Kvinnor

Definition: Vuxna människor av honkön. På hebreiska är ordet för kvinna ’ish·shạh, som är femininformen av det hebreiska ordet för ”man”, ’ish, och ordagrant betyder ”maninna”, ”människa av honkön”.

Nedvärderar Bibeln kvinnor, eller behandlar den dem som om de var människor med mindre värde?

1 Mos. 2:18: ”Jehova Gud sade vidare: ’Det är inte gott för människan att förbli ensam. Jag ämnar göra en hjälpare åt honom, som ett komplement till honom.’” (Mannen beskrivs inte här av Gud som bättre än kvinnan. Gud visade i stället att kvinnan skulle äga egenskaper som skulle komplettera dem mannen hade i Guds anordning. Ett komplement är den ena av två delar som tillsammans bildar något fullständigt. Kvinnor är således som grupp betraktade framträdande i fråga om vissa egenskaper och förmågor, medan män är det i andra. Jämför 1 Korinthierna 11:11, 12.)

1 Mos. 3:16: ”Till kvinnan sade han [Gud]: ’... din åtrå kommer att stå till din man, och han kommer att härska över dig.’” (Detta tillkännagivande, som gjordes efter det att Adam och Eva hade syndat, var inte ett uttalande om vad män borde göra, utan om vad Jehova i förväg visste att de skulle komma att göra, nu när själviskheten hade blivit en del av det mänskliga livet. Ett antal berättelser i Bibeln talar därefter om de mycket olyckliga situationer som utvecklades på grund av att män själviskt har härskat över kvinnor. Men Bibeln säger inte att Gud godkände ett sådant uppförande eller att det är ett exempel för andra att följa.)

Är mannens förordnande till att ha ledarskapet förnedrande för kvinnan?

Att stå under ledarskap är inte i sig självt förnedrande. Ledarskap bidrar till att saker och ting handhas på ett ordnat sätt, och Jehova ”är ju inte oordningens Gud, utan fridens”. (1 Kor. 14:33) Jesus Kristus står under Jehova Guds ledarskap, och han finner stor tillfredsställelse i det förhållandet. — Joh. 5:19, 20; 8:29; 1 Kor. 15:27, 28.

Mannen har också fått i uppdrag att utöva ledarskap i relativ bemärkelse, särskilt i familjen och i den kristna församlingen. Gud har inte gett mannen absolut myndighet över kvinnan; mannen måste stå till svars inför sitt huvud, Jesus Kristus, och inför Gud för sitt sätt att utöva detta ledarskap. (1 Kor. 11:3) Dessutom är äkta män befallda att ”älska sina hustrur som sina egna kroppar” och att visa sina hustrur ära. (Ef. 5:28; 1 Petr. 3:7) En äkta mans sexuella behov sätts inte över hans hustrus i Guds anordning för gifta par. (1 Kor. 7:3, 4) Uppgiften att vara en duglig hustru, enligt Bibelns beskrivning, framhäver hennes värde i familjen och i samhället. Den ger henne möjlighet att på många områden bruka sin initiativförmåga samtidigt som hon visar uppskattning av sin mans ledarskap. (Ords. 31:10—31) Bibeln befaller barnen att ära inte bara sin far, utan också sin mor. (Ef. 6:1—3) Den riktar också särskild uppmärksamhet på vikten av att sörja för änkors behov. (Jak. 1:27) Bland de sanna kristna kan således kvinnor finna stor trygghet, känna att de är verkligt uppskattade som individer och dessutom känna personlig tillfredsställelse i sin verksamhet.

Den värdefulla ställning kvinnan har i Guds anordning visas ytterligare genom det faktum att Jehova talar om sin egen organisation av lojala andevarelser som en kvinna, sin hustru, sina söners moder. (Upp. 12:1; Gal. 4:26) Dessutom omtalas Jesu Kristi med anden smorda församling som hans brud. (Upp. 19:7; 21:2, 9) Och från andlig ståndpunkt sett är det ingen skillnad mellan man och kvinna bland dem som är kallade till att tjäna i det himmelska kungariket tillsammans med Kristus. — Gal. 3:26—28.

Bör kvinnor inneha ledande ställningar och undervisa i församlingen?

De som fått i uppdrag att öva tillsyn över en församling framställs i Bibeln som män. Jesu Kristi 12 apostlar var allesammans män, och de som längre fram förordnades som tillsyningsmän och biträdande tjänare i de kristna församlingarna var män. (Matt. 10:1—4; 1 Tim. 3:2, 12) Kvinnor får rådet att vid församlingsmöten ”lära i stillhet med all undergivenhet”, att inte ta upp frågor i syfte att utmana männen i församlingen. Kvinnor skall inte ”tala” vid sådana möten, om det som de tänker säga visar brist på underdånighet. (1 Tim. 2:11, 12; 1 Kor. 14:33, 34) Även om kvinnor på ett värdefullt sätt bidrar till verksamheten i församlingen, har det således inte gjorts någon anordning för att de skall presidera eller ta ledningen genom att undervisa församlingen, när det finns kvalificerade män närvarande.

