Är du villig att göra uppoffringar för Guds rike?

 1. Vilka uppoffringar gör många, och varför det?

MÄNNISKOR gör gärna uppoffringar för sådant som de tycker är viktigt. Föräldrar ger av sin tid och sina pengar och krafter för sina barns skull. Unga idrottare som vill tävla för sitt land i OS lägger ner flera timmar om dagen på träning medan deras jämnåriga roar sig. Jesus gjorde också uppoffringar för sådant som var viktigt för honom. Han hade inte som mål att leva i lyx eller att skaffa barn. I stället valde han att lägga sina krafter på att understödja Guds rike. (Matt. 4:17; Luk. 9:58) Hans efterföljare avstod också från mycket. Guds rike var det viktigaste i deras liv, och de gjorde uppoffringar för att kunna understödja det så mycket som möjligt. (Matt. 4:18–22; 19:27) Vi bör därför fråga oss: ”Vad är viktigt för mig?”

 2. a) Vilka uppoffringar är grundläggande för alla sanna kristna? b) På vilka andra sätt har en del möjlighet att understödja Guds rike?

² En del uppoffringar är grundläggande för alla sanna kristna, och de är helt nödvändiga för att vi ska kunna utveckla och bevara ett gott förhållande till Jehova. Vi måste till exempel ta av vår tid och våra krafter till att be, läsa Bibeln, studera den som familj, vara med vid möten och gå i tjänsten.a (Jos. 1:8; Matt. 28:19, 20; Hebr. 10:24, 25) Genom att vi anstränger oss och får Jehovas välsignelse går predikoarbetet framåt, och många fortsätter att strömma till ”berget med Jehovas hus”. (Jes. 2:2) Många gör också uppoffringar för att kunna arbeta vid Betel, hjälpa till att bygga Rikets salar och sammankomsthallar, organisera sammankomster och ta del i hjälpinsatser efter naturkatastrofer. Att utföra sådant här extra arbete är inte ett krav för att få evigt liv, men det är ändå något som måste göras.

 3. a) Hur får vi nytta av att vi gör uppoffringar för Guds rike? b) Vilka frågor bör vi ställa oss?

³ Behovet av att vi aktivt stöder Guds rike är större nu än någonsin tidigare. Det är verkligen glädjande att se att många villigt frambär ”slaktoffer” åt Jehova. (Läs Psalm 54:6.) En självuppoffrande inställning gör att vi kan känna stor glädje och tillfredsställelse medan vi väntar på Guds rike. (5 Mos. 16:15; Apg. 20:35) Men vi behöver alla uppriktigt granska oss själva. Kan vi göra mer för Guds rike? Hur använder vi vår tid och våra pengar, krafter och förmågor? Vilka avvägningar måste vi göra? Vi ska se på ett mönster som vi kan följa när vi ger sådana frivilliga offergåvor och hur det kan öka vår glädje.

 4. Varför frambar israeliterna offer?

⁴ Offren utgjorde grunden till att de forntida israeliterna kunde få sina synder förlåtna, och de var nödvändiga för att folket skulle få Jehovas godkännande. En del av offren var obligatoriska, andra var frivilliga. (3 Mos. 23:37, 38) Helbrännoffer kunde till exempel frambäras som frivilliga offer, eller offergåvor, åt Jehova. Ett enastående exempel på offrande kunde ses i samband med invigningen av templet på Salomos tid. (2 Krön. 7:4–6)

 5. Hur tog Jehova hänsyn till de fattiga?

⁵ Jehova visste att alla inte kunde ge lika mycket och tog kärleksfullt hänsyn till vars och ens personliga omständigheter. Enligt Jehovas lag skulle djur frambäras som offer, och blodet skulle utgjutas, eftersom det var ”en skugga av de goda ting som ... [skulle] komma” genom hans son, Jesus. (Hebr. 10:1–4) Men Jehova var mycket resonlig i tillämpningen av lagen. Om någon till exempel inte hade råd att offra ett djur av nötboskapen eller småboskapen godkände Gud att han offrade turturduvor. På så sätt kunde också de fattiga känna glädje över att få frambära offer åt Jehova. (3 Mos. 1:3, 10, 14; 5:7) Men även om offerdjuren kunde vara olika, var det två saker som krävdes av var och en som frambar frivilliga offer.

