Idrott under antiken och vikten av att vinna

”VAR och en som deltar i en tävlingskamp utövar självbehärskning i allting.” ”Om någon tävlar i idrottsspelen, blir han inte krönt med segerkransen, om han inte har tävlat enligt reglerna.” (1 Korinthierna 9:25; 2 Timoteus 2:5)

De idrottsspel som Paulus hänvisade till hade stor betydelse i antikens Grekland. Vad berättar historien om sådana tävlingar och om den stämning som omgav dem?

I Colosseum i Rom anordnades nyligen en utställning om de grekiska idrottsspelen, Nike—Il gioco e la vittoria (”Nike – spelen och segern”).a Utställningsföremålen kunde ge en del svar på den frågan men också en tankeställare när det gäller hur en kristen bör se på idrott.

En forntida företeelse

Grekerna var inte de första som ägnade sig åt idrott. Men på 700-talet f.v.t. beskrev den grekiske diktaren Homeros ett samhälle som var genomsyrat av hjälteideal och tävlingsanda, där tapperhet i fält och fysisk styrka värderades högt. Av utställningen framgick att de tidigaste grekiska spelen började som religiösa evenemang för att ära gudarna i samband med framstående personers begravning. I Homeros Iliaden, det äldsta grekiska litterära verk som bevarats, beskrivs hur ädla krigare, följeslagare till Akilles, lade ner sina vapen vid begravningen av Patroklos och tävlade i sådant som boxning, brottning, diskus- och spjutkastning och kappkörning med häst och vagn för att visa sin tapperhet.

Med tiden kom liknande spel att hållas över hela Grekland. I utställningskatalogen berättas det: ”Spelen var ett tillfälle då grekerna, av respekt för sina gudar, lade sina ändlösa och ofta våldsamma meningsskiljaktigheter åt sidan och lyckades överföra sin tävlingsanda till en fredlig, men lika utslagsgivande, verksamhet: idrottslig tävlan.”

Grupper av stadsstater utvecklade vanan att regelbundet samlas vid kultplatser för att ära sina gudar med tävlingar. Fyra sådana tävlingar eller idrottsspel – de olympiska och de nemeiska, som båda var tillägnade Zeus, och de pythiska och de isthmiska, som var tillägnade Apollon respektive Poseidon – växte med tiden i betydelse tills de fick status som panhellenska spel, dvs. de var öppna för tävlande från hela den grekiska världen. I spelen förekom offer och böner, och gudarna ärades också genom idrottsliga prestationer och musiska tävlingar.

Det äldsta och mest prestigefyllda spelet sägs gå tillbaka ända till år 776 f.v.t., och det hölls vart fjärde år i Olympia till Zeus ära. De pythiska spelen var de näst viktigaste och hölls i närheten av Delfi, staden där antikens mest hyllade orakel fanns. Även dessa spel innehöll idrott, men tonvikten låg på sång och dans för att ära Apollon, beskyddaren av diktning och musik.

Grenarna

Jämfört med våra dagars tävlingar var antalet grenar ganska begränsat, och endast män fick delta. De antika olympiska spelen omfattade i regel inte mer än tio grenar. På utställningen i Colosseum fanns statyer, reliefer, mosaiker och målningar på terrakottavaser som ger oss inblick i tävlingarna.

I löpning tävlade man i tre distanser – stadion (ca 200 meter), den dubbla sträckan (ca 400 meter) och långloppet (ca 4 500 meter). Idrottsmännen tävlade och tränade helt nakna. I antik femkamp, pentathlon, tävlade man i löpning, längdhopp, diskus- och spjutkastning och brottning. Andra idrotter var boxning och pankration, som beskrivs som ”en brutal kombination av brottning och boxning med bara händer”. Man tävlade också i kappkörning över åtta stadier. Man körde med lätta, tvåhjuliga vagnar som var öppna baktill och drogs av två eller fyra unghästar eller vuxna hästar.

Antikens boxning var extremt våldsam och ledde ibland till döden. Händerna var lindade med läderremmar som kunde vara hårda och förstärkta med metallinlägg. Du kan säkert föreställa dig varför en tävlande som hette Stratofonte inte kunde känna igen sig själv, när han såg sig i en spegel efter fyra timmars boxning. Statyer och mosaiker från den här tiden vittnar om att boxarna blev ohyggligt vanställda.