Men kan kvinnor vara predikare, förkunnare av de goda nyheterna, utanför församlingens möten? Vid pingsten år 33 v.t. utgöts helig ande över både män och kvinnor. Som en förklaring citerade aposteln Petrus Joel 2:28, 29 och sade: ”’I de sista dagarna’, säger Gud, ’skall jag utgjuta något av min ande över varje slag av kött, och era söner och era döttrar skall profetera och era unga män skall se syner och era gamla män skall drömma drömmar; och även över mina slavar och över mina slavinnor skall jag i de dagarna utgjuta något av min ande, och de skall profetera.’” (Apg. 2:17, 18) Det är på liknande sätt i dag. Kvinnor kan med rätta ta del i den kristna förkunnartjänsten genom att predika från hus till hus och leda bibelstudier i hem. — Se också Psalm 68:11; Filipperna 4:2, 3.

Varför bär kristna kvinnor huvudbonad vid vissa tillfällen?

1 Kor. 11:3—10: ”Varje mans huvud är Kristus; och en kvinnas huvud är mannen; och Kristi huvud är Gud. ... Varje kvinna som ber eller profeterar med huvudet obetäckt drar skam över sitt huvud. ... Ty en man bör inte ha huvudet täckt, eftersom han är Guds avbild och härlighet; men kvinnan är mannens härlighet. Mannen är nämligen inte av kvinnan, utan kvinnan av mannen; och vad mera är: mannen skapades inte för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens skull. Därför bör kvinnan ha ett tecken på myndighet på sitt huvud för änglarnas skull.” (När en kristen kvinna bär huvudbonad vid lämpliga tillfällen, är detta ett tecken på att hon respekterar anordningen med ledarskap som Gud har instiftat. Kristus respekterar teokratiskt ledarskap; mannen och kvinnan är också förpliktade att göra det. Den förste mannen, Adam, frambringades inte genom att bli född av en kvinna, utan han skapades av Gud. När Gud skapade Eva, använde han ett revben från Adam som grundmaterial, och Gud sade att hon skulle tjäna som hjälpare åt Adam. Mannen, som skapades först, fick därför uppdraget att tjäna som huvud. Mannen bär inte någon huvudbonad när han ”ber eller profeterar”, eftersom han med avseende på ledarskapet är ”Guds avbild” och inte har något jordiskt huvud när det gäller frågor som rör familjen. Men om en kvinna skulle be eller profetera utan att ha sitt huvud täckt, skulle hon visa brist på respekt för mannens gudagivna ställning och skulle därigenom dra skam över honom. Även änglarna, som är medlemmar av Jehovas hustrulika himmelska organisation, iakttar det ”tecken på myndighet” som trogna kristna kvinnor bär och påminns därigenom om sin egen underordnade ställning inför Jehova.)

När är det nödvändigt för en kvinna att bära huvudbonad?

När hon ”ber eller profeterar”, som det sägs i 1 Korinthierna 11:5. Detta betyder inte att hon måste bära huvudbonad, när hon ber privat eller när hon samtalar med andra om Bibelns profetior. Men hon bör bära en sådan huvudbonad som ett yttre tecken på sin respekt för mannens ledarskap, när hon utför något i samband med tillbedjan som hennes man eller någon annan man i vanliga fall skulle ha utfört. Om hon ber högt för sig och andra eller leder ett regelrätt bibelstudium, alltså undervisar, i närvaro av sin äkta man, skall hon bära huvudbonad, även om han inte delar hennes tro. Men eftersom Gud har gett henne myndighet att undervisa sina barn, behöver hon inte ha huvudet betäckt när hon ber eller studerar med sina ännu inte överlämnade barn vid tillfällen då hennes man inte är närvarande. Om en överlämnad manlig medlem av församlingen är närvarande eller om hon samarbetar med en resande tillsyningsman, alltså under exceptionella omständigheter, då skall hon, när hon leder ett i förväg avtalat bibelstudium, ha sitt huvud betäckt, men han bör frambära bönen.

Är det passande att en kvinna använder kosmetika eller smycken?

1 Petr. 3:3, 4: ”Låt inte er prydnad vara den utvändiga, att fläta hår och att hänga på guldsmycken eller att bära ytterklädnader, utan låt den vara hjärtats fördolda människa i den oförgängliga klädnaden från den stilla och milda anden, som är av stort värde i Guds ögon.” (Innebär detta att kvinnor inte får bära några smycken? Helt visst inte; alldeles som det helt uppenbart inte betyder att de inte får bära ytterklädnader. Men de uppmuntras här till att vara balanserade i fråga om sin inställning till sitt yttre, bland annat sin klädsel och frisyr, genom att främst tänka på sin andliga prydnad.)

1 Tim. 2:9, 10: ”Jag [vill] att kvinnorna smyckar sig i välordnad klädsel, med blygsamhet och sunt sinne, inte med hårflätningar och guld eller pärlor eller mycket dyrbar dräkt, utan på det sätt som anstår kvinnor vilka bekänner sig vörda Gud, nämligen genom goda gärningar.” (Vad är det som verkligen räknas inför Gud — ens utseende eller ens hjärtetillstånd? Skulle Gud finna behag i en kvinna som inte använde kosmetika eller smycken men levde omoraliskt? Eller skulle han godkänna kvinnor som är blygsamma och sunda i sinnet i fråga om sitt bruk av kosmetika och smycken och som i första hand smyckar sig med gudaktiga egenskaper och ett kristet uppförande? Jehova säger: ”Gud ser ... inte som människan ser, ty människan, hon ser det som är synligt för ögonen, men Jehova, han ser hur hjärtat är.” — 1 Sam. 16:7.)

Ords. 31:30: ”Behag kan vara falskt, och skönhet kan vara tom; men den kvinna som fruktar Jehova, hon skaffar sig lovprisning.”