Kapitel sex

En forntida skapelseberättelse — Kan du lita på den?

”VEM kan säga varifrån allt har kommit och hur skapelsen skedde?” Den frågan ställs i sången ”Hymn till skapelsen” som skrevs på sanskrit för mer än 3.000 år sedan och ingår i Rigveda, en av hinduernas heliga böcker. Skalden tvivlade på att ens de många hinduiska gudarna kunde veta ”hur skapelsen skedde”, eftersom ”gudarna blev till efter skapelsen”. — Kursiverat av oss.

Babyloniska och egyptiska skrifter innehåller liknande myter om hur deras gudar föddes i ett universum som redan fanns till. En viktig detalj är emellertid att de här myterna inte kan säga varifrån universum ursprungligen kom. Men du kommer att upptäcka att det finns en skapelseberättelse som är annorlunda. Den speciella berättelsen, Bibelns berättelse, börjar med orden: ”I början skapade Gud himlarna och jorden.” — 1 Moseboken 1:1.

Mose skrev de här enkla, dramatiska orden för omkring 3.500 år sedan. De riktar uppmärksamheten på en Skapare, Gud, som är högre än det materiella universum, eftersom han har skapat det och således fanns till före det. Bibeln lär oss att ”Gud är en Ande”, vilket betyder att han finns till i en gestalt som vi inte kan se. (Johannes 4:24) Att det kan finnas en sådan ”Ande” är kanske lättare att förstå i vår tid, eftersom forskarna nu har beskrivit massiva neutronstjärnor och svarta hål i rymden — osynliga objekt som har upptäckts på grund av de verkningar de framkallar.

Bibeln framhåller: ”Det finns himmelska kroppar och jordiska kroppar; men de himmelska kropparnas glans är av ett slag, och de jordiska kropparnas av ett annat slag.” (1 Korinthierna 15:40, 44) Med ”himmelska kroppar” avser Bibeln inte den osynliga kosmiska materia som astronomerna studerar. Det som avses är intelligenta andevarelsers kroppar. ”Vem förutom Skaparen har en andlig kropp?” kanske du undrar.

Osynliga skapelser i himlen

Enligt den bibliska berättelsen var den synliga världen inte det första som skapades. Denna forntida skapelseskildring berättar att det första steget i skaparverket bestod i att ytterligare en andevarelse frambringades, den förstfödde Sonen. Han var ”den förstfödde av all skapelse”, ”Guds skaparverks början”. (Kolosserna 1:15; Uppenbarelseboken 3:14) Denne först skapade individ var unik.

Han var den enda skapelse som Gud frambringade direkt, och Gud gav honom stor vishet. En skribent som levde senare än Mose, en kung som var känd för att själv vara vis, beskrev denne Son som ”en mästerlig arbetare”, som blev använd i all den skaparverksamhet som sedan följde. (Ordspråken 8:22, 30; se också Hebréerna 1:1, 2.) En lärare i det första århundradet, Paulus, skrev om honom: ”Med hjälp av honom skapades alla andra ting i himlarna och på jorden, de synliga tingen och de osynliga.” — Kolosserna 1:16; jämför Johannes 1:1–3.

Vilka är de osynliga tingen i himlarna som Skaparen frambringade med hjälp av denne sin Son? Astronomerna rapporterar om miljarder stjärnor och osynliga svarta hål, men här syftar Bibeln på hundratals miljoner andevarelser — skapelser med andliga kroppar. ”Varför skapa sådana osynliga, intelligenta varelser?” kanske någon undrar.

Precis som ett studium av universum kan besvara en del frågor om dess yttersta orsak, kan ett studium av Bibeln ge oss viktiga upplysningar om dess författare. Bibeln berättar till exempel att han är ”den lycklige Guden” och att hans uppsåt och handlingar kännetecknas av kärlek. (1 Timoteus 1:11; 1 Johannes 4:8) Vi kan därför helt logiskt dra slutsatsen att Gud valde att ha andra intelligenta andevarelser omkring sig som också kunde glädja sig åt livet. De skulle ha ett tillfredsställande arbete som var till nytta för dem alla och som bidrog till att främja Skaparens uppsåt.

