APOSTEL

Det grekiska ordet apọstolos är avlett av det vanligt förekommande verbet apostẹllō, som betyder ”sända”, ”sända ut (i väg)”. (Mt 10:5; Mk 11:3) Ordets grundbetydelse framgår tydligt av Jesu uttalande: ”En slav är inte större än sin herre, inte heller är en som är utsänd [apọstolos] större än den som har sänt honom.” (Joh 13:16) I den här betydelsen används ordet också om Kristus Jesus, som omtalas som ”den apostel och överstepräst som vi bekänner”. (Heb 3:1; jfr Mt 10:40; 15:24; Lu 4:18, 43; 9:48; 10:16; Joh 3:17; 5:36, 38; 6:29, 57; 7:29; 8:42; 10:36; 11:42; 17:3, 8, 18, 21–25; 20:21.) Jesus var utsänd av Gud som hans förordnade och bemyndigade representant.

Uttrycket ”apostel” används dock främst om de tolv lärjungar som Jesus själv utsåg till sina representanter. Namnen på de tolv som ursprungligen utvaldes räknas upp i Matteus 10:2–4; Markus 3:16–19 och Lukas 6:13–16. En av dessa tolv, Judas Iskariot, blev en förrädare och uppfyllde därmed profetior som hade uttalats tidigare. (Ps 41:9; 109:8) De elva apostlar som förblev trogna räknas upp på nytt i Apostlagärningarna 1:13.

Några av apostlarna hade varit lärjungar till Johannes döparen innan de blev Jesu lärjungar. (Joh 1:35–42) Elva av dem var tydligtvis galiléer (Apg 2:7), medan Judas Iskariot antagligen var judé. De var vanliga enkla arbetare; man vet att fyra av dem var fiskare och att en hade varit tullindrivare. (Mt 4:18–21; 9:9–13) Åtminstone två av dem tycks ha varit släktingar till Jesus (Jakob och Johannes, Sebedeus söner). De religiösa ledarna betraktade dessa män som ”olärda och helt vanliga människor”, vilket visar att de bara hade fått grundläggande utbildning och inte hade gått i några högre skolor. Några av dem, bland annat Petrus (Kefas), var gifta. (Apg 4:13; 1Kor 9:5)

Petrus, Jakob och Johannes tycks ha varit de av de tolv apostlarna som stod Jesus närmast. Det var bara de som var med när Jairos dotter blev uppväckt (Mk 5:35–43) och som fick bevittna Jesu förvandling (Mt 17:1, 2), och de följde med Jesus längre in i Getsemane trädgård än de andra apostlarna den natt han blev gripen (Mk 14:32, 33). Det tycks ha funnits en särskilt nära vänskap mellan Jesus och Johannes, och det är allmänt erkänt att det är Johannes som omtalas som ”den lärjunge som Jesus älskade”. (Joh 21:20–24; 13:23)

Utväljande och tidig förkunnartjänst. Jesus valde ut de tolv ur en större grupp lärjungar och kallade dem apostlar, ”för att de skulle fortsätta att vara med honom och för att han skulle sända ut [apostẹllēi] dem att predika och att ha myndighet att driva ut demoner”. (Mk 3:13–15) Från och med då och fram till slutet av Jesu jordiska tjänst var de med honom och hade ett mycket nära förhållande till honom, och de blev grundligt undervisade och övade för förkunnartjänsten. (Mt 10:1–42; Lu 8:1) Eftersom de fortsatte att vara Jesu elever, kallades de alltjämt ”lärjungar”, särskilt i samband med händelser före pingsten. (Mt 11:1; 14:26; 20:17; Joh 20:2) Därefter kallas de konsekvent ”apostlar”. När Jesus utvalde dem gav han dem mirakulösa förmågor att driva ut demoner och att bota sjuka, och de använde dessa förmågor i viss utsträckning under Jesu tjänst. (Mk 3:14, 15; 6:13; Mt 10:1–8; Lu 9:6; jfr Mt 17:16.) Men den verksamheten framställs alltid som underordnad deras huvuduppgift, förkunnararbetet. Även om de utgjorde en inre krets av lärjungar, innehöll den undervisning och övning de fick inga mystiska ritualer eller ceremonier.