I stående brottning tillät reglerna bara grepp ovanför höften, och den som lyckades kasta sin motståndare till marken tre gånger utropades till segrare. Men i pankration var däremot alla grepp tillåtna. De tävlande kunde sparka och slå varandra och vrida armar och ben ur led. Det enda som inte var tillåtet var att ”gräva ut” ögonen, klösas och bitas. Målet var att göra motståndaren kampoduglig och få honom att ge upp. Pankration ansågs av somliga vara ”olympiadens förnämsta skådespel”.

Den mest berömda drabbningen i pankration under antiken sägs ha ägt rum i olympiafinalen år 564 f.v.t. Arrhachion, som höll på att bli strypt, hade sinnesnärvaro att bryta en tå på sin motståndare. Utom sig av smärta gav hans motståndare upp i samma ögonblick som Arrhachion dog. Arrhachions döda kropp utropades till segrare!

Kappkörning med häst och vagn var den mest prestigefyllda grenen och också den populäraste bland adeln, eftersom ekipagets ägare, och inte körsvennen, korades till segrare. Avgörande moment under tävlingen var början av loppet, där de tävlande var tvungna att hålla sin position, och i synnerhet vändningarna i båda ändarna av banan. Fel och regelbrott kunde orsaka olyckor som gjorde de här populära tävlingarna ännu mer spektakulära.

Priset

”Löparna i ett lopp ... löper [allesammans], men bara en får priset”, sade aposteln Paulus. (1 Korinthierna 9:24) Seger var det enda som räknades. Det fanns inget silver eller brons, ingen andra- eller tredjeplats. På utställningen i Colosseum framhölls det: ”Seger, ’Nike’, var idrottsmannens mål. Inget annat var gott nog, eftersom endast seger var den verkliga återspeglingen av hans personlighet, både fysiskt och moraliskt, och det enda som var till ära för hans hemstad.” Den här inställningen kan sammanfattas med det homeriska mottot att man alltid bör vara bäst.

Det pris som segrare i de panhellenska spelen fick var högst symboliskt – en krans gjord av löv. Paulus kallade det för ”en förgänglig segerkrans”. (1 Korinthierna 9:25) Men priset hade en djup innebörd. Det representerade naturens egen kraft som segraren fick del av. Segern, som vunnits med målmedveten beslutsamhet, var inget mindre än ett uttryck för gudarnas ynnest. Utställningsföremål visade hur antikens skulptörer och målare föreställde sig hur Nike, den bevingade grekiska segergudinnan, räcker segerkransen till segraren. En seger på Olympia var höjdpunkten i varje idrottsmans karriär.

Olympiska segerkransar var gjorda av löv från vildoliv, de isthmiska kransarna av pinje, de pythiska av lager och de nemeiska av torkad vild selleri. De som organiserade spel på andra platser erbjöd pengar eller andra priser för att locka till sig de bästa idrottsmännen. På utställningen kunde man se flera amforor som hade varit priser i de panatheneiska festspelen som hölls i Athen till ära för gudinnan Athena. Amfororna hade från början innehållit värdefull attisk olivolja. På en av amfororna finns på den ena sidan en bild av gudinnan och texten ”pris i Athenas tävling”, och på den andra sidan visas en idrottsgren, troligen den som priset gällde.

Grekiska städer solade sig i glansen av sina idrottsmän, och idrottsmännens segrar förvandlade dem till hjältar i hemtrakten. Segrarens hemkomst firades med triumftåg. Statyer restes till deras ära som tackoffer till gudarna – en ära som annars inte visades vanliga dödliga – och skalder sjöng om deras tapperhet. De fick de främsta platserna vid offentliga ceremonier, och de fick också pension från staten.

Gymnasierna och idrottsmännen

Idrottstävlingar ansågs vara en oumbärlig del i utbildningen av soldater. Alla grekiska städer hade sina gymnasier där unga män fick både fysisk träning och intellektuell och andlig fostran. Byggnaderna i gymnasierna var ordnade runt stora, öppna utrymmen för träning och hade portiker och andra täckta utrymmen som användes som bibliotek och klassrum. Sådana institutioner var flitigt besökta av framför allt unga män från förmögna familjer som hade råd att avsätta tid till utbildning i stället för till arbete. Här underkastade sig idrottsmännen långa, intensiva förberedelser inför spelen med hjälp av tränare som föreskrev dieter och såg till att de var sexuellt avhållsamma.