Ingenting tyder på att dessa andevarelser skulle vara som robotar och blint lyda Gud. Tvärtom gav han dem intelligens och fri vilja. Bibelns skildringar visar att Gud vill att hans intelligenta skapelser skall ha tankefrihet och handlingsfrihet — i förvissning om att sådan frihet inte utgör något bestående hot mot friden och harmonin i universum. Paulus använde Skaparens egennamn, som förekommer i den hebreiska bibeln, och skrev: ”Jehova är Anden; och där Jehovas ande är, där är frihet.” — 2 Korinthierna 3:17.

De synliga tingen i himlarna

Vilka är de synliga tingen som Gud skapade genom sin förstfödde Son? Bland annat vår sol och alla de andra miljarder stjärnor och objekt som utgör universum. Säger Bibeln något om hur Gud frambringade allt detta utan att använda sig av redan existerande materia? Vi skall se närmare på det genom att undersöka Bibeln i den moderna vetenskapens ljus.

På 1700-talet studerade forskaren Antoine Laurent de Lavoisier ämnens vikt. Han lade märke till att den produkt man fick efter en kemisk reaktion vägde lika mycket som de ursprungliga beståndsdelarna tillsammans. Om papper förbränns i syre, har askan och gaserna som uppstår samma vikt som det ursprungliga papperet och syret. Lavoisier formulerade en lag — lagen om massans bevarande. År 1910 kunde man läsa i The Encyclopædia Britannica: ”Materia kan varken nyskapas eller förintas.” Det verkade logiskt, åtminstone på den tiden.

Men när en atombomb exploderade över den japanska staden Hiroshima 1945 avslöjades en uppenbar brist i Lavoisiers lag. Under en sådan explosion av en överkritisk uranmassa bildas olika typer av materia, men deras sammanlagda massa är mindre än massan av det ursprungliga uranet. Hur kommer det sig? En del av uranmassan omvandlas till en kolossal mängd energi.

Ett annat problem med Lavoisiers lag om massans bevarande uppstod 1952, när ett termonukleärt vapen (vätebomben) detonerade. I den explosionen förenade sig väteatomer och bildade helium. Massan av det helium som bildades var emellertid mindre än massan av det ursprungliga vätet. En del av vätets massa omvandlades till explosiv energi, en explosion som var mycket mer förödande än den bomb som fälldes över Hiroshima.

Som de här explosionerna visade representerar en liten mängd materia en enorm mängd energi. Detta samband mellan materia och energi förklarar solkraften, som gör att vi kan leva och må bra. Vad är sambandet? Omkring 40 år tidigare, år 1905, hade Einstein beskrivit ett samband mellan materia och energi. Många känner till hans ekvation E=mc².a Så snart Einstein hade uttryckt detta samband, kunde andra forskare förklara hur solen har kunnat fortsätta att skina i miljarder år. Inuti solen pågår ständiga termonukleära reaktioner. Därigenom omvandlar solen varje sekund omkring 564 miljoner ton väte till 560 miljoner ton helium. Det innebär att omkring 4 miljoner ton materia omvandlas till solenergi, och en bråkdel av den når jorden och uppehåller livet här.

Intressant nog kan processen också vara den omvända. ”Energi omvandlas till materia när subatomära partiklar kolliderar i höga hastigheter och skapar nya, tyngre partiklar”, förklaras det i The World Book Encyclopedia. Forskarna utför detta i begränsad skala med hjälp av enorma maskiner som kallas partikelacceleratorer, där subatomära partiklar kolliderar i oerhörda hastigheter och skapar materia. ”Vi upprepar ett av universums mirakel — omvandlar energi till materia”, säger dr Carlo Rubbia, nobelpristagare i fysik.

