trogna och lydiga öppnar han med glädje ”himlens dammluckor” och tömmer ut välsignelse över dem i rikt mått. (Mal 3:10)

Hur människor välsignar Jehova. Människor välsignar Jehova huvudsakligen genom att lovprisa honom. Man kan också välsigna Jehova genom att tacka honom, visa att man erkänner att alla välsignelser kommer från honom, tala väl om honom vid alla tillfällen och tillbe och tjäna honom. (Ps 26:12) Att förkunna de goda nyheterna är ytterligare ett sätt att välsigna Jehova på, eftersom hans namn och avsikter då lovprisas. (Mt 24:14; Heb 13:15)

Människor har välsignat Jehova för att han har befriat sitt folk från förtryck (2Mo 18:9, 10), för att han har tillgodosett deras behov (5Mo 8:10), för att han har sporrat sitt folk att främja tillbedjan av honom (2Kr 31:8), för att han håller fast vid sitt förbund och visar sina tjänare barmhärtighet när de i bön bekänner sina synder (Neh 9:5, 31, 32), för att han ger vishet och styrka (Dan 2:19–23) och för att han beskyddar sina tjänare och visar att han är den suveräne härskaren (Dan 3:28; 4:34). Dessutom har de välsignat Jehova för hans värdighet, styrka, herradöme och skönhet som huvudet över allt. (1Kr 29:10–12, 20) Genom hela Psalmernas bok blir Jehova välsignad, och alla i himlen och på jorden blir uppmanade att lovprisa hans namn på grund av alla hans enastående egenskaper. Ett annat skäl till att människor välsignar Jehova är den gåva han har gett i form av sin Son, Jesus Kristus. (Ps 16:7; 103:1, 20–22; 145:2, 10; Joh 3:16; jfr Apg 2:8–11; Upp 7:11, 12; 14:6, 7.)

Hur människor välsignar Kristus. Jesus bör också välsignas av alla. Elisabet välsignade Jesu mor, Maria, och hennes då ofödda barn. (Lu 1:42) Att Jesus kom ner från himlen i Jehovas namn som hans Son, den tjänst han utförde, det offer han frambar, den ställning han har som präst och kung och den oförtjänta omtanke han visade gör honom fullt berättigad att bli hyllad som en som är välsignad. (Joh 12:13; 2Kor 8:9; Heb 1:2; 7:24–26) I uppfyllelse av Psalm 118:26 hälsade folkskaran honom som Jehovas välsignade när han i triumf red in i Jerusalem. (Mt 21:9) Både änglar och jordiska skapelser bör välsigna honom. (Upp 5:12, 13)

Hur människor välsignar andra människor. Till skillnad från Jehova har människor inte alltid förmåga att förverkliga de välsignelser de uttalar. I Bibeln är en människas välsignelse ofta detsamma som en vädjan om Guds välsignelse, även om den inte nödvändigtvis uttrycks i en bön. Även om en människa välsignar en annan människa är det alltså i realiteten Gud som ger välsignelsen. När människor välsignar andra är det ofta ett uttryck för tacksamhet eller för uppskattning av goda egenskaper eller ett väl utfört arbete.

När Paulus argumenterade för att Melkisedeks prästadöme var överlägset Levis prästadöme, uttalade han en princip som har att göra med förmågan att uttala en verkningsfull välsignelse, dvs. att välsigna med bemyndigande av Gud eller med kraft att genomföra välsignelsen: ”Nu är det obestridligt att det som är ringare välsignas av den större.” (Heb 7:7) Melkisedek var kung och Guds präst. När han välsignade Abraham kunde han därför tala profetiskt och med Guds bemyndigande. (1Mo 14:18–20; Heb 7:1–4)

När människor har gjort något som blir till lovprisning för Jehova har andra ansett det vara passande att uttala en välsignelse över dem. Mose välsignade Besalel och hans medarbetare när tältboningen var färdigbyggd. (2Mo 39:43) Som Israels andliga ledare fick prästerna och leviterna vid många tillfällen i uppgift att välsigna folket. (4Mo 6:23–27; 3Mo 9:22, 23; 5Mo 10:8; 21:5; 1Kr 23:13; 2Kr 30:27) Översteprästen Eli välsignade Samuels föräldrar för att de gav sitt barn till tempeltjänsten. (1Sa 2:20, 21) David välsignade folket efter det att han hade fört arken till Jerusalem. (2Sa 6:18; 1Kr 16:2) Salomo gjorde samma sak när han överlämnade templet åt Jehova. (1Ku 8:14, 55) Den åldrige Simeon välsignade Jesu föräldrar. (Lu 2:34) Och Jesus välsignade barn som kom till honom. (Mk 10:16)

