Skulle du släcka en rykande veke?
JESUS KRISTUS förkunnade de goda nyheterna om Guds kungarike för alla slags människor. Många av dem var förtryckta och modfällda. Men Jesus gav dem ett uppmuntrande budskap. Han hade medkänsla med människor som led.
Evangelieskribenten Matteus betonade Jesu medkänsla genom att rikta uppmärksamheten på en profetia som nedtecknades av Jesaja. Han citerade uttalanden som uppfylldes av Kristus: ”Inget knäckt rör skall han krossa, och ingen rykande linveke skall han släcka, intill dess han för rätten fram till seger.” (Matteus 12:20; Jesaja 42:3) Vad menas med dessa ord, och hur uppfyllde Jesus denna profetia?
En granskning av profetian
Ett rör, ett vassrör, växer vanligtvis i våtmarker och är inte någon kraftig och stabil växt. Ett ”knäckt rör” skulle verkligen vara svagt. Det verkar därför representera förtryckta eller lidande människor, som mannen med den förtvinade handen som Jesus botade på sabbaten. (Matteus 12:10—14) Hur är det då med den profetiska hänsyftningen på en lampveke?
En vanlig lampa i hemmen under det första århundradet v.t. var ett litet lerkärl med ett ögleliknande handtag — den hade formen av en såskopp. Lampan var vanligtvis fylld med olivolja. Genom kapillärkraft sög en linveke upp olja till eldslågan. Naturligtvis skulle en ”rykande linveke” vara på väg att slockna helt.
Jesus förkunnade sitt tröstande budskap för många som i symbolisk mening var som knäckta rör, nedböjda och illa behandlade. Dessa människor var också som en rykande linveke, därför att deras sista livsgnista nästan hade blivit utsläckt. De var verkligen förtryckta och modfällda. Jesus krossade emellertid inte ett symboliskt knäckt rör eller släckte en symbolisk rykande veke. Hans kärleksfulla, ömma och medlidsamma ord gjorde inte att lidande människor kände sig ännu mer modfällda och nedstämda. Hans ord och handlingar hade tvärtom en upplyftande inverkan på dem. — Matteus 11:28—30.
Också i vår tid behöver många människor medkänsla och uppmuntran, eftersom de möter problem som gör dem modfällda. Inte ens Jehovas tjänare är alltid starka under motgångar. Ibland är en del som rykande vekar. Kristna bör därför vara uppmuntrande — få lågan att flamma upp så att säga — och på så vis styrka varandra. — Lukas 22:32; Apostlagärningarna 11:23.
Som kristna vill vi vara uppbyggande. Vi skulle inte medvetet försöka försvaga någon som söker andlig hjälp. Vi önskar verkligen efterlikna Jesu föredöme i fråga om att styrka andra. (Hebréerna 12:1—3; 1 Petrus 2:21) Det faktum att vi oavsiktligt skulle kunna få någon som söker upp oss för att få uppmuntran att känna sig krossad, nedtryckt, ger oss goda skäl till att allvarligt tänka över hur vi behandlar andra. Vi önskar verkligen inte släcka en ”rykande linveke”. Vilka skriftenliga råd kan hjälpa oss i detta avseende?
Verkan av kritik
Om en kristen ”begår ett eller annat felsteg, ... [bör de] som har andliga förutsättningar söka föra en sådan till rätta igen i en ande av mildhet”. (Galaterna 6:1) Men skulle det vara passande att leta efter fel och brister hos andra och ta vara på varje tillfälle att korrigera dem? Eller skulle det vara rätt att pressa dem att göra bättre ifrån sig genom att antyda att deras nuvarande ansträngningar är otillräckliga och kanske därigenom ge dem skuldkänslor? Det finns inga bevis för att Jesus handlade så. Fastän det är vår avsikt att hjälpa andra att göra framsteg, kan de som får motta ovänlig kritik känna sig försvagade i stället för stärkta. Till och med konstruktiv kritik kan vara nedslående, om man går till överdrift. Om en samvetsgrann kristen gör sitt bästa och hans ansträngningar bara möts av ogillande, kanske han tycker att han vill ge upp och säger: ”Vad är det för mening att ens försöka?” Ja, han kanske ger upp helt och hållet.
Även om det är viktigt att ge skriftenliga råd, bör det inte vara en kännetecknande anda hos förordnade äldste eller andra i församlingen. Kristna möten hålls inte i första hand för att vi skall ge och ta emot råd. Det är snarare så att vi kommer tillsammans regelbundet för att bygga upp och uppmuntra varandra, så att alla kan glädjas åt samvaron och sin heliga tjänst för Gud. (Romarna 1:11, 12; Hebréerna 10:24, 25) Det är verkligen bra när vi kan skilja på ett allvarligt fel och en ofullkomlighet som det är vist och kärleksfullt att överse med! — Predikaren 3:1, 7; Kolosserna 3:13.
Människor ger snabbare gensvar på uppmuntran än på kritik. Det är faktiskt så att personer som blir utsatta för orättvis kritik kan framhärda i det beteende som de kritiseras för! Men när de får berättigat beröm, blir de upplivade och känner sig motiverade att göra framsteg. (Ordspråken 12:18) Låt oss därför, likt Jesus, vara uppmuntrande och aldrig utsläcka en ”rykande linveke”.
Hur är det då med jämförelser?
Att lyssna till fina erfarenheter från andra kristna kan vara mycket sporrande. Jesus blev själv glad när han fick höra om den fina framgång hans lärjungar hade då de predikade budskapet om Guds kungarike. (Lukas 10:17—21) När vi hör berättas om andras framgång, goda föredömen eller ostrafflighet i tron, blir vi också uppmuntrade och känner oss än mer beslutsamma att stanna kvar på vår kristna levnadsväg.