”Javisst”, kanske någon säger, ”men vad har det här med Bibelns skapelseberättelse att göra?” Bibeln är ingen lärobok i naturvetenskap, men den har visat sig vara aktuell och stämma med vetenskapliga fakta. Från början till slut riktar Bibeln uppmärksamheten på den som har skapat all materia i universum, den store Vetenskapsmannen. (Nehemja 9:6; Apostlagärningarna 4:24; Uppenbarelseboken 4:11) Bibeln påvisar tydligt sambandet mellan energi och materia.

Bibeln uppmanar till exempel läsarna att göra följande: ”Lyft upp era ögon mot höjden och se. Vem har skapat dessa ting? Det har Han som för ut hären av dem, ja efter antal; dem alla kallar han rentav vid namn. På grund av överflödet på dynamisk energi, också därför att han är väldig i kraft, saknas inte en enda av dem.” (Jesaja 40:26) Ja, Bibeln förklarar att en källa till enorm dynamisk energi — Skaparen — gav upphov till det materiella universum. Detta är i full harmoni med modern teknologi. Enbart av den här orsaken förtjänar Bibelns skapelseberättelse vår djupa respekt.

Sedan Skaparen och hans förstfödde Son skapat både osynliga och synliga ting i himlarna, koncentrerade de sig på jorden. Var kom den ifrån? De olika grundämnen som vår planet består av kan ha frambringats direkt genom att Gud omvandlade obegränsad dynamisk energi till materia, något som fysikerna i vår tid säger är fullt möjligt. Jorden kan också, vilket många forskare tror, ha bildats av materia som slungats ut i samband med en supernovaexplosion. Men vem kan med bestämdhet säga om det rörde sig om en kombination av metoder, av de nu nämnda eller av andra som forskarna ännu inte har upptäckt? Hur det än gick till, är Skaparen den dynamiska källan till de grundämnen som jorden består av, däribland alla de mineralämnen som är nödvändiga för vårt liv.

Skapandet av jorden inbegrep naturligtvis mycket mer än att tillhandahålla allt material i rätta proportioner. Jordens storlek, rotation och avstånd från solen, jordaxelns lutning och jordens nära nog cirkelformiga bana runt solen måste också vara exakt rätt avpassade — så exakt som förhållandet är. Det är tydligt att Skaparen satte i gång kretslopp i naturen som gör vår planet lämpad för att uppehålla ett överflöd av liv. Vi har all orsak att förundra oss över allt detta. Men föreställ dig reaktionen hos de himmelska andesönerna, när de iakttog hur jorden och livet på den frambringades! I en av Bibelns böcker sägs det att de ”tillsammans ropade högt av fröjd” och ”jublande började ropa sitt bifall”. — Job 38:4, 7.

Hur vi bör förstå Första Moseboken, kapitel 1

Det första kapitlet i Bibeln berättar en del detaljer om vissa viktiga steg som Gud tog när han beredde jorden för människan. Kapitlet upplyser oss inte om alla detaljer, och när vi läser det, bör vi inte låta oss avskräckas av att det inte tar med detaljer som forntidens läsare ändå inte skulle ha förstått. Mose, som skrev kapitlet, nämnde till exempel inte mikroskopiska alger och bakterier och deras funktion. Sådana livsformer kunde människan inte iaktta förrän mikroskopet hade uppfunnits på 1500-talet. Mose nämner inte heller dinosaurierna, vars existens man fick vetskap om tack vare fossil som påträffades på 1800-talet. Mose blev i stället inspirerad att använda ord som människor på hans tid kunde förstå — ord som emellertid var korrekta i allt de sade om jordens skapelse.

