17. a) Vilken situation utvecklades i Korinth under det första århundradet, och vilket råd gav Paulus församlingen? b) Varför var Paulus uppmaning praktisk, och hur kan vi tillämpa den i våra dagar? (Se också rutan till höger.)

¹⁷ Låt oss som en hjälp till att rannsaka oss själva i detta avseende se vilket råd Paulus omkring år 55 v.t. gav de kristna i Korinth, när en man som hade blivit utesluten ur församlingen till slut redde upp sitt liv. Vad skulle bröderna nu göra? Skulle de betrakta hans sinnesändring med skepsis och fortsätta att sky honom? Nej, Paulus uppmanade i stället korinthierna: ”Ni ... skall välvilligt förlåta och trösta honom, för att en sådan man inte på ett eller annat sätt skall bli uppslukad av sin alltför stora bedrövelse. Därför uppmanar jag er att bekräfta er kärlek till honom.” (2 Korinthierna 2:7, 8) Ångerfulla syndare känner lätt skam och förtvivlan, och därför behöver de bli försäkrade om att de är älskade av sina medtroende och av Jehova. (Jeremia 31:3; Romarna 1:12) Detta är viktigt. Varför det?

¹⁹ Men om de nu gick till den andra ytterligheten och vägrade att förlåta denne ångerfulle person, skulle Satan kunna överlista dem genom att utnyttja deras hårdhet och obarmhärtighet. Om den ångerfulle syndaren blev ”uppslukad av sin alltför stora bedrövelse” — eller som 1981 års svenska översättning lyder: ”hans sorg” blev ”så stor” att han gick ”under” — skulle de äldste komma att få bära ett tungt ansvar inför Jehova! (Jämför Hesekiel 34:6; Jakob 3:1.) Det var med goda skäl som Jesus, efter det att han hade varnat sina efterföljare för att få ”en av dessa små” att snava och falla, sade: ”Ge akt på er själva. Om din broder begår en synd, ge honom då en förebråelse, och om han ångrar sig, så förlåt honom.”a — Lukas 17:1–4.