Tillfällen att välsigna. I bön lovprisar och tackar man Gud, man välsignar honom. Och när man ber för sina medtroende och dem som söker Gud välsignar man dem. Före måltider ber man Gud välsigna maten. I en sådan bön tackar och lovprisar man Jehova för att han tar hand om en både andligt och materiellt, och man ber honom låta maten ge näring och styrka, så att man kan tjäna honom. (1Sa 9:13; Mt 14:19; Lu 9:16) När man ber om välsignelse över brödet och vinet under Herrens kvällsmåltid, lovprisar och tackar man Gud och ber honom låta alla deltagare få andlig nytta av det som brödet och vinet symboliserar och förbli ostraffliga och förenade som Kristi kropp. (Mt 26:26; 1Kor 10:16)

I ett patriarkaliskt samhälle var det vanligt att en far välsignade sönerna strax innan han dog. Den välsignelsen var mycket viktig och värderades högt. Exempelvis välsignade Isak Jakob i tron att denne var Esau, den förstfödde. Isak sade till Jakob att han skulle vara mer gynnad och få större framgång än sin bror, och eftersom Isak själv var gammal och blind, bad han säkert Jehova uppfylla det han sade i sin välsignelse. (1Mo 27:1–4, 23–29; 28:1, 6; Heb 11:20; 12:16, 17) Senare bekräftade och utvidgade Isak välsignelsen, då fullt medveten om situationen. (1Mo 28:1–4) Kort före sin död välsignade Jakob först Josefs två söner och sedan sina egna söner. (1Mo 48:9, 20; 49:1–28; Heb 11:21) På liknande sätt välsignade Mose hela Israels nation före sin död. (5Mo 33:1) I alla de här fallen visar resultaten att uttalandena var profetiska. Ibland lade den som uttalade välsignelsen sin hand på huvudet på den som blev välsignad. (1Mo 48:13, 14)

En välsignelse kunde också användas som en hälsning och var då en önskan om att det skulle gå den andre väl. Jakob välsignade farao när han presenterades för honom. (1Mo 47:7; se också 1Sa 13:10; 25:14; 1Ku 1:47; 2Ku 10:15.) Man kunde också uttala välsignelser när man tog avsked av någon. Rebecka blev välsignad av sin familj när hon gav sig i väg för att gifta sig med Isak. (1Mo 24:60; se också 1Mo 28:1; 2Sa 19:39; 1Ku 8:66.)

Att ge en gåva var också förbundet med välsignelser. (1Mo 33:11; Jos 14:13; 15:18, 19) Förståeligt nog kunde själva gåvan med tiden komma att kallas en välsignelse, ”en välsignelsegåva”. Man kunde ge gåvor för att visa att man önskade någon av sina nära och kära välgång, för att vinna någons ynnest eller för att visa tacksamhet. (1Sa 25:27; 30:26)

Välsignelser kan ges i form av komplimanger. Boas välsignade Rut för hennes kärleksfulla omtanke. (Rut 3:10) Män som erbjöd sig frivilligt till en särskild tjänst i förbindelse med tillbedjan av Jehova blev välsignade av folket. (Neh 11:2) Föräldrar har rätt att bli välsignade av sina barn. (Ord 30:11)

En välsignelse kan bestå av vänliga eller uppbyggande ord. Jesus uppmanade sina åhörare: ”Välsigna dem som förbannar er.” (Lu 6:28) ”Fortsätt att välsigna dem som förföljer; välsigna och förbanna inte.” (Rom 12:14) Detta betyder inte att man skall lovprisa motståndare, men man kan kanske vinna deras välvilja om man uppför sig väl och talar vänliga, hänsynsfulla och sanningsenliga ord som de skulle ha nytta av att lyssna till. (1Kor 4:12; 1Pe 3:9) Sättet man talar på när man välsignar någon har också betydelse. (Ord 27:14) Att vända någon bort från hans ondskefulla gärningar är verkligen en välsignelse som är till nytta för personen i fråga och till lovprisning för Jehova. (Apg 3:26)

Att vara en välsignelse för andra. Den som lyder Gud kan vara en välsignelse för sina medmänniskor. De som umgås med sådana som Jehova välsignar får själva del av välsignelserna. Laban blev välsignad tack vare att Jakob skötte hans hjordar. (1Mo 30:27, 30) Potifars hus och marker gynnades av att Josef hade tillsynen över Potifars tillhörigheter. (1Mo 39:5) Sodom kunde ha blivit skonat om staden hade haft tio rättfärdiga invånare. (1Mo 18:32) Gud kan se välvilligt på en icke troende om hans eller hennes äktenskapspartner är en överlämnad tjänare åt Gud, och det gäller även deras små barn. (1Kor 7:14) Jesus sade om den stora vedermöda som skall drabba världen: ”För de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas.” Annars ”skulle inget kött bli räddat”. (Mt 24:21, 22; jfr Jes 65:8.) Att efterlikna dem som Gud välsignar leder till ännu större välsignelser. (Gal 3:9; Heb 13:7; 1Kor 11:1; 2Th 3:7) Eftersom ”fåren” har gjort gott mot Kristi bröder, Guds ”utvalda”, får de Jehovas välsignelse och blir belönade med evigt liv. (Mt 25:31–34, 40, 46)