När du läser första kapitlet i Första Moseboken, från 1Mo 1 vers 3 och framåt, kommer du att märka att berättelsen är indelad i sex ”skapelsedagar”. Somliga hävdar att det var fråga om bokstavliga 24-timmarsdagar, vilket skulle betyda att hela universum och livet på jorden skapades på mindre än en vecka! Men det är lätt att konstatera att det inte är vad Bibeln lär. Första Moseboken skrevs på hebreiska. Ordet ”dag” på det språket avser en tidsperiod, antingen en längre period eller en bokstavlig dag på 24 timmar. I Första Moseboken omtalas till och med alla sex ”dagarna” kollektivt som en längre period — ”den dag då Jehova Gud gjorde jord och himmel”. (1 Moseboken 2:4; jämför 2 Petrus 3:8.) Bibeln visar i själva verket att skapelsedagarna, eller tidsåldrarna då skapandet pågick, omfattar tusentals år.

Detta framgår av vad Bibeln säger om den sjunde ”dagen”. Skildringen av var och en av de sex första ”dagarna” slutar med orden ”och det blev kväll, och det blev morgon” respektive dag. Men den kommentaren finner man inte efter skildringen av den sjunde ”dagen”. I det första århundradet v.t., omkring 4.000 år längre fram i historien, förklarade Bibeln att den sjunde ”dagen”, vilodagen, fortfarande pågick. (Hebréerna 4:4–6) Den sjunde ”dagen” var alltså en period som omfattade tusentals år, och det är logiskt att dra slutsatsen att det också gällde de sex första ”dagarna”.

Första och fjärde ”dagen”

Det verkar som om jorden hade placerats i sin bana runt solen och var ett klot täckt med vatten, innan de sex ”dagarna” eller perioderna av speciell skaparverksamhet började. ”Det var mörker på vattendjupets yta.” (1 Moseboken 1:2) I detta tidiga skede måste något — möjligen en blandning av vattenånga, andra gaser och vulkaniskt stoff — ha hindrat solljuset från att nå jordytan. Bibeln beskriver den första skapelseperioden så här: ”Gud [började] säga: ’Må det bli ljus’; och gradvis blev ljuset till” — nådde jordytan. — 1 Moseboken 1:3, J. W. Watts’ översättning.

Uttrycket ”gradvis blev” är en exakt återgivning av den hebreiska verbform som används här, en form som anger en fortgående handling som det tar tid att fullborda. Den som läser hebreiska kan finna den här verbformen omkring 40 gånger i första kapitlet i Första Moseboken, och den är avgörande för förståelsen av kapitlet. Vad Gud påbörjade den bildliga kvällen i en skapelseperiod eller tidsålder blev tydligt eller uppenbart, undan för undan, efter den ”dagens” morgon.b Och det som påbörjades under en period behövde inte vara helt fullbordat när nästa period började. Vi kan illustrera det med vad som hände med ljuset. Ljuset började gradvis framträda den första ”dagen”, men det var inte förrän under den fjärde skapelseperioden som solen, månen och stjärnorna kunde ha urskilts. — 1 Moseboken 1:14–19.

Andra och tredje ”dagen”

Innan Skaparen lät torrt land framträda på tredje skapelsedagen, lyfte han upp en del av vattnet. Följden blev att jorden kom att omges av ett täcke av vattenånga.c Den forntida berättelsen beskriver inte — och behöver inte beskriva — hur det gick till. Bibeln koncentrerar sig i stället på utsträckningen mellan vattnet ovanför jorden och vattnet på jordytan. Den kallar denna utsträckning himmel. Än i denna dag använder vi uttrycket himmel om atmosfären där fåglar och flygplan flyger. I sinom tid fyllde Gud den atmosfäriska himlen med en blandning av gaser som är viktiga för livet.

Under skapelsedagarnas lopp vek vattnet på jordytan undan, så att land framträdde. Gud tycks ha pressat upp havsryggarna, så att kontinenter bildades. Det är möjligt att han använde de geologiska krafter som fortfarande får jordskorpans plattor att röra sig. Därmed framträdde torrt land ovanför vattenytan och bildades djuphavsgravar under vattenytan, vilka oceanograferna nu har kartlagt och med intresse utforskar. (Jämför Psalm 104:8, 9.) Sedan det torra landet hade framträtt, inträffade en annan förunderlig händelse. Vi läser: ”Gud sade vidare: ’Må jorden få gräs att spira upp, fröbärande växtlighet, fruktträd som enligt sina arter ger frukt, vars frö är i den, på jorden.’ Och det blev så.” — 1 Moseboken 1:11.