Men hur är det då om en erfarenhet berättas på ett sådant sätt att den antyder: ”Du är inte lika duktig som dessa kristna, och du borde göra mer än du gör”? Är det troligt att den som lyssnar till något sådant sätter i gång med ett energiskt program för att göra framsteg? Det är troligt att han blir modfälld och kanske ger upp, i synnerhet om det ofta görs jämförelser eller om det sker via antydningar. Det skulle vara som om en förälder sade till sitt barn: ”Varför kan du inte vara som din bror?” Ett sådant uttalande kan orsaka harm och modfälldhet, och det är inte sannolikt att det leder till ett bättre uppförande. Jämförelser kan ha en liknande inverkan på vuxna och kan till och med göra dem förbittrade på dem som de har jämförts med.
Vi kan inte förvänta att alla skall göra lika mycket i Guds tjänst. I en av Jesu liknelser var det en viss herre som gav sina slavar antingen en, två eller fem silvertalenter. Dessa gavs ”åt var och en efter hans egen förmåga”. De två slavarna som hade handlat vist och förmerat sina talenter fick beröm, eftersom de hade varit trogna, även om deras arbete gav olika resultat. — Matteus 25:14—30.
Aposteln Paulus skrev mycket passande: ”Må var och en pröva sin egen gärning, och sedan skall han ha anledning till triumferande glädje med avseende på sig själv enbart och inte i jämförelse med den andre.” (Galaterna 6:4) För att vara verkligt uppmuntrande mot andra bör vi försöka undvika att göra negativa jämförelser.
Några sätt att bygga upp
Vad kan vi göra för att bygga upp de modfällda och undvika att släcka en ”rykande linveke”? Man kan inte ge uppmuntran genom att följa en speciell mall. Det är emellertid troligt att våra ord kommer att bygga upp andra om vi tillämpar Bibelns principer. Vilka är några av dessa?
Var ödmjuk. I Filipperna 2:3 uppmanade Paulus oss att ”inte göra något av stridslystnad eller av självupptagenhet”. Vi bör i stället tala och handla på ett ödmjukt sätt. ”Med anspråkslöshet i sinnet [bör vi] hålla före att ... andra är ... [oss] överlägsna.” Paulus sade inte att vi skulle tycka att vi är värdelösa. Vi bör dock inse att varje människa är oss överlägsen i något avseende. Det grekiska ord som här återges med ”överlägsna” antyder att en människa ”vänder bort blicken från sina egna privilegier och omsorgsfullt betraktar de begåvningar som andra har och som de är överlägsna dem i”. (Johann Albrecht Bengel: New Testament Word Studies, band 2, sidan 432) Om vi gör så och betraktar andra som överlägsna, kommer vi att behandla dem på ett ödmjukt sätt.
Visa respekt. Genom att vi uttrycker oss uppriktigt kan vi förklara att vi har förtroende för trogna medtillbedjare och att vi betraktar dem som personer som önskar behaga Gud. Men anta att de behöver andlig hjälp. Låt oss då ge hjälp på ett respektfullt och värdigt sätt. Paulus uttryckte det på följande sätt: ”Ta ledningen i att bevisa varandra ära.” — Romarna 12:10.
Var en god lyssnare. För att kunna uppmuntra dem som kanske har tyngande problem behöver vi vara goda lyssnare — inga föreläsare. I stället för att komma med snabba, ytliga förslag bör vi ta den tid som krävs för att ta fram bibliska principer som verkligen svarar mot de behov som finns. Om vi inte vet vad vi skall säga, kan forskning i Bibeln hjälpa oss att tala tröstande och styrka andra.
Var kärleksfull. Vi behöver känna kärlek till dem som vi önskar uppmuntra. När vi visar kärlek till andra Jehovas tjänare, bör vår kärlek sträcka sig längre än till att bara handla med tanke på deras eget bästa. Den bör inbegripa intensiv medkänsla. Om vi har sådan kärlek till alla bland Jehovas folk, kommer våra ord att vara till verklig uppmuntran för dem. Även om vi måste ge ett förslag till förbättring, är det inte troligt att det vi säger kommer att bli missförstått eller bli till skada, eftersom vårt motiv inte enbart är att ge vår synpunkt, utan att ge kärleksfull hjälp. Som Paulus så träffande sade: ”Kärleken uppbygger.” — 1 Korinthierna 8:1; Filipperna 2:4; 1 Petrus 1:22.
Var alltid uppbyggande
I dessa kritiska ”sista dagar” möter Jehovas folk många prövningar. (2 Timoteus 3:1—5) Det är inte förvånande att de ibland får lida ända till vad som verkar vara gränsen för vad de kan uthärda. Som Jehovas tjänare önskar vi verkligen inte säga eller göra något som kan få någon av våra medtillbedjare att känna sig som en rykande veke som håller på att slockna.
Det är därför viktigt att vi uppmuntrar varandra! Låt oss verkligen anstränga oss att vara uppbyggande genom att vara ödmjuka och respektfulla mot modfällda medtillbedjare. Låt oss lyssna uppmärksamt när de anförtror sig åt oss och alltid hänvisa till Guds ord, Bibeln, när vi försöker hjälpa dem. Låt oss framför allt visa kärlek, eftersom denna frukt av Jehovas heliga ande kommer att hjälpa oss att styrka varandra. Må vi aldrig tala eller handla på ett sätt som kan släcka en ”rykande linveke”.