Låter du din personliga uppfattning komma i förgrunden?
”NY KYRKA söndrad i frågan om homosexuella präster”, löd en tidningsrubrik. Den efterföljande artikeln avslöjade den djupa splittring som råder inom engelska kyrkan med avseende på homosexuella präster.
”De homosexuella har också sin plats i kyrkan”, hävdade den präst som hade ansvaret för nyrekryteringen inom kyrkan. Enligt hans uppfattning har en homosexuell man som är ”ärlig och ansvarskännande” i sitt förhållande med en annan man rätt att prästvigas.
”Homosexuellt aktiva präster begår synd och måste frånträda sitt ämbete”, ansåg däremot en kyrkoherde. Han menade att präster borde vara exemplariska i fråga om allt som rör moralen. — Londontidningen The Sunday Times, 8 november 1987.
Båda dessa män var utan tvivel övertygade om att deras egen uppfattning var rätt. Men bör personliga uppfattningar vara det avgörande i frågor av vital betydelse? Du kanske är benägen att svara ja på den frågan, i det du menar att var och en har rätt att ha sin egen uppfattning.
Men lägg märke till följande två inspirerade uttalanden i bibeln: ”Så låt oss då trakta efter de ting som leder till frid och de ting som är ömsesidigt uppbyggande.” ”Nu förmanar jag er, bröder, ... att ni alla skall tala överensstämmande och att det inte skall vara söndringar bland er, utan att ni må vara på rätt sätt förenade i samma sinne och i samma tankegång.” — Romarna 14:19; 1 Korintierna 1:10.
Anta att du som kristen finner det svårt att ha samma uppfattning som den kristna församlingen i någon viktig fråga. Hur skulle du då handla för att bevara den så betydelsefulla friden och endräkten i församlingen? — Matteus 5:9; 1 Petrus 3:11.
Vi skall nu undersöka en situation som uppstod i den kristna församlingen under det första århundradet, när somliga personer lät sin egen uppfattning komma i förgrunden. Lägg märke till vad detta så småningom ledde till och fråga dig själv: ”Vad skulle jag ha gjort, om jag hade varit där?”
Oklarhet rörande omskärelsen
År 36 v.t. togs oomskurna hedningar för första gången emot i den kristna församlingen. Trots att Gud hade förberett aposteln Petrus på denna dramatiska händelse, blev både Petrus själv och de som var med honom mycket förvånade över att se att den heliga anden utgöts över oomskurna. (Apostlagärningarna 10:1—16, 34—48) Många andra judekristna hade svårt att acceptera detta. Vissa judekristna, som var ”anhängare av omskärelsen”, kritiserade rentav Petrus för att han umgicks med människor som var oomskurna. — Apostlagärningarna 11:2, 3.
Varför var dessa kritiker upprörda? Därför att omskärelsen i nära 2.000 år hade varit ett tecken på att en människa stod i ett speciellt förhållande till Gud. När Jehova Gud befallde Abraham att låta omskära alla manliga medlemmar av sitt hushåll, sade han: ”Det skall tjäna som ett tecken på förbundet mellan mig och er ... till obestämd tid.” (1 Moseboken 17:10—13, NW) Efter hundratals år var omskärelsen fortfarande något mycket viktigt för judarna. Många av dem ansåg att en oomskuren person var oren. (Jesaja 52:1) De ansåg att Guds heliga folk inte skulle ha något att göra med orena, oomskurna hedningar.
År 49 v.t. kom aposteln Paulus i kontakt med några av dessa ”anhängare av omskärelsen” i Antiokia i Syrien. När han hade avslutat sin första missionsresa, förklarade han för församlingen där i staden hur ”Gud ... för [de oomskurna] nationerna hade öppnat dörren till tro”. För honom var det självklart att människor av nationerna inte behövde omskäras. Vissa män från Judeen var emellertid av en annan uppfattning. ”Om ni inte blir omskurna enligt Mose sedvänja”, försäkrade de, ”kan ni inte bli frälsta.” De ansåg att omskärelse var nödvändig för frälsning och att alla hednakristna måste bli omskurna. — Apostlagärningarna 14:26—15:1.
Starka känslor var inbegripna. De lade utan tvivel fram övertygande argument till stöd för sin uppfattning. Hur skulle nu friden och endräkten kunna bevaras i församlingen? Sedan man ingående hade diskuterat saken, beslöt församlingen i Antiokia ”att Paulus och Barnabas och några andra av dem skulle bege sig upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem angående denna dispyt”. (Apostlagärningarna 15:2) Det var ingen som kom på tanken att var och en hade rätt att ha sin egen uppfattning i en sådan allvarlig fråga. Dessa kristna var tillräckligt ödmjuka och lojala mot den teokratiska ordningen för att låta kretsen av tillsyningsmän i Jerusalem fatta det avgörande beslutet. — 1 Korintierna 14:33, 40; Jakob 3:17, 18; 1 Petrus 5:5, 6.
Ett beslut fattas
Apostlarna och de äldste i Jerusalem (som tydligen betraktades som en styrande krets i den första kristna församlingen) undersökte noga de inspirerade Skrifterna och gjorde en kort tillbakablick på den heliga andens vägledning under en tid av 13 år. Vad blev då deras beslut? Omskärelse var inte en nödvändig förutsättning för frälsning för hedningar som omvändes till kristendomen. (Apostlagärningarna 15:6—29) Nu fick man klara och tydliga direktiv och behövde inte längre ha olika uppfattningar om saken.