Enligt vad som visades i det föregående kapitlet (”Vad är upphovet till mästerverket?”) är växterna beroende av fotosyntesen. Cellerna i gröna växter har ett antal mindre beståndsdelar som kallas kloroplaster, och de får energi från solljuset. I boken Planet Earth sägs det: ”Dessa mikroskopiska fabriker tillverkar socker och stärkelse. ... Ingen människa har någonsin konstruerat en fabrik som har fungerat effektivare än kloroplasten eller vars produkter har varit mer efterfrågade.”

Djurlivet skulle sedan vara beroende av kloroplasterna för sin överlevnad. Utan de gröna växterna skulle det dessutom bli för mycket koldioxid i jordens atmosfär, och vi skulle dö av hetta och syrebrist. Somliga experter ger häpnadsväckande förklaringar till hur liv som är beroende av fotosyntesen utvecklades. En del säger att när encelliga organismer i vattnet började få ont om föda ”kom till slut några banbrytande celler på en lösning. De uppfann fotosyntesen.” Men kan det verkligen ha gått till så? Fotosyntesen är så komplicerad att forskarna fortfarande arbetar på att försöka avslöja dess hemligheter. Tror du att självreproducerande fotosyntetiserande liv på ett oförklarligt sätt uppkom av sig självt? Eller tycker du att det är förnuftigare att tro att det finns till som ett resultat av intelligent, avsiktligt skapande som Första Moseboken säger?

Det är inte säkert att det bara var på tredje skapelsedagen som nya växtarter uppträdde. Detta kan ha pågått ända in på sjätte ”dagen”, när Skaparen ”planterade ... en trädgård i Eden” och ”ur marken [lät] växa upp varje träd som var åtråvärt för ens syn och gott till mat”. (1 Moseboken 2:8, 9) Som redan nämnts måste jordens atmosfär ha klarnat den fjärde ”dagen”, så att mer ljus från solen och andra himlakroppar nådde jordytan.

Femte och sjätte ”dagen”

På femte skapelsedagen började Skaparen fylla haven och den atmosfäriska himlen med en ny form av liv — ”levande själar” — som skilde sig från växtligheten. Det är intressant att biologerna talar om växtriket och djurriket, vilka de delar in i olika kategorier. Det hebreiska ord som återges med ”själ” betyder ”en som andas”. Det sägs också i Bibeln att ”levande själar” har blod. Vi kan därför dra slutsatsen att varelser som har både ett andningssystem och ett cirkulationssystem — havens och himlens invånare som andas — började framträda under den femte skapelseperioden. — 1 Moseboken 1:20; 9:3, 4.

På sjätte ”dagen” ägnade Gud ytterligare uppmärksamhet åt landlivet. Han skapade ”varje husdjur och ... vilt djur”, passande beteckningar på den tid då Mose skrev skildringen. (1 Moseboken 1:24) Det var alltså under den sjätte skapelseperioden som landdäggdjuren skapades. Hur var det då med människan?

Den forntida skildringen berättar att Skaparen till slut valde att frambringa en verkligt unik livsform på jorden. Han sade till sin himmelske Son: ”Låt oss göra människor till vår avbild, enligt vår likhet, och må de råda över havets fiskar och himlarnas flygande skapelser och husdjuren och hela jorden och varje annat djur som rör sig, vilket är i rörelse på jorden.” (1 Moseboken 1:26) Människan skulle i andligt avseende vara en avbild av sin Skapare, lägga i dagen hans egenskaper. Människan skulle också kunna inhämta kunskap och därigenom få ett enormt kunskapsförråd och kunna handla med en intelligens som vida överträffade djurens. Till skillnad från djuren, som huvudsakligen styrs av instinkt, skapades människan med förmåga att handla enligt egen fri vilja.