Mänskliga svagheter. Som Guds Sons apostlar var de mycket gynnade, men de hade ändå fel och brister som alla andra människor. Petrus förhastade sig lätt och handlade impulsivt (Mt 16:22, 23; Joh 21:7, 8); Tomas var svår att övertyga (Joh 20:24, 25); Jakob och Johannes visade prov på ungdomlig otålighet (Lu 9:49, 54). De grälade om vem av dem som skulle bli störst i det rike de förväntade att Jesus skulle upprätta på jorden. (Mt 20:20–28; Mk 10:35–45; jfr Apg 1:6; Lu 24:21.) De medgav att de behövde större tro. (Lu 17:5; jfr Mt 17:20.) Trots att de i flera år hade samarbetat nära med Jesus och visste att han var Messias, övergav de honom allesammans när han greps (Mt 26:56); det var andra som skötte hans begravning. Apostlarna hade till en början svårt att godta vittnesbördet från de kvinnor som var de första som fick se Jesus efter hans uppståndelse (Lu 24:10, 11), och på grund av rädsla träffades de bakom låsta dörrar (Joh 20:19, 26). Men den uppståndne Jesus hjälpte dem att få större insikt, och efter hans himmelsfärd på den 40:e dagen efter uppståndelsen visade de stor glädje och ”var ständigt i templet och välsignade Gud”. (Lu 24:44–53)

Verksamhet i den kristna församlingen. Apostlarna blev mycket styrkta när Guds ande utgöts över dem på pingstdagen. De fem första kapitlen i Apostlagärningarna vittnar om hur orädda apostlarna var och hur frimodigt de förkunnade de goda nyheterna och Jesu uppståndelse trots att de judiska ledarna satte dem i fängelse, pryglade dem och hotade med att döda dem. Apostlarnas dynamiska ledning genom den heliga andens kraft resulterade i en enastående ökning i den kristna församlingen under den här första tiden efter pingsten. (Apg 2:41; 4:4) Först begränsade de sin tjänst till Jerusalem, sedan utvidgade de den till att omfatta Samarien, och så småningom verkade de i hela den då kända världen. (Apg 5:42; 6:7; 8:5–17, 25; 1:8)

Deras främsta uppgift som apostlar var att vittna om hur Jesus uppfyllde Jehova Guds avsikter och profetior, i synnerhet om Jesu uppståndelse och upphöjelse till himlen, och att göra lärjungar i alla nationer. Jesus framhöll det här uppdraget för dem strax innan han for upp till himlen. (Mt 28:19, 20; Apg 1:8, 22; 2:32–36; 3:15–26) Det var som ögonvittnen de kunde intyga att Jesus hade uppväckts. (Apg 13:30–34)

Mirakulösa förmågor. För att underbygga sitt vittnesbörd använde apostlarna de mirakulösa förmågor som Jesus tidigare hade gett dem och de andens gåvor som de fick på pingstdagen och därefter. (Apg 5:12; 9:36–40; se GÅVOR FRÅN GUD [Andens gåvor].) Även andra fick andens mirakulösa gåvor, men skildringen visar att detta bara skedde när en eller flera av apostlarna var närvarande eller när apostlarna hade lagt sina händer på dem. Paulus var inte en av de tolv men tjänade ändå på detta sätt, eftersom han var en apostel utsedd av Jesus Kristus personligen. (Apg 2:1, 4, 14; 8:14–18; 10:44; 19:6) Det var alltså endast apostlarna som kunde vidarebefordra sådana gåvor till andra. De mirakulösa gåvorna skulle därför upphöra när apostlarna och de som hade fått gåvorna genom apostlarna dog. (1Kor 13:2, 8–11) I ett bibliskt uppslagsverk står det därför om de här förmågorna: ”De förekommer inte i kyrkan på 100-talet, utan den tidens skribenter talar om dem som något som hörde till det förgångna, ja till apostlarnas tid.” (The Illustrated Bible Dictionary, utgiven av J. D. Douglas, 1980, bd 1, sid. 79)

Administrativa uppgifter. Apostlarna hade en framträdande uppgift när det gällde att grunda, organisera och sedan leda den kristna församlingen. (1Kor 12:28; Ef 4:11) Senare delade de tillsynen med andra äldste, men de utgjorde ändå större delen av den växande kristna församlingens styrande krets, och den här kretsen erkändes av de kristna överallt som den kommunikationskanal Gud använde för att förmedla beslut och ge anvisningar till församlingen världen över. (Apg 2:42; 8:14–17; 11:22; 15:1, 2, 6–31; 16:4, 5) Det som gjorde det möjligt för dem att sköta den här uppgiften var att de fick Guds heliga andes ledning, precis som de hade blivit lovade. (Joh 15:26, 27) Med andens hjälp kunde de påminna sig Jesu undervisning och vägledning, få klarhet i olika lärofrågor och gradvis bli vägledda ”in i hela sanningen”, den sanning som uppenbarades genom dem under den apostoliska tiden. (Joh 14:26; 16:13–15; jfr Joh 2:22; 12:16.) Dessutom förordnade de män till att sköta tjänsteuppgifter i församlingen, och de angav i vilka områden enskilda kristna skulle verka som missionärer. (Apg 6:2, 3; Gal 2:8, 9)

Apostlarna var därför som en grund som vilade på grundhörnstenen, Kristus Jesus, och på den grunden blev ett ”heligt tempel för Jehova” uppbyggt. (Ef 2:20–22; 1Pe 2:4–6) Det finns inga vittnesbörd om att någon enskild apostel hade en dominerande ställning i den upprättade kristna församlingen. (Se PETRUS.) Petrus och Johannes tycks ha varit särskilt framträdande vid pingsten och strax därefter, då Petrus var den som i första hand förde ordet. (Apg 2:14, 37, 38; 3:1, 4, 11; 4:1, 13, 19; 5:3, 8, 15, 29) Men när beslut skulle fattas vid den här tiden verkar ingen av dem ha haft mer att säga till om än de andra i den styrande kretsen, och när apostlarna i Jerusalem fick höra att nya troende blev döpta i Samarien ”sände de i väg [apẹsteilan] Petrus och Johannes till dem”, så att dessa två i själva verket tjänade som apostlarnas apostlar. (Apg 6:2–6; 8:14, 15) Efter aposteln Jakobs död tycks lärjungen med samma namn, Jesu halvbror Jakob, ha varit den som var ordförande i den styrande kretsen. Paulus nämner att denne Jakob och även Petrus (Kefas) och Johannes var de som ”ansågs vara pelare”. (Apg 12:1, 2, 16, 17; Gal 1:18, 19; 2:9, 11–14) Vid det viktiga möte som gällde de icke-judiska kristnas omskärelse och då både Petrus och Paulus fick avlägga vittnesbörd var det Jakob som meddelade det slutgiltiga beslutet. (Apg 15:1, 2, 6–21)

Vem ersatte Judas Iskariot som den tolfte aposteln?

När Judas Iskariot hade avfallit och dött fanns det bara elva trogna apostlar kvar, och Jesus utsåg ingen ersättare under de 40 dagarna från hans uppståndelse till hans himmelsfärd. Men under de tio dagarna mellan himmelsfärden och pingstdagen kom man fram till att det var nödvändigt att någon fyllde Judas plats, inte för att han hade dött utan för att han hade avfallit, vilket framgår av de bibelställen som Petrus citerade. (Apg 1:15–22; Ps 69:25; 109:8; jfr Upp 3:11.) Däremot finns det inget som tyder på att man såg något behov av att utse en efterträdare till aposteln Jakob, som dog trogen. (Apg 12:2)

Som det framgår av Petrus uttalande ansåg man att den som skulle fylla platsen som en Jesu Kristi apostel måste ha känt Jesus personligen och ha varit ögonvittne till hans gärningar, hans underverk och i synnerhet hans uppståndelse. Det betyder att en apostolisk succession tiderna igenom inte skulle vara möjlig, såvida inte Gud ingrep och skapade de nödvändiga förutsättningarna i varje enskilt fall. Men vid det här tillfället före pingsten fanns det män som fyllde kraven, och två ställdes fram som lämpliga ersättare för den otrogne Judas. Man kastade lott, utan tvivel med Ordspråksboken 16:33 i tankarna, och Mattias utvaldes och blev därefter ”räknad tillsammans med de elva apostlarna”. (Apg 1:23–26) Han tillhörde därför ”de tolv” som löste de grekisktalande lärjungarnas problem (Apg 6:1, 2), och Paulus räknade honom uppenbarligen till ”de tolv” som hade sett Jesus efter hans uppståndelse (1Kor 15:4–8). När pingstdagen kom och det andliga Israel bildades fanns det alltså tolv apostoliska grundstenar som det kunde vila på.

Församlingsapostlar. Liksom de övriga elva apostlarna var Mattias inte bara en apostel för församlingen i Jerusalem. Han hade en annan ställning än leviten Josef Barnabas, som blev en apostel för församlingen i Antiokia i Syrien. (Apg 13:1–4; 14:4, 14; 1Kor 9:4–6) Även andra män omtalas som ”församlingarnas apostlar”, dvs. utsända av enskilda församlingar som deras representanter. (2Kor 8:23) Och i brevet till filipperna kallar Paulus Epafroditos ”er utsände [apọstolon] och personlige tjänare för mitt behov”. (Flp 2:25) Dessa män var uppenbarligen inte apostlar på grund av apostolisk succession, och de tillhörde inte heller ”de tolv”, som Mattias gjorde.

Om man förstår den här vidare användningen av uttrycket ”apostel”, kan man förklara den motsägelse som kan tyckas finnas mellan Apostlagärningarna 9:26, 27 och Galaterna 1:17–19 ifall det rör sig om samma tillfälle. I den första skildringen står det att Paulus fördes ”till apostlarna” av Barnabas när han kom till Jerusalem. Men i Galaterbrevet skriver Paulus att han besökte Petrus och tillägger: ”Men jag såg ingen annan av apostlarna, bara Jakob, Herrens bror.” Jakob (alltså Jesu halvbror Jakob och inte någon av de ursprungliga apostlarna vid namn Jakob, varken Sebedeus son eller Alfeus son) betraktades tydligtvis som en ”apostel” i uttryckets vidare betydelse, dvs. som en som var utsänd av församlingen i Jerusalem. Det kan vara förklaringen till att skildringen i Apostlagärningarna använder benämningen i plural och säger att Paulus fördes ”till apostlarna” (dvs. Petrus och Jakob). (Jfr 1Kor 15:5–7; Gal 2:9.)

Utväljandet av Paulus. Det var troligen omkring år 34 som Saul från Tarsos, som senare omtalas som Paulus, blev kristen. Han blev en sann Jesu Kristi apostel, direkt utvald av den uppståndne och förhärligade Jesus Kristus. (Apg 9:1–22; 22:6–21; 26:12–23; 13:9) Han försvarade sitt apostlaskap med att han hade sett den uppståndne Herren Jesus Kristus, att han hade utfört underverk och att han hade förmedlat den heliga anden till döpta troende. (1Kor 9:1, 2; 15:9, 10; 2Kor 12:12; 2Ti 1:1, 11; Rom 1:1; 11:13; Apg 19:5, 6) Eftersom aposteln Jakob (Johannes bror) inte dödades förrän omkring år 44, var alla ”de tolv” fortfarande i livet när Paulus blev en apostel. Ingenstans räknar han sig själv till dessa ”tolv”, men han menade ändå inte att hans apostlaskap var underlägset deras. (Gal 2:6–9)

Både Mattias och Paulus var fullvärdiga apostlar i förhållande till det som var syftet med att de ”sändes ut”. Men när aposteln Johannes fick en uppenbarelse (omkring år 96) och då fick se det himmelska nya Jerusalem, såg han bara tolv grundstenar på vilka ”de tolv namnen på Lammets tolv apostlar” stod skrivna. (Upp 21:14) Vittnesbörden i Bibeln visar entydigt att aposteln Paulus aldrig omtalades som en av ”de tolv”. En logisk slutsats är därför att ”de tolv namnen på Lammets tolv apostlar” som stod skrivna på det nya Jerusalems grundstenar inbegrep namnet Mattias men inte namnet Paulus. Det betyder att den syn aposteln Johannes fick speglar situationen som den var när den kristna församlingen upprättades på pingstdagen år 33. (Se PAULUS nr 1.)

Slutet på den apostoliska tiden. Bibeln berättar inget om de tolv apostlarnas död, förutom Jakobs död, men allt tyder på att de var trogna in i det sista och därför inte behövde ersättas. Angående de efterföljande århundradena sägs det i ett bibliskt uppslagsverk: ”När det [uttrycket ”apostel”] används om enskilda individer i den senare kristna litteraturen är det bara i bildlig betydelse. Efter det första århundradet har kyrkan aldrig haft apostlar i nytestamentlig mening.” (The Interpreter’s Dictionary of the Bible, utgiven av G. A. Buttrick, 1962, bd 1, sid. 172)

Så länge apostlarna levde var deras närvaro en återhållande kraft mot avfälligheten och höll tillbaka den falska tillbedjans inflytande inom den kristna församlingen. Det är tydligtvis det aposteln Paulus talar om i 2 Thessalonikerna 2:7: ”Ja, denna laglöshets hemlighet är redan verksam, men som hemlighet bara tills han som just nu verkar som en återhållande kraft är röjd ur vägen.” (Jfr Mt 13:24, 25; Apg 20:29, 30.) Det apostoliska inflytandet, med den myndighet och de gåvor som var unika för apostlarna, bestod fram till Johannes död omkring år 100. (1Jo 2:26; 3Jo 9, 10) Att avfallet tilltog så snabbt efter apostlarnas död och att falska läror och sedvänjor fick en sådan utbredning visar att de som gjorde anspråk på att vara apostlarnas efterträdare inte alls hade deras återhållande kraft.

I Romarna 16:7 omtalas Andronikos och Junias som ”högt ansedda män bland apostlarna”. Det betyder dock inte att de var apostlar utan att de hade gott rykte hos apostlarna. Att några falskeligen gjorde anspråk på att vara ”Kristi apostlar” framgår av 2 Korinthierna 11:5, 13; 12:11, 12 och Uppenbarelseboken 2:2.