Varför förföljde Saul de kristna?

”JAG ... TÄNKTE FAKTISKT ... ATT JAG borde begå många motståndshandlingar mot Jesu, nasaréens, namn; vilket jag också gjorde i Jerusalem, och många av de heliga spärrade jag in i fängelser, eftersom jag hade fått myndighet av de främsta prästerna; och när de [lärjungarna] skulle avrättas, avgav jag min röst emot dem. Och genom att straffa dem många gånger i alla synagogorna försökte jag tvinga dem att avsvära sig sin tro; och eftersom jag var till ytterlighet rasande mot dem, gick jag så långt som till att förfölja dem också i städer utanför landet.” — Apostlagärningarna 26:9–11.

SÅ SADE Saul från Tarsos, som också var känd som aposteln Paulus. Men vid den tid han gjorde detta uttalande hade han förstås förändrats. Han var inte längre en motståndare till kristendomen, utan en av dess mest nitiska förespråkare. Men vad var det som gjorde att Saul tidigare hade förföljt de kristna? Varför tyckte han att han ”borde begå” sådana handlingar? Och kan vi dra någon lärdom av det han var med om?

Stefanus blir stenad

När Bibeln första gången nämner Saul, är det bland dem som dödade Stefanus. ”Sedan de hade drivit ut honom [Stefanus] utanför staden, började de kasta stenar på honom. Och vittnena lade av sina ytterkläder vid en ung mans fötter som kallades Saul.” ”Saul för sin del gav bifall åt mordet på honom.” (Apostlagärningarna 7:58; 8:1) Vad var orsaken till detta övervåld? Judar, bland andra några från Kilikien, disputerade med Stefanus, men de kunde inte hävda sig mot honom. Det sägs inte om Saul, som också var från Kilikien, var bland dem. De använde i varje fall falska vittnen för att anklaga Stefanus för hädelse, och de släpade honom inför Sanhedrin. (Apostlagärningarna 6:9–14) Den här gruppen av män, som leddes av översteprästen, utgjorde judarnas högsta domstol. Eftersom den var den högsta religiösa instansen, skyddade dess medlemmar det som de ansåg vara den rena läran. Från deras ståndpunkt sett förtjänade Stefanus att dö. Var han inte oförskämd nog att beskylla dem för att inte hålla Lagen? (Apostlagärningarna 7:53) De skulle minsann visa honom vad det betydde att hålla Lagen!

Att Saul instämde i den uppfattningen var en logisk följd av hans övertygelse. Han var farisé. Denna mäktiga sekt krävde att lag och tradition följdes noggrant. Kristendomen ansågs stå i motsats till dessa lärosatser och lära ut ett nytt sätt att vinna räddning genom Jesus. Judarna som levde under det första århundradet förväntade att Messias skulle vara en strålande kung, som skulle befria dem från det förhatliga romerska styret. Att den som blivit fördömd av den stora Sanhedrin på grund av en anklagelse om hädelse och därefter blivit hängd på en tortyrpåle, som en avskyvärd brottsling, kunde vara Messias var därför helt motbjudande, oacceptabelt och avskyvärt för dem.

Lagen förklarade att en man som hängdes på en påle var ”förbannad av Gud”. (5 Moseboken 21:22, 23; Galaterna 3:13) I en kommentar säger Frederick F. Bruce att ur Sauls synvinkel ”var dessa ord helt klart tillämpliga på Jesus. Han hade dött som en som var förbannad av Gud, och det var därför otänkbart att han kunde vara Messias, eftersom Messias skulle vara den av Gud mest välsignade. Det var därför en hädelse att göra gällande att Jesus var Messias, och de som framförde ett sådant absurt påstående förtjänade att få lida som hädare.” Paulus förklarade senare att blotta tanken att ”Kristus [var] hängd på pålen, [var] för judarna en orsak till fall”. — 1 Korinthierna 1:23.

Sauls reaktion på en sådan lära var att motarbeta den med största möjliga beslutsamhet. Även brutal behandling skulle användas i en strävan att utplåna läran. Han var säker på att det var Guds vilja. När Paulus beskrev den inställning som han hade haft, sade han: ”Beträffande nitälskan [var jag] en som förföljt församlingen; beträffande rättfärdighet, det vill säga genom lag, en som har bevisat sig klanderfri.” ”Ända till övermått höll [jag] i med att förfölja Guds församling och skövla den, och jag gjorde större framsteg i judaismen än många jämnåriga i min ras, då jag var långt mera nitisk för mina fäders traditioner.” — Filipperna 3:6; Galaterna 1:13, 14.