På senare år har människans gener varit föremål för ingående studium. Forskarna har jämfört genetiska mönster hos människor världen över och har funnit tydliga bevis för att alla människor har en gemensam förfader, att alla som någonsin levat, däribland var och en av oss, har en gemensam DNA-källa. År 1988 presenterade tidskriften Newsweek resultatet av denna forskning i en rapport med titeln ”Sökandet efter Adam och Eva”. Studierna grundade sig på en typ av DNA som finns i mitokondrierna och är ett genmaterial som förs vidare endast av kvinnan. Rapporter år 1995 angående studiet av manligt DNA pekar på samma slutsats — att ”det fanns en urfader ’Adam’, vars genmaterial på [Y-]kromosomen är gemensamt för alla män som nu lever på jorden”, som tidskriften Time uttryckte det. Vare sig de här upptäckterna är exakta i varje detalj eller inte, visar de att den berättelse vi finner i Första Moseboken är högst trovärdig. Den har författats av en som var med när det hände.

Vilken fantastisk klimax händelserna nådde, när Gud samlade vissa av jordens grundämnen och formade sin förste mänsklige son, som han gav namnet Adam! (Lukas 3:38) Den historiska skildringen berättar att Skaparen av jorden och livet på den satte människan, som han hade gjort, i en trädgårdsliknande trakt ”till att odla den och ta vård om den”. (1 Moseboken 2:15) Vid den tidpunkten kan Skaparen fortfarande ha frambringat nya djurarter. Bibeln förklarar: ”Gud var i färd med att från marken forma varje vilt djur på fältet och varje flygande skapelse i himlarna, och han började föra dem till människan för att se vad han skulle kalla vart och ett av djuren; och vadhelst människan kom att kalla det, det vill säga varje levande själ, det var dess namn.” (1 Moseboken 2:19) Bibeln ger inte minsta antydan om att den första människan, Adam, bara var en mytisk gestalt. Han var tvärtom en verklig person — en tänkande människa med känslor — som kunde finna glädje i att arbeta i sitt paradisiska hem. För varje dag som gick lärde han sig mer om vad hans Skapare hade frambringat och hurdan han var — han lärde känna hans egenskaper, hans personlighet.

Efter en inte angiven tidsperiod skapade Gud sedan den första kvinnan, och hon blev Adams hustru. Gud sörjde för att deras liv blev mer meningsfullt genom att ge dem detta betydelsefulla uppdrag: ”Var fruktsamma och bli många och uppfyll jorden och lägg den under er, och råd över havets fiskar och himlarnas flygande skapelser och varje levande skapelse som rör sig på jorden.” (1 Moseboken 1:27, 28) Ingenting kan ändra detta Skaparens tillkännagivna uppsåt, nämligen att hela jorden skall förvandlas till ett paradis fyllt av lyckliga människor som lever i frid med varandra och med djuren.

Det materiella universum, däribland vår planet och livet på den, vittnar tydligt om Guds vishet. Han kunde därför självfallet förutse att risken fanns att somliga människor med tiden skulle välja att handla självrådigt eller upproriskt, trots att han var Skaparen och Livgivaren. Sådant uppror skulle kunna inverka störande på det storslagna arbetet med att göra jorden till ett paradis. Berättelsen säger att Gud förelade Adam och Eva ett enkelt prov som skulle påminna dem om behovet av att vara lydiga. Gud upplyste dem om att olydnad skulle leda till att de förlorade det liv som han hade gett dem. Som ett uttryck för sin omtanke gjorde Skaparen våra första föräldrar uppmärksamma på att en felaktig kurs skulle påverka lyckan för hela människosläktet. — 1 Moseboken 2:16, 17.

