LEDARSKAP

Den grundläggande principen om ledarskap uttrycks i 1 Korinthierna 11:3: ”Varje mans huvud är Kristus; och en kvinnas huvud är mannen; och Kristi huvud är Gud.”

Mannens ställning. Den första delen av denna princip om ledarskap gäller mannen. Han kan inte handla helt oberoende, som om han inte var underställd någons ledarskap. Han är förpliktad att följa de anvisningar som hans ”huvud”, Kristus, har gett och att efterlikna honom. (1Jo 2:6) Detta gäller inte bara religiösa aktiviteter (Mt 28:19, 20) utan också privatlivet. Om han är familjefar bör han av respekt för sitt ”huvud”, Kristus, rätta sig efter anvisningen att leva tillsammans med sin hustru ”enligt kunskap” och visa henne ”ära som ett svagare kärl”, och han bör göra allt han kan för att uppfostra sina barn på rätt sätt. (1Pe 3:7; Ef 6:4) När en man rättar sig efter detta råd, visar han respekt för den myndighet han är underställd. (Ef 5:23)

Eftersom mannen skapades först har han en överordnad ställning i förhållande till kvinnan. (1Ti 2:12, 13) Kvinnan skapades av ett revben från mannen och var ben av hans ben och kött av hans kött. (1Mo 2:22, 23) Det var kvinnan som skapades för mannens skull, inte mannen för kvinnans skull. (1Kor 11:9) I Guds familjeanordning skulle kvinnan därför alltid vara underordnad mannen och skulle inte tillskansa sig hans myndighet. (Ef 5:22, 23; 1Pe 3:1) Det är på samma sätt i den kristna församlingen. En kvinna skall inte undervisa överlämnade och döpta män eller utöva myndighet över dem. (1Ti 2:12)

Bland hebréerna i forntiden var det allmänt accepterat att mannen hade den överordnade ställningen i familjen och i stammen. Sara underordnade sig Abraham och kallade honom ”herre”, och hon lovordas för att hon på detta sätt erkände hans ledarskap. (1Mo 18:12; 1Pe 3:5, 6) Mannens mer framträdande ställning framgick tydligt av lagförbundet. Det var bara männen som var förpliktade att samlas till Jehovas tre högtider på den plats som han hade utvalt, även om också kvinnor var närvarande. (5Mo 16:16) En kvinna var ceremoniellt ”oren” dubbelt så lång tid när hon hade fött en flicka som när hon hade fött en pojke. (3Mo 12:2, 5)

Kvinnans ställning. På Bibelns tid fanns det tillfällen då en kvinna tog på sig en huvudbonad för att visa att hon underordnade sig. (1Mo 24:65) När aposteln Paulus redogjorde för ledarskapet i den kristna församlingen, förklarade han att om en kvinna ber eller profeterar i församlingen och därmed utför en uppgift som Gud har gett åt mannen, bör hon täcka huvudet. När en kvinna tillfälligtvis utför sådana uppgifter, därför att det inte finns någon överlämnad och döpt kristen man som kan utföra dem, bör hon inte, om hon har långt hår, använda detta som argument för att slippa bära huvudbonad. Hon bör visa att hon underordnar sig och att hon erkänner mannens ledarskap genom att bära en huvudbonad som ”ett myndighetstecken”. Detta bör hon göra ”för änglarnas skull”. Änglarna lägger märke till vad de kristna gör och intresserar sig för den kristna församlingen, som de betjänar. En kristen kvinna som täcker sitt huvud när det är nödvändigt av religiösa skäl visar att hon erkänner Guds anordning med ledarskap. (1Kor 11:5–16; Heb 1:14)

Den teokratiska ordningen i församlingen och i familjen hindrar inte en kvinna från att tjäna Gud och begränsar henne inte när hon utför sitt arbete och sina plikter i familjen. Den ger henne full frihet att i överensstämmelse med Bibeln tjäna i den ställning hon blivit tilldelad, samtidigt som hon behagar Gud i enlighet med principen: ”Gud [har] satt lemmarna i kroppen, var och en av dem, alldeles som han ville.” (1Kor 12:18) Många kvinnor i forntiden hade intressanta uppgifter samtidigt som de erkände mannens överordnade myndighet och levde ett lyckligt och tillfredsställande liv. Detta gällde till exempel Sara, Rebecka, Abigajil och de kristna kvinnorna Priscilla och Febe.

Ansvar. Bemyndigandet att utöva ledarskap ger vissa rättigheter men medför också ansvar och skyldigheter. ”Kristus är församlingens huvud”, vilket ger honom rätt att fatta beslut som påverkar den och att utöva myndighet över den. (Ef 5:23) Men denna myndighet innebär också att han är förpliktad att ta hand om församlingen och ta ansvaret för sina beslut. På liknande sätt har en äkta man som familjeöverhuvud vissa rättigheter när det gäller att fatta avgörande beslut och ha tillsyn över familjen. Men han är också förpliktad att ta på sig ansvaret för sin familj. Han har huvudansvaret för att sörja för familjen i både materiellt och andligt avseende. (1Ti 5:8)

En kristen man skall utöva sitt ledarskap på ett förståndigt sätt och älska sin hustru som sig själv. (Ef 5:33) Det är så Jesus Kristus utövar sitt ledarskap över den kristna församlingen. (Ef 5:28, 29) Som familjeöverhuvud skall en man inte irritera sina barn, utan uppfostra dem ”i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning”. (Ef 6:4) Och som herdar för Guds hjord skall de ”äldste” i den kristna församlingen inte spela herrar över hjorden, utan tänka på att de är underordnade Jesus Kristus och Jehova Gud. (1Pe 5:1–4) Jesus Kristus har alltid följt principen om ledarskap och i både ord och handling visat att han fullt ut erkänner sin Faders överordnade ställning. Även sedan han har härskat över jorden i tusen år kommer han att erkänna Jehovas ställning som den högste i universum genom att överlämna kungariket åt honom och själv ”underordna sig den som har lagt allt under honom, för att Gud skall vara allt för alla”. (1Kor 15:24–28; Joh 5:19, 30; 8:28; 14:28; Flp 2:5–8) De kristna, som följer i Jesu Kristi spår, erkänner också Jehovas ledarskap. De ber till honom och erkänner honom som sin Fader och som den allsmäktige Guden. (Mt 6:9; Upp 1:8; 11:16, 17; se FAMILJ, SLÄKT; ÄKTA MAN.)