En av de främsta förföljarna

Efter Stefanus död framträder Saul inte längre som en som bara är delaktig i förföljelsen, utan som en av de främsta förföljarna. På grund av det måste han ha blivit beryktad. Då han efter sin omvändelse försökte sluta sig till lärjungarna, sägs det nämligen att ”de ... alla [var] rädda för honom, eftersom de inte trodde att han var en lärjunge”. När det blev uppenbart att han verkligen var en kristen, blev hans omvändelse en orsak till glädje och tacksamhet bland lärjungarna. De fick inte bara veta att någon som tidigare varit motståndare hade genomgått en hjärteförändring, utan att ”den man som förut förföljde oss förkunnar nu de goda nyheterna om den tro som han förut skövlade”. — Apostlagärningarna 9:26; Galaterna 1:23, 24.

Damaskus ligger över 20 mil — en vandring på sju eller åtta dagar — från Jerusalem. Men Saul, ”som ... andades hot och mord mot Herrens lärjungar”, gick till översteprästen och bad honom om brev till synagogorna i Damaskus. Varför det? Därför att han skulle kunna föra vilka han än fann, som tillhörde ”Vägen”, bundna till Jerusalem. Med officiellt godkännande ”började [han] handla skändligt mot församlingen. Han trängde in i det ena huset efter det andra, släpade ut både män och kvinnor och överlämnade dem till fängelse.” Andra lät han prygla i synagogorna, och han avgav sin ”röst” (ordagrant: ”en liten sten”, dvs. en sten som man avgav sin röst med, en omröstningssten) för att de skulle avrättas. — Apostlagärningarna 8:3; 9:1, 2, 14; 22:5, 19; 26:10, fotnot i NW, studieutgåvan.

Med tanke på den undervisning Saul fått av Gamaliel och den makt han nu utövade, anser en del kännare att han hade utvecklats från att bara vara en som studerade Lagen till en som i viss utsträckning utövade myndighet inom judaismen. En författare trodde att Saul kan ha blivit lärare i en synagoga i Jerusalem. Men vi kan inte med säkerhet säga vad som menades med att Saul ”avgav ... [sin] röst” — om det var som medlem av en domstol eller som en som gav moraliskt stöd åt att de kristna avrättades.a

Eftersom de som först blev kristna var judar eller judiska proselyter, uppfattade antagligen Saul kristendomen som en avfällig rörelse inom judendomen, och han ansåg att de judiska befattningshavarna var skyldiga att kräva rättning i ledet. ”Det är inte troligt”, säger forskaren Arland J. Hultgren, ”att förföljaren Paulus skulle ha motstått kristendomen därför att han betraktade den som en rivaliserande religion, som stod utanför judendomen. Han och andra kunde ha betraktat den kristna rörelsen som något som fortfarande angick judisk myndighet.” Hans avsikt var att med alla till buds stående medel tvinga de egensinniga att avsvära sig sin tro och återvända till den ortodoxa judiska tron. (Apostlagärningarna 26:11) Att sätta dem i fängelse var för honom ett sätt att göra det. Ett annat var prygling i synagogorna. Det var en vanlig bestraffning för olydnad mot rabbinernas myndighet, och den kunde utdömas av varje lokal domstol med tre domare.

När Jesus visade sig för Saul på vägen till Damaskus, blev det naturligtvis slut på allt detta. Saul blev, från att ha varit en hätsk fiende till kristendomen, plötsligt en ivrig förespråkare för den, och snart försökte judarna i Damaskus döda honom. (Apostlagärningarna 9:1–23) Det blev paradoxalt så att Saul, när han blev kristen, fick utstå mycket av det som han själv som förföljare hade utsatt andra för. Därför kunde han många år senare säga: ”Av judar har jag fem gånger fått fyrtio slag på ett när.” — 2 Korinthierna 11:24.

Den nitälskan som visas kan vara missriktad

”Förut var [jag] en hädare och en förföljare och en fräck människa”, skriver Saul efter sin omvändelse, när han var mer känd som Paulus. ”Likväl har barmhärtighet visats mig, eftersom jag var okunnig och handlade i brist på tro.” (1 Timoteus 1:13) Att man är uppriktig och verksam inom sitt religionssamfund är därför ingen garanti för att man har Guds godkännande. Saul var nitisk och följde sitt samvete, men det gjorde inte att han hade rätt. Hans brinnande nitälskan var missriktad. (Jämför Romarna 10:2, 3.) Det bör få oss att tänka efter.

Många i vår tid är fast övertygade om att det enda Gud kräver av dem är ett gott uppförande. Men är det så? Det vore bra för alla att lyssna till Paulus uppmaning: ”Förvissa er om allt; håll fast vid det goda.” (1 Thessalonikerna 5:21) Det innebär att ta sig tid till att skaffa sig exakt kunskap i Guds sanningsord och sedan leva i full harmoni med det. Om vi, när vi undersöker Bibeln, finner att vi behöver göra förändringar, då bör vi givetvis göra dem utan att dröja. Det är nog inte många av oss som varit hädare, förföljare eller fräcka människor i den omfattning som Saul var. Men det är bara om vi, precis som han, handlar i enlighet med tro och exakt kunskap som vi kan vinna Guds godkännande. — Johannes 17:3, 17.

[Fotnoter]