När den sjätte ”dagen” slutade, hade Skaparen gjort allt som behövdes för att hans uppsåt skulle genomföras. Han kunde med rätta förklara att allt som han hade gjort var ”mycket gott”. (1 Moseboken 1:31) Bibeln introducerar nu en annan viktig tidsperiod genom att säga att Gud ”började vila på den sjunde dagen från allt sitt verk som han hade gjort”. (1 Moseboken 2:2) Varför sägs det att Skaparen vilar, när han ju ”inte [blir] trött eller utmattad”? (Jesaja 40:28) Att han vilar betyder att han upphörde med att skapa fysiska ting. Dessutom vilar han i vetskap om att ingenting, inte ens uppror i himlen eller på jorden, kan omintetgöra hans storslagna uppsåt. Gud uttalade med tillförsikt en välsignelse över den sjunde skapelsedagen. Guds lojala intelligenta skapelser — människor och osynliga andevarelser — kan därför vara övertygade om att när den sjunde ”dagen” är till ända kommer det att råda frid och lycka i hela universum.

Kan vi lita på berättelsen i Första Moseboken?

Men kan vi verkligen tro på den här skapelseskildringen och de framtidsutsikter den erbjuder? Som vi har sett börjar den moderna genforskningen komma fram till det som Bibeln för länge sedan konstaterade. Somliga forskare har också lagt märke till den ordning i vilken händelserna presenteras i Första Moseboken. Den kände geologen Wallace Pratt sade till exempel: ”Om jag som geolog ombads att i all korthet förklara våra moderna uppfattningar om jordens ursprung och livets utveckling för ett enkelt herdefolk, ett folk likt de stammar till vilka Första Moseboken riktade sig, skulle jag knappast kunna göra det bättre än att i huvudsak hålla mig till språket i första kapitlet i Första Moseboken.” Han framhöll också att den ordningsföljd som händelserna i Första Moseboken omtalas i — först uppstod haven, sedan framträdde land, så uppkom livet i havet och fåglarna och däggdjuren — i stort sett motsvarar de viktigaste geologiska periodernas ordningsföljd.

Tänk efter: Hur kunde Mose — för tusentals år sedan — ange rätt ordningsföljd, om han inte fick sina upplysningar från Skaparen, konstruktören själv?

I Bibeln sägs det: ”I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt.” (Hebréerna 11:3, 1981 års svenska översättning) Många är inte benägna att hålla med om det, utan föredrar att tro på slumpen eller någon blind process som förmodas ha frambringat universum och livet.d Men som vi har sett finns det många skäl att tro att universum och livet på jorden — däribland vårt liv — har sitt upphov i en intelligent yttersta orsak, en Skapare, Gud.

Bibeln medger att ”tron är inte allas egendom”. (2 Thessalonikerna 3:2) Men tro är inte detsamma som lättrogenhet. Tron grundar sig på verklighetsunderlag. I nästa kapitel skall vi betrakta ytterligare välgrundade och övertygande skäl till att vi kan sätta tilltro till Bibeln och till den store Skaparen som bryr sig om oss var och en.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 86]

Skivformade gasmoln, som det här i galaxen NGC 4261, vittnar om existensen av massiva svarta hål som man inte kan se. Bibeln berättar om existensen, i en annan värld, av mäktiga skapelser som man inte kan se

[Bild på sidan 89]

Experiment har gett stöd åt den vetenskapliga teorin att massa kan omvandlas till energi och energi till massa

[Bild på sidan 94]

Skaparverksamheten under de tre första ”dagarna” gjorde det möjligt för växtlighet i häpnadsväckande variation att framträda

[Bilder på sidan 99]

Bibeln beskriver i enkla termer exakt den ordningsföljd i vilken livsformerna framträdde på jorden

[Bild på sidan 101]

”Som geolog ... skulle jag knappast kunna göra det bättre än att i huvudsak hålla mig till språket i första kapitlet i Första Moseboken.” — Wallace Pratt