 6. Vad krävdes av den som frambar frivilliga offer, och hur viktigt var det att kraven uppfylldes?

⁶ För det första skulle varje israelit ge det bästa han eller hon hade. Jehova sa att folket skulle frambära felfria offer för att ”vinna godkännande”. (3 Mos. 22:18–20) Om ett offerdjur var skadat eller sjukt var det inte godtagbart i Jehovas ögon. För det andra skulle den som frambar offret vara ren enligt lagen. Om han inte var det, skulle han först frambära ett syndoffer eller ett skuldoffer för att återfå sin rena ställning inför Jehova. Sedan kunde han frambära sitt frivilliga offer. (3 Mos. 5:5, 6, 15) Det här var en allvarlig sak. Om någon som var oren åt av ett gemenskapsoffer, som kunde vara ett frivilligt offer, skulle han enligt lagen utrotas ur sitt folk. (3 Mos. 7:20, 21) Men om han å andra sidan hade en ren ställning inför Jehova och hans offer var felfritt, kunde han ”[fröjda] sig med stor glädje”. (Läs 1 Krönikeboken 29:9.)

7, 8. a) Vilka välsignelser får vi om vi gör uppoffringar för Rikets skull? b) Vilka tillgångar har vi till vårt förfogande?

⁷ Även i vår tid är många villiga att ge av sig själva i Jehovas tjänst, och det är något som Jehova uppskattar. När vi gör en insats för att hjälpa våra bröder och systrar ger det oss stor glädje. En broder som hjälper till att bygga Rikets salar och bistår sådana som drabbats av naturkatastrofer säger att det är svårt att sätta ord på hur det känns att få hjälpa till på det här sättet. Han säger: ”När man ser glädjen och uppskattningen hos bröderna och systrarna när de är på plats i sin nya Rikets sal eller när de får hjälp efter en katastrof känner man att det är värt alla ansträngningar.”

⁸ Den jordiska delen av Jehovas organisation har alltid sökt efter möjligheter att understödja Riket. År 1904 skrev broder C. T. Russell: ”Hvar och en skall betrakta sig själf såsom af Herren bestämd att vara förvaltare öfver sin egen tid, sitt inflytande och sina penningar etc., och hvar och en skall söka bruka dessa gåfvor efter bästa förstånd till Mästarens förhärligande.” Även om vi får många välsignelser av att frambära offer åt Jehova, så kostar det oss också något. (2 Sam. 24:21–24) Skulle vi kunna använda de tillgångar vi har på ett bättre sätt?

 9. Vad kan vi lära oss av Jesus ord i Lukas 10:2–4 när det gäller hur vi ska använda vår tid?

⁹ Vår tid. Det krävs mycket tid och ansträngning att översätta och trycka vår litteratur, bygga Rikets salar och sammankomsthallar, organisera sammankomster, hjälpa till vid naturkatastrofer och ta del i annan nödvändig verksamhet. Och vi har bara 24 timmar om dygnet. Men Jesus gav en princip som vi kan ha nytta av. När han sände ut sina lärjungar på fältet sa han: ”Hälsa ingen med famntag utmed vägen.” (Luk. 10:2–4) Varför gav han en sådan anvisning? En bibelkännare säger: ”Hälsningar bland orientalerna bestod inte i en liten nick eller ett handslag, som det gör hos oss, utan i många omfamningar och i att man bugade sig eller till och med kastade sig ner på marken. Allt detta tog mycket tid.” Jesus menade inte att hans efterföljare skulle vara oartiga. I stället hjälpte han dem att förstå att de hade begränsat med tid och att de behövde använda tiden så förståndigt som möjligt för att hinna med det som var viktigast. (Ef. 5:16) Kan vi tillämpa den här principen och därigenom få mer tid till att understödja Guds rike?

10, 11. a) Hur används de bidrag vi ger till det världsvida arbetet? b) Vilken princip i 1 Korinthierna 16:1, 2 kan vi ha nytta av?

¹⁰ Våra pengar. Det behövs stora summor för att hålla Rikets verk i gång. Varje år används tiotals miljoner dollar till att stödja resande tillsyningsmän, specialpionjärer och missionärer i deras tjänst. Sedan 1999 har det byggts över 24 500 Rikets salar i länder med begränsade resurser. Men det finns fortfarande behov av ytterligare nästan 6 400 Rikets salar. Varje månad trycks omkring 100 miljoner exemplar av tidskrifterna Vakttornet och Vakna! All den här verksamheten finansieras genom frivilliga bidrag.

¹¹ Aposteln Paulus skrev ner en princip som är bra att tänka på när vi vill ge bidrag. (Läs 1 Korinthierna 16:1, 2.) Under inspiration uppmuntrade han sina bröder i Korinth att inte vänta och se hur mycket pengar de hade över i slutet av veckan, utan att i stället lägga undan något i början av veckan alltefter vad de hade råd med. Precis som i det första århundradet är det många bröder och systrar i vår tid som planerar för att helhjärtat kunna bidra efter sina omständigheter. (Luk. 21:1–4; Apg. 4:32–35) Jehova uppskattar en sådan givmild inställning.