Utställningen i Colosseum gav besökare tillfälle att beundra fina avbildningar av antikens idrottsmän, i de flesta fall romerska kopior av grekiska skulpturer. I antikens Grekland svarade fysisk fullkomlighet mot moralisk fullkomlighet och var något som var förbehållet adeln, och därför representerade de segrande atleternas välbyggda kroppar ett filosofiskt ideal. Romarna uppskattade skulpturerna som konstföremål, och de fick ofta pryda arenor, bad, villor och palats.

I Rom var våldsamma skådespel alltid uppskattade, så av alla de grekiska discipliner som utövades där hade boxning, brottning och pankration högst anseende. Romarna betraktade sådana idrotter som ren underhållning, inte som tävlingar mellan jämlikar för att avgöra vars och ens styrka. Den ursprungliga föreställningen att idrott var en del av utbildningen för professionella soldater eller idrottsmän övergavs. I stället förvandlade romarna de grekiska idrotterna till antingen nyttig träning före ett bad eller till en publiksport som inte skilde sig mycket från gladiatorspelen och som utövades av professionella ur de lägre samhällsskikten.

De kristna och spelen

Spelens religiösa prägel var ett skäl för de kristna under det första århundradet att sky dem, för ”vilken överensstämmelse finns det mellan Guds tempel och avgudar”? (2 Korinthierna 6:14, 16) Hur är det då med idrott i vår tid?

Modern idrott ärar givetvis inte hedniska gudar. Men är det ändå inte så att en del idrotter omges av en nästan religiös glöd som är jämförbar med den som fanns under antiken? Dessutom, som rapporter under de senaste åren har visat, är en del idrottsmän villiga att ta prestationshöjande medel för att vinna, medel som utgör ett hot mot deras hälsa och till och med deras liv.

För kristna är fysiska prestationer av mycket begränsat värde. Det som gör oss vackra i Guds ögon är andliga egenskaper som hör till ”hjärtats fördolda människa”. (1 Petrus 3:3, 4) Det är sant att inte alla som utövar någon idrott i våra dagar har en våldsam tävlingsanda, men många har det. Kommer samröre med dem att hjälpa oss att följa Bibelns maning att vara ödmjuka och ”inte göra något av stridslystnad eller av självupptagenhet”? Kommer inte sådant samröre att resultera i ”fientligheter, osämja, svartsjuka, vredesutbrott, stridslystnad, söndringar”? (Filipperna 2:3; Galaterna 5:19–21)

I många av dagens idrotter med kroppskontakt är våldet inte långt borta. De som känner sig lockade av sådana idrotter gör väl i att påminna sig orden i Psalm 11:5: ”Jehova prövar såväl den rättfärdige som den ondskefulle, och den som älskar våld, honom hatar Hans själ.”

Träning kan vara nyttig när den hålls på sin rätta plats, och aposteln Paulus sade att ”den kroppsliga övningen är ... nyttig till litet”. (1 Timoteus 4:7–10) Men när Paulus talar om de grekiska spelen, använder han dem helt enkelt för att illustrera hur viktigt det är för kristna att ha egenskaper som självbehärskning och uthållighet. Det Paulus framför allt strävade efter var att av Gud få ta emot ”segerkransen”, det eviga livet. (1 Korinthierna 9:24–27; 1 Timoteus 6:12) Han är ett fint exempel för oss.

[Fotnoter]

[Ruta/bilder på sidan 31]

Den vilande boxaren

Den här bronsskulpturen från 300-talet f.v.t. visar de förödande effekterna av boxning under antiken. I utställningskatalogen står det att ”boxarens motstånd ... under ansträngande matcher, där skada gavs för skada, prisades som ett fint exempel”. Beskrivningen fortsätter: ”Sår från den nyss avslutade matchen fogades till ärren från tidigare drabbningar.”

[Bild på sidan 29]

Kappkörning med häst och vagn var den mest prestigefyllda grenen i antikens tävlingar

[Bild på sidan 30]

Antikens konstnärer föreställde sig att Nike, den bevingade segergudinnan, krönte segraren