De församlingar som följde dessa anvisningar ”fortsatte ... att stärkas i tron och att tillväxa i antal från dag till dag”. (Apostlagärningarna 16:4, 5) Somliga ville dock inte acceptera den styrande kretsens beslut. De var fortfarande övertygade om att deras egen uppfattning var rätt och att lydnad för Mose lag var nödvändig. Hur skulle du ha handlat? Dessa kom att utöva ett skadligt, splittrande inflytande i den kristna församlingen. Här nedan följer några råd som aposteln Paulus gav under de 15 därpå följande åren för att försöka skydda trogna kristna mot det inflytande som sådana hårdnackade och egensinniga personer utövade.
Galatien, Mindre Asien, omkring år 50—52 v.t. Den frihet som de kristna hade kommit i åtnjutande av genom Jesu Kristi lösenoffer var i fara. Fruktan för förföljelse från fientligt sinnade judar gjorde att somliga kristna försökte få sina medkristna att följa vissa föreskrifter i den mosaiska lagen. (Galaterna 6:12, 13) Paulus påminde lärjungarna om att en återgång till sådana judiska seder och bruk som omskärelsen skulle vara detsamma som att ”sättas fast i ett slavok igen”. Eftersom de alla var syndare, kunde ingen av dem hålla lagen i fullkomlig måtto, och de skulle därför bli fördömda genom lagen, precis som judarna blev. Det var endast Jesu lösenoffer som kunde rentvå dem och frälsa dem. ”Om ni blir omskurna [och sålunda förpliktade att hålla hela lagen]”, sade Paulus, ”kommer Kristus inte att vara er till någon nytta.” — Galaterna 5:1—4; Apostlagärningarna 15:8—11.
Korint, Grekland, omkring år 55 v.t. Dispyter angående omskärelsen splittrade församlingen. Paulus visste att omskärelsen inte var syndfull i sig själv. Den hade utgjort en del av Guds fullkomliga lag. (Psalm 19:8; Romarna 7:12) Paulus hade till och med själv låtit omskära sin unge följeslagare Timoteus (vars mor var judinna). Han gjorde det, inte därför att det var obligatoriskt, utan därför att han inte ville ge judarna någon orsak att ta anstöt av de goda nyheterna. (Apostlagärningarna 16:3) Han uppmanade de kristna att ta sig till vara för att bli indragna i splittrande dispyter. ”Blev någon kallad som omskuren?” sade han. ”Han må inte bli oomskuren. Har någon blivit kallad som oomskuren? Han må inte bli omskuren [som om detta vore nödvändigt för frälsning].” Det viktiga var att lyda Guds klara och tydliga befallningar, däribland dem som kom genom den kristna församlingen. — 1 Korintierna 7:18—20; Hebréerna 13:17.
Filippi, Grekland, omkring år 60—61 v.t. De som ansåg att de kristna fortfarande var bundna av den judiska lagen fortsatte att ignorera de tydliga bevisen på att Jehova välsignade den kristna församlingen, som nu inbegrep många oomskurna. De som förespråkade omskärelse skadade andra i andligt avseende genom att försöka pådyvla dem sina personliga uppfattningar. Av den orsaken är aposteln Paulus nu skarpare i tonen: ”Ta er i akt för hundarna [som judarna ansåg vara ceremoniellt orena], ta er i akt för dem som vållar skada, ta er i akt för dem som stympar köttet.” — Filipperna 3:2.
Kreta, omkring år 61—64 v.t. Aposteln Paulus hade lämnat Titus kvar på Kreta för att övervaka den kristna verksamheten där. Det är intressant att lägga märke till att icke-juden Titus inte hade blivit tvungen att låta omskära sig. (Galaterna 2:3) Nu gav Paulus Titus anvisning om att tillgripa stränga åtgärder mot sanningens fiender, vilket är vad dessa som höll sig till omskärelsen hade blivit. De skulle till och med uteslutas ur församlingen, om de envisades med att förespråka sina egna uppfattningar. Han talade om ”oregerliga människor, som pratar nonsens och bedrar sinnet, särskilt de som håller sig till omskärelsen”, och tillade: ”Dem måste man stoppa till munnen på, eftersom just de fortsätter att undergräva hela hushåll genom att för ohederlig vinnings skull lära ut ting som de inte borde lära ut.” — Titus 1:10, 11; 3:10, 11; 1 Timoteus 1:3, 7.
Vilka sorgliga konsekvenser! Dessa män var så stolta över sina egna uppfattningar att de förkastade den vägledning som de fick genom den kristna församlingen, undergrävde andras tro och fördärvade deras goda förhållande till Gud. — Jämför 4 Moseboken 16:1—3, 12—14, 31—35.
Vad kommer du att göra?
Kan vi undvika att göra samma misstag i våra dagar? Ja, om vi alltid förvissar oss om att vår personliga uppfattning inte är i strid med bibelns oförvanskade lära. När det gäller homosexualitet sägs det till exempel i bibeln: ”Ingen som lever i otukt ... eller homosexualitet ... skall få ärva Guds rike.” (1 Korintierna 6:9, 10, 1981) Men om vi någon gång skulle tycka att Skriftens råd kan tolkas på olika sätt, bör vi visa samma ödmjuka lyhördhet som de första kristna och acceptera de beslut och anvisningar som vi får genom Guds församling. Också när det gäller områden där ett visst handlingssätt varken är rätt eller orätt enligt bibeln, utan är en personlig fråga, bör vi vara mycket angelägna om att hålla frid med andra och därför vara villiga att ge vika.
Är du villig att lägga i dagen en sådan anda? I så fall visar du att du är en balanserad person som inser att friden och endräkten är värdefullare än din personliga uppfattning.