12, 13. Hur kan en del känna det när det gäller krafter och förmågor, men hur kan Jehova hjälpa dem?

¹² Våra krafter och förmågor. Jehova ger oss sitt stöd när vi använder våra krafter och förmågor för att främja Rikets intressen. Han lovar att hjälpa oss när vi blir trötta. (Jes. 40:29–31) Känner vi att vi inte är tillräckligt kvalificerade att ta del i det här arbetet? Tänker vi att det finns andra som skulle kunna göra det mycket bättre? Kom ihåg att Jehova kan förstärka våra förmågor, precis som i fallet med Besalel och Oholiab. (2 Mos. 31:1–6; se bilden i inledningen.)

¹³ Jehova uppmuntrar oss att ge vårt allra bästa och att inte hålla oss tillbaka. (Ords. 3:27) När templet återuppbyggdes uppmanade Jehova judarna i Jerusalem att tänka igenom hur de understödde det arbetet. (Hagg. 1:2–5) De hade blivit distraherade och var koncentrerade på annat. Vi bör därför tänka efter om våra prioriteringar är i linje med Jehovas. Kan vi låta ”[vårt] hjärta ge akt på ... [våra] vägar” – med andra ord noga fundera över hur vi kan göra mer för att understödja Guds rike i de här sista dagarna?

14, 15. a) Vilken uppmuntran får vi när vi tänker på våra bröder som inte har det så bra materiellt? b) Hur kan vi följa deras exempel?

¹⁴ Många bor i länder där livet är hårt och många är fattiga. Vår organisation gör mycket för att bistå våra bröder där och ”avhjälpa deras brist”. (2 Kor. 8:14) Men även de vänner som inte har det så bra materiellt uppskattar förmånen att få ge. Det värmer Jehovas hjärta när han ser att de med glädje ger vad de kan. (2 Kor. 9:7)

¹⁵ I ett mycket fattigt land i Afrika har en del vänner avgränsat en liten del av sin odlingsmark och låter inkomsterna från just den delen gå till Rikets verk. I samma land planerade man att bygga en Rikets sal, och bröderna och systrarna på platsen ville gärna hjälpa till. Bygget skulle påbörjas mitt under odlingssäsongen, men vännerna var ändå beslutna att hjälpa till. Därför arbetade de på bygget på dagen, och på kvällen gick de till fälten och planterade sina grödor. Vilken självuppoffrande anda! Det här påminner oss om de första kristna i Makedonien som trots sin ”djupa fattigdom” tiggde om att få hjälpa sina bröder ekonomiskt. (2 Kor. 8:1–4) På liknande sätt vill vi också ge ”i förhållande till den välsignelse som Jehova ... har gett” oss. (Läs 5 Moseboken 16:17.)

16. Hur kan vi se till att våra offer är välbehagliga för Jehova?

¹⁶ Samtidigt finns det andra faktorer som vi också måste ta med i beräkningen. Vi måste precis som de forntida israeliterna se till att våra frivilliga offer är godtagbara i Jehovas ögon. Vi vet att vår familj och vår tillbedjan av Jehova måste prioriteras. Därför är det viktigt med balans. Om vi använder vår tid och våra krafter för att hjälpa andra får inte det bli på bekostnad av vår familjs andliga och fysiska välfärd. Det skulle i själva verket innebära att vi ger något som vi inte har. (Läs 2 Korinthierna 8:12.) Dessutom är det viktigt att vi hela tiden stärker vårt eget förhållande till Jehova. (1 Kor. 9:26, 27) När vi följer Bibelns normer kan vi vara övertygade om att de uppoffringar vi gör kommer att ge oss glädje och tillfredsställelse och vara välbehagliga för Jehova.

17, 18. Hur känner vi för dem som gör uppoffringar för Guds rike, och vad bör vi alla tänka igenom?

¹⁷ Många av våra bröder och systrar utgjuter sig själva ”likt ett dryckesoffer”. De ger osjälviskt av sin tid och sina krafter och tillgångar för att understödja Guds rike. (Fil. 2:17) Vi uppskattar verkligen dem som visar en sådan självuppoffrande inställning. Hustrurna och barnen till de bröder som tar ledningen i verksamheten är också värda beröm för sin frikostiga och självuppoffrande anda.

¹⁸ Det är mycket arbete som måste utföras. Må vi därför under bön tänka igenom hur vi ska kunna ha en så stor andel som möjligt i det här arbetet. Då kommer vi redan nu att få uppleva många välsignelser – och sedan ännu fler ”i den kommande tingens ordning”. (Mark. 10:28–30)