En del kristna i Korinth var osäkra när det gällde uppståndelsen, medan andra inte trodde på en bokstavlig uppståndelse över huvud taget. I sitt första brev till Korinth förklarade Paulus vilka konsekvenser det skulle få om de döda inte kunde få liv igen. Han skrev: ”Om det inte finns någon de dödas uppståndelse, då har inte heller Kristus uppväckts. Men om Kristus inte har uppväckts, då är helt visst vår predikan förgäves, och vår tro är förgäves. Dessutom befinns vi också vara falska vittnen om Gud ... då är er tro meningslös; ni är då ännu i era synder. Ja, också de som har somnat in i döden i gemenskap med Kristus har gått förlorade.” (1 Korinthierna 15:13–18)

”Han [visade] sig för mer än fem hundra bröder på en gång ... Därefter visade han sig för Jakob, sedan för alla apostlarna; men allra sist visade han sig också för mig.” (1 Korinthierna 15:6–8)

Men inte nog med det: Om Kristus inte hade uppväckts från de döda skulle den kristna tron vara meningslös, tom och grundad på en lögn. Dessutom skulle Paulus och de andra ha vittnat falskt, inte bara om Jesu uppståndelse, utan också om den som de menade uppväckte honom, Jehova Gud. Det skulle också betyda att påståendet att ”Kristus dog för våra synder” inte var sant, för om vår Räddare inte kunde räddas från de döda skulle han själv inte heller kunna rädda, eller frälsa, andra. (1 Korinthierna 15:3) Dessutom skulle kristna som dött, i vissa fall för sin tro, ha gjort det med en falsk förhoppning om